När den svenska sommaren kommer och man överrumplas av lediga och regniga julidagar så brukar jag, likt många andra, fördriva tiden genom att leta igenom utbudet i djungeln av streamingsajter som jag egentligen borde sluta prenumerera på. I mitt zombie-aktiga tittande så slogs jag av insikten att jag alltid kom tillbaka till eran från 1980-2010 - en  tid som jag känner mig bekväm vid att benämna som Hollywoods storhetstid. Oavsett hur många gånger jag tittat igenom dessa tidlösa klassiker så är de alltid tio gånger mer attraktiva än Netflix nya dramaserie eller Disneys senaste krystade reboot.

Även mer obskyra filmer och serier från denna era kändes ändå långt mer genuina, som om de var gjorda i en äkta och kreativ skaparglädje. Omvänt har även de största och mest populära succéfilmerna från det senaste årtiondet alltid känts något karaktärslösa. Som om de kvävdes av en själlös kommersialism och enbart grundade sitt existensberättigande på fanservice och vinstmotiv snarare än någon artistisk vision.

När man bläddrar igenom de senaste produktionerna kan man lätt få intrycket att filmindustrin verkar tro att dess frälsning ligger i fler tarvliga pastischer och ännu större fokus på wokeideal.

Jag är knappast den första som gör observationen att Hollywoods storhetstid verkar nått sin ända. Biotittandet har stadigt minskat det senaste årtiondet och filmindustrin ger ständigt ifrån sig nya obehagliga dödsryckningar i form av reboots och förbud mot att ta med eget godis på bio. Ett av de främsta exemplena är förra årets författarstrejk, som var nära på att ta kol på hela industrin och tvingade Hollywood att bromsa in i ett drygt halvår.

Att enbart älta över att Hollywood gång på gång uppoffrar kända och älskade filmserier på wokevänsterns altare har såklart ett betydande underhållningsvärde, och kan också vara till tröst när besvikelserna hopar sig. Vad som dock fattas och vad som alltför sällan lyfts är diskussionen om vad den moderna filmindustrin har tappat och vad som gjorde Hollywoods storhetstid till den guldålder av konstskapande som den faktiskt var.

Ingenstans blir det här mer uppenbart än i hjälteberättelserna som erövrade hjärtat hos såväl min som min fars generation. Om man bara dömde utifrån Hollywoods senaste verk så är det lätt att tro att Indiana Jones enbart är en boomer som är fast i en förlegad era. Luke Skywalker är en nihilist som gett upp allt hopp och legenden om den rättmätige kungen är enbart en skamlös legitimering av hänsynslös makt enligt Game of Thrones.

För bara några årtionden sen så var allting annorlunda, dessa karaktärer var allesammans varianter av en uråldrig arketyp: hjälten. Hjältemyten och hjälteresan är gammal som skriftspråket och den tidigaste av alla nedtecknade berättelser: Gilgamesh epos från 2100 f.kr tar även den hjälteresan som mall. Faktum är att från Gilgamesh till Luke Skywalker så följer de alla i grova drag samma struktur.

Hjältemyten består av flera olika akter men brukar som regel starta i någon sorts vardaglighet och ekvilibrium, oavsett om det är Odysseus tillvaro på Ithaca eller Harry Potters städskrubb. Därefter kommer ett äventyrskall som förmår hjälten att gå ifrån vardagslivets trygghet till en värld av prövningar och faror. Under äventyrets gång krävs det av hjälten att han växer till sig och axlar ansvaret som prövningarna kräver av honom. Oftast rör det sig om att hjälten behöver ta mod till sig men det kan också handla om en inre resa där hjälten behöver bekämpa sina egna brister, såsom i Gilgamesh fall där hjältekungens yttersta prövning är att förlika sig med sin egna dödlighet.

När hjälten övervunnit prövningarna återvänder han till vardagslivet men i ett förhöjt stadium då han förbättrat sig själv såväl som sin omvärld. Det är inget under att denna relativt enkla berättelsemall dominerat vårt berättande i årtusenden. Den innehåller nämligen grunden till att hjältemyten fångade vår uppmärksamhet från första början: den inspirerar oss. Hjälten ska inte i första hand vara relaterbar, även om det är en fördel, hjältens syfte är att sporra oss till högre ideal och att vägleda oss i vår resa mot självförverkligande.

Detta enkla, men ack så nödvändiga inslag tror jag ytterst är det som gång på gång gör att vi återvänder till produktionerna från Hollywoods storhetstid. Det är också vad som gör de mer samtida nyinspelningar till platta och tomma skal av sin ursprungsberättelse. Istället för att vara berättelser som leder oss till högre ideal så ses varje nyinspelning som en möjlighet att montera ner ideal och att synliggöra ett påstått hyckleri i den egna kulturen. Vad den moderna Hollywood eliten inte förmår att förstå är vad som för oss till bioduken eller berättelsernas värld från första början.

Om vi vill bli påminda om vår bristfälliga och fallna värld behöver vi enbart slå på nyheterna eller gå ut och observera vår omvärld. Den mesopotamiske bonden förstod att hans tillvaro var full av tomhet och hyckleri: ingen visste väl det bättre än honom. Det sista han behövde var någon välgödd överpräst som skapade berättelser som försökte skildra hans egna elände i sagoform från ett högt pidestal.

Principen är densamma idag: vi behöver inte Hollywoods överstepräster för att skildra världens elände eller att läxa upp oss om samhällets brister. Vi behöver däremot dem för att hjälpa oss att fly vår tillvaro och skapa idéal värda att följa. Vi behöver berättelserna för att påminna oss om att människan inte kan leva av bröd allena, och att vi – mitt i allt det alldagliga kan tvingas bestå ovanliga prövningar. Så att vi kan sporras att likt hjälten, komma bort från det alldagliga och prövas för att bli modigare och godare människor.

Henric Colliander