I Sverige är det fullt i fängelserna. Det är så trångt att intagna tvingas dela celler, besöksrum görs om till sovplatser och personalen går på knäna. Våld, hot och droger har blivit vardag. Samtidigt uteblir den viktigaste delen av straffet, nämligen chansen att kunna förändra sitt liv.

När regeringen föreslog att Sverige ska börja hyra platser i Estland och skicka upp till 600 dömda dit, kallade flera fackförbund det för "oanständigt". Men det är en märklig kritik. För i grunden handlar det här om att Sverige inte längre klarar av sitt ansvar. Något måste göras och att samarbeta med ett annat EU-land under tydliga regler är varken oansvarigt eller radikalt. Det är sunt förnuft.

Estland är inte något skumt östland utan rättssäkerhet. Det är ett EU-land, med fungerande rättssystem och moderna anstalter. Precis som Sverige är Estland bundet av Europakonventionen och andra internationella åtaganden. Dessutom har Sverige förhandlat fram särskilda regler som gör att svenska fångar i Estland får samma grundläggande rättigheter som här hemma, det vill säga rätt till tolk, rätt till besök, och möjlighet att överklaga beslut. Det är ett ordnat samarbete, inte en dumpning.

Problemet ligger snarare i att vi i Sverige har fastnat i gamla mönster. Vi har blivit så vana vid att prata om rättigheter och ideal att vi glömmer bort verkligheten. Och verkligheten är att svenska fängelser håller på att brista. En rapport från fackförbundet ST visar att mer än hälften av kriminalvårdarna tycker att arbetet blivit sämre de senaste två åren. Endast sex procent tycker att det blivit bättre. Personalen är utmattad. Det brottsförebyggande arbetet har stannat av. Rehabiliteringen är i många fall helt pausad.

När fängelser är överfulla finns det inte längre någon plats för lärlingsutbildningar, samtal eller stöd. Då handlar vardagen bara om att försöka få dagarna att gå ihop utan bråk, rymningar eller missbruk. Då är frågan inte längre hur man hjälper människor att sluta begå brott, utan bara hur man får dem att överleva strafftiden. Det är ohållbart. Både för intagna och för personal.

Ändå väcker det så mycket ilska. Kanske för att svensk kriminalpolitik länge har styrts mer av känslor än av lösningar. Det låter alltid fint att säga att man värnar humanitet och rättssäkerhet. Men vad betyder det egentligen om det bara leder till tomma ord, medan både personal och intagna drabbas av en kaotisk vardag?

Regeringens förslag är inte ett steg bort från ansvar, som facken tycks vilja få det att framstå. Tvärtom är det, om något, ett försök att ta ansvar. Norge har tidigare skickat fångar till Nederländerna. Flera andra länder har också genomfört liknande samarbeten. Det är inte märkligt. Det är praktiskt. Det är sådant man gör när man tar verkligheten på allvar.

Det är konstigt att Sverige gärna exporterar teknik, kompetens och grön energi till andra EU-länder, men att vi får moralpanik av att låna några hundra fängelseplatser. Vad är egentligen mest inhumant: att låta folk sitta i överfulla svenska fängelser utan stöd? Eller att ge dem en chans till ett mer ordnat straff i ett annat europeiskt land?

Vi måste sluta låtsas att den svenska kriminalvården fungerar som den ska. Det gör den inte. Och vi måste sluta tro att varje försök till förändring är ett svek. Att facken kan prioritera dömda brottslingar och deras omständigheter före hårt arbetande kriminalvårdare är oförklarligt.

Ledarredaktionen