Hellre deportera dem som inte klarar yttrandefriheten än att avskaffa den för oss andra

Det finns olika sätt att lösa konflikter kring yttrandefriheten. Det vanliga i ett civiliserat samhälle är att bemöta konflikter och olika åsikter verbalt. Är man oense så diskuterar man det. Med ord.

Det har dock blivit allt vanligare att försöka begränsa den som uttrycker något provokativt. Ibland från våldsamma medborgare och ibland av stat, myndigheter och organisationer.

Syftet är att undvika reaktionen från den som hotar. Om man bara tystar den som reagerar med våld så kan man fortsätta låtsas som att allt är bra. Sverige har flera gånger närmat sig den lösningen.

Det kanske tydligaste exemplet är Rasmus Paludans koranbränningar som år 2022 ledde till våldsamma kravaller. De värsta i modern tid för Sverige.

Hundratals poliser skadades, polisfordon brändes och en liten del av de inblandade dömdes senare till fleråriga fängelsestraff. Ett annat exempel är Lars Vilks som under många år levde med personskydd efter hot och attentatsplaner på grund av sina Muhammedteckningar.

Man behöver inte ha en åsikt om vare sig Paludan eller Vilks konst för att förstå problemet. Det är inte diskussionen. Men vad händer med yttrandefriheten om samhällets svar blir att begränsa den som uttrycker sig eftersom andra människor kan bli våldsamma?

Den som uttrycker sig genom en bok, teckning, debattartikel eller politisk manifestation får naturligtvis finna sig i att bli motsagd.

Men den som reagerar genom att kasta sten på polisen riskerar däremot att indirekt få större inflytande över vad som kan sägas och visas. Det här är en farlig princip.

Yttrandefrihet är mer än en paragraf i grundlagen. Den dansk-svenske yttrandefrihetsexperten Jacob Mchangama har återkommande beskrivit betydelsen av en ”yttrandefrihetskultur". En kultur där samhällsmedborgarna förstår och stöder friheten att yttra sig fritt.

Lagarna kan skydda våra rättigheter, men de kan inte ensamma skapa ett samhälle där människor accepterar att andra uttrycker sådant de själva avskyr.

Det spelar ingen roll att vi har lagar som tillåter oss att tala, om det omgivande samhället hotar oss med våld om vi säger ”fel” saker. Här uppstår också en integrationsfråga som Sverige alltför sällan vågar diskutera.

Många människor kommer till Sverige från världens minst funktionella samhällen där hädelse är förbjudet, pressfriheten svag och religionens anspråk överordnade individens rätt att kritisera den. De ska naturligtvis ha exakt samma yttrandefrihet som alla andra svenskar. Men de måste acceptera vår. Det går, i ärlighetens namn, ganska knackigt med den saken.

Det innebär rätten att kritisera kristendom och islam, att häckla politiker, att teckna profeter och att skapa konst som andra betraktar som motbjudande.

För mig har vägvalet till slut blivit tydligt. Om en person som saknar svenskt medborgarskap deltar i våld för att tysta grundlagsskyddade uttryck bör utvisning, där lagen medger det och efter individuell rättslig prövning, vara en självklar konsekvens.

Alternativet kan inte vara att steg för steg anpassa den svenska yttrandefriheten efter de personer som är minst beredda att tolerera den.

Det betyder inte att allt som är lagligt är klokt, anständigt eller värdefullt. Ett fritt samhälle ger oss också rätten att fördöma provokatören. Men det finns en avgörande skillnad mellan att fördöma ett yttrande och att med våld försöka förhindra det.

Västerländska fria samhällen skapades inte genom att människor slutade ifrågasätta eller förolämpa varandras övertygelser. De skapades genom att vi gradvis lärde oss att människor med oförenliga övertygelser ändå måste kunna leva tillsammans.

Yttrandefriheten överlever därför inte enbart genom grundlagen. Den överlever genom en kultur som är beredd att försvara den.

Jag ser inga skäl till att Sverige ska montera ned vår långt utvecklade yttrandefrihet som kompromiss för intoleranta migranter. Då föredrar jag att de helt sonika utvisas.

Edward Nordén

Debattör, jordbrukare och partistyrelseledamot Medborgerlig Samling