Man får ofta höra hur globaliseringen är en enkelriktad väg. När vi väl kört in på gatan går det inte att vända om. Man säger att en okontrollerad massinvandring är en naturlig följd av detta, för vad är gränser egentligen? Vänsterliberalerna säger att Sverige omöjligen kan ingå i rättvisa frihandelsavtal utan att underkasta sig Bryssel.

De säger också att självstyre är meningslöst, för är det inte så att nationen är påhittad och att vi alla är världsmedborgare? Vänligen ignorera att det i själva verket innebär att vi helt enkelt flyttar makten ifrån er, ni vanliga män och kvinnor, till verklighetsfrånvända icke-valda byråkrater i ett helt annat land. Sådan är framtiden, menar socialisterna och liberalerna. Motstånd är lönlöst, storebror ser dig.

Som konservativ är det svårt att inte bli mörkrädd när man betraktar 2000-talets politiska debattklimat. Aldrig tidigare har nationalstaten, själva fundamentet som hela vårt samhälle vilar på, blivit så fördärvad och vandaliserad. På gatorna världen över demonstrerar socialister och liberaler för en ny slags stat. Deras ambitioner är lika orealistiska som de är absurda.

Man kräver avskaffade gränser, för vad är gränser om inte ett verktyg att facilitera systematisk rasism? Yttrandefriheten måste begränsas, för vad är yttrandefrihet om inte bara en ursäkt för människor att yttra “fel” åsikter? Är inte det svenska språket, de svenska traditionerna och hela den svenska kulturen egentligen bara barbari, som före detta statsminister Reinfeldt så elegant uttryckte det?

I kampen om nationalstaten kämpar socialister och liberaler numera på samma sida. Det är en verklighet som förmodligen hade förfärat liberalismens fäder, och det med all rätt. Den liberala drömmen handlade vid deras tid om att säkra självstyre, självbestämmande och frihet åt folket. Den här flamman har inte slocknat, men numera har den plockats upp av de konservativa.

Den liberala drömmen har istället gått till att handla om att överlämna så mycket makt som det bara går till överstatliga organisationer. Den nyliberala drömmen handlar inte längre om att säkra frihet för individer, den handlar om att använda statens makt i syfte att försäkra sig om att människor följer dess synnerligen bisarra syn på världen och samhället. De må ännu kalla sig för liberaler men det är inget annat än en bluff. Hjulet snurrar vidare, men hamstern är död sedan länge.

Konservativa menar istället att en självstyrande nationalstat är den främsta garanten för familj, fred och frihet. Men vi har också förstått att människor i grund och botten är varelser som söker en gemenskap och av den enkla anledningen måste varje nationalstat också byggas på en gemensam identitet. Ett gemensamt språk, en gemensam kultur och gemensamma värderingar utgör de främsta och mest inkluderande av dessa. Enbart när ett land har uppnått något att enas kring kan folket uppleva en känsla av lojalitet, dels till sin nation men också till sina medmänniskor.

Socialisterna och liberalerna har också förstått vikten av en gemensam identitet, men man har antagit ett ytterst annorlunda tillvägagångssätt. Istället för att enas under en gemensam kultur, gemensamma värderingar eller en gemensam fana har man istället valt att bygga subgrupperingar centrerade kring hudfärg, sexualitet och kön. Ironiskt nog är det idag främst socialisterna och liberalerna som främjar all den polarisering och diskriminering som man så bestämt påstår sig bekämpa. Resultatet blir ett land utan någon som helst gemensam identitet eller lojalitet. Ett land där man, som statsminister Reinfeldt gjorde, ser på sina landsmän som ”barbarer”. Ett land där all gemenskap och lojalitet enbart finns gentemot människor som delar samma utseende eller åsikter som en själv. Tribalismen får fritt spelrum; egoismen griper makten.

Vi konservativa känner ofta stolthet i att vi inte spelar på identitetspolitik. Men vi slåss i en uppförsbacke, det är i verkligheten ett slag som vi inte kan vinna. Istället borde vi kämpa för att främja den sortens identitet som tidigare nämnts. Kultur, språk, traditioner och värderingar, de dygder som i över tusen år ärvts vidare från generation till generation. I dessa kan vi finna en verklig och inkluderande gemenskap. En gemenskap som inte är byggd på hudfärg, kön, sexualitet eller andra faktorer som inte går att påverka.

Vår främsta uppgift som konservativa är att inte låta detta arv fördärvas. Hoppet är inte förlorat för vårt avlånga land, men det gäller att vi spelar våra kort rätt. Vi måste stå kvar vid våra principer och inte, som reaktion på socialisternas och liberalernas identitetspolitik, själva förvandlas till en rasistisk och polariserande samhällskraft. Viktigast av allt är att vi tar kampen på allvar, för frihet är ingenting vi någonsin bör ta för givet.

Adrian Suvén, gästskribent