Alla partier bär på ett förflutet. Vissa har gjort upp med det, andra har valt att inte göra det alls. När Sverigedemokraterna nyligen publicerade sin vitbok, som redovisade delar av partiets historia med kopplingar till extremism, väckte det både respekt och kritik. Men oavsett vad man tycker om innehållet, var signalen tydlig: man erkänner sitt förflutna och tar ansvar för det. Det är mer än vad Socialdemokraterna hittills har varit beredda att göra.

Socialdemokraterna har styrt Sverige i större delen av modern tid. Det har gett partiet ett avgörande inflytande över lagstiftning, myndigheter, utbildningsväsen, välfärd och hur vi minns vår historia. Men just därför är det så anmärkningsvärt att partiet aldrig har genomfört en fullständig och oberoende genomlysning av sina egna historiska övertramp.

Det finns nämligen en hel del som bör lyftas fram och som är anmärkningsvärda. Under exempelvis 1900-talet var Socialdemokraterna drivande i den sociala ingenjörskonst som ledde till tvångssteriliseringar av tusentals människor, ofta kvinnor, fattiga, romer eller personer med funktionsnedsättning. Rasbiologin legitimerades av stat och myndigheter under socialdemokratiskt styre, och var en integrerad del av det samhällsbygge partiet drev fram.

Men det slutar inte där. Under 2000-talet har Socialdemokraterna, inte minst via sidoorganisationer, återkommande sökt samarbete med religiösa eller etniska nätverk vars företrädare i flera fall uttryckt förakt för jämställdhet, HBTQ-personer och det sekulära samhället. I vissa fall har det rört sig om rena islamistiska organisationer med uttalad koppling till Muslimska brödraskapet. Syftet har ofta varit att vinna röster i utsatta områden, men priset är att man legitimerar grupper och värderingar som motverkar de värderingar Socialdemokraterna officiellt säger sig stå för.

Trots det har det aldrig blivit något samlat bokslut. Inga ursäkter, ingen djupare självrannsakan, inga vitböcker. Visst, enskilda händelser har kommenterats och vissa misstag har erkänts. Men helheten, den har man lämnat därhän. Och kanske är det just därför man i så många år kunnat rikta strålkastarljuset mot andra, utan att själv behöva stå till svars för sin egen historia.

Egentligen är det fullt rimligt att skriva en vitbok. För sossarnas del är det ett sätt att erkänna att även det mest inflytelserika parti har begått misstag, vilket är en styrka att kunna äga. Men extra rimligt blir det när de konstant agerar moralpolis mot i princip alla andra partier. SD och vänstern är extremister, moderaterna är kapitalisttjuvar och så vidare. Då borde man lägga alla korten på bordet och även erkänna sin baksida.

I stället verkar Socialdemokraternas strategi vara att tiga. Att låtsas som att historien är avklarad. Att det som hände för längesen inte längre spelar någon roll. Då uppstår förstås frågan, hur långt tillbaka i historien ska man gå, och när är skandaler inte längre relevanta? Kommer Sverigedemokraterna att sluta kallas nazister och rasister 2030, eller hur länge kan man egentligen anklaga någon för något, och vem bestämmer det?

Om man nu är så övertygad om sin moraliska förträfflighet, då borde det vara självklart att lägga alla kort på bordet.

Publicera en vitbok. Visa att ni inte har något att dölja.

Ledarredaktionen