Den 13 december dömde den danska Rigsretten ex-ministern Inger Støjberg till 60 dagars fängelse för brott i tjänsten som statsråd. Tilldragelsen erhöll stor uppmärksamhet såväl i Danmark som i Sverige, och utgjorde (oavsett vad man rent moraliskt anser om Støjbergs agerande) en seger för legalitetsprincipen. Vad svensk media dock inte uppmärksammade i lika hög grad som själva händelsen, är att en liknande process faktiskt hade varit omöjlig i vårt land – inte eftersom våra ministrar är unikt rättrådiga, utan eftersom vår riksrätt avskaffades genom 1974 års regeringsform (RF). Enligt min uppfattning var detta beslut det absolut största felsteget i den nya regeringsformen; och tiden är definitivt mogen att en gång för alla rätta till det.

Innan jag förklarar varför, kan dock en snabb juridisk genomgång vara på sin plats. Vad är egentligen en riksrätt? Jo, riksrätten i 1809 års regeringsform var en extraordinär domstol utanför den vanliga instansordningen, med exklusiv behörighet att pröva åtal mot stats- och justitieråd för brott begångna i tjänsteutövningen. Mer allmänt åsyftar termen “riksrätt” själva konstruktionen med en specialdomstol, vars uppgift är att pröva åtal mot höga befattningshavare inom staten.

Sverige har som tidigare nämnts numera ingen riksrätt. Av 13 kap. 3 § i vår nuvarande regeringsform, framgår att åtal mot statsråd för brott i tjänsten istället ska prövas av Högsta domstolen. 11 kap. 8 § RF stadgar i sin tur att tjänstebrott av ledamöter i Högsta domstolen prövas av Högsta domstolen, vilket med andra ord innebär att HD själv får bedöma lagenligheten av sina egna ledamöters agerande. Svagheterna i denna ordning är många, men av utrymmesskäl begränsar jag mig till de två värsta bristerna.

För det första så är det regeringen som tillsätter ledamöterna i högsta instans, och det förekommer också ofta att regeringen ger expertuppdrag i offentliga utredningar till just justitieråd. Vid ett åtal mot ett statsråd, kan det följaktligen existera (eller, vilket i dessa sammanhang är nästan lika illa, framstå som att det existerar) bindningar mellan det tilltalade statsrådet och domstolens ledamöter. Detta riskerar att underminera inte bara domarnas förmåga att vara objektiva, utan även processens legitimitet.

För det andra är det knappast lämpligt att Högsta domstolen anförtrotts uppgiften att själv avgöra huruvida dess  ledamöter begått brott i tjänsten. I själva verket är upplägget här så osunt och uppenbart bristfälligt att det närmar sig bananrepubliksnivå. Tänk efter själv. Om en domare hade utsatt dig för ett brott (såsom ett klart lagvidrigt frihetsberövande), hade du velat att domarens arbetskamrater prövade det efterföljande åtalet?

Sedan 1974 års RF infördes har förvisso inget svenskt stats- eller justitieråd åtalats för brott i tjänsten. Det vore emellertid enligt min mening ett farligt misstag, att utifrån detta dra slutsatsen att ett åtal mot ett statsråd aldrig någonsin kommer att ske. Tvärtom visar erfarenheten att legalitet och objektivitet är grundbultar som ständigt måste värnas och vårdas.  

Därmed når vi också pudelns kärna, för i slutändan handlar denna artikel om att värna de ideal som utgör grundval för vårt statsskick. Min fasta övertygelse är att en oberoende riksrätt är det bästa sättet att försvara och förverkliga det rättsstatliga idealet om legalitet och objektivitet. Låt oss dra lärdom från vår historia och från våra kloka grannländer, och upprätta en ny riksrätt.