Individualismen som livsåskådning bland breda folklager är ett relativt nytt fenomen. Särskilt den hyperindividualism som präglat Sverige sedan folkhemmets framväxt är något av ett unikum, även i ett västeuropeiskt sammanhang. I takt med välfärdsstatens utbyggnad har ansvaret för ungas utbildning helt hamnat på staten – med både positiva och negativa följder. Den kanske viktigaste kulturella följden av välfärdssamhället är att unga människor har fått frihet att välja utbildning och livsväg utan att familjens patriark haft något att säga till om. Detta har i sin tur rotat en djup individualism i det svenska samhället: ”Inget får stå i vägen för mig eller mina val.” Det är en kraft som har drivit både samhällsutveckling och personlig lycka. Men det finns också en baksida: barn tenderar att uppfattas som ett hinder på vägen mot självförverkligande.

Millenniegenerationen och peak individualism

Kvinnor som varit i barnafödande ålder mellan 20 och 35 de senaste tio–femton åren tillhör huvudsakligen millenniegenerationen – en generation som vuxit upp efter Berlinmurens fall och i en tid präglad av Francis Fukuyamas "end of history"-synsätt. Den liberala demokratin har segrat och inget ont moln tycks finnas på himlen. Det är inte förvånande att många i denna generation prioriterar självförverkligande framför familjebildning. Allt från tidsandan till samhällsstrukturen har uppmuntrat ett liv i individuell frihet. ”Jaget i första rummet!”

I oroliga tider tenderar människor att söka sig till kollektiva tryggheter – familjen, till exempel. De kriser som de senaste tio åren har bjudit på har börjat påverka yngre generationer, och jag menar att många nu söker sig tillbaka till dessa kollektiva tryggheter. Därför ser jag 2000–2020-talet, och med millenniegenerationen, som en form av peak individualism.

Generation Z och en ny sorts individualism

Men något håller kanske på att förändras. Jag upplever att Generation Z – som nu börjar nå åldern för föräldraskap – bär på en mer nyanserad form av individualism. För dem verkar barn inte vara ett hinder, utan en del av ett meningsfullt liv och en viktig del av självförverkligandet. Det är inte längre ett antingen-eller: ”Det är okej att skaffa barn – för att jag vill det.” Barn och familj kan vara en del av självförverkligandet, inte ett hot mot det.

Visst, detta är svårt att mäta i siffror eller diagram, men i mina sociala medier ser jag ett växande antal unga par i Generation Z som gifter sig tidigt och väntar sitt första – eller till och med sitt andra – barn. Soft girl-, tradwife- och homestead-trender är andra indikatorer på en rörelse mot högre födelsetal bland yngre generationer.

En kulturell förändring är svår att sätta i exakta termer, men tendenserna finns där. För att återkoppla till en tidigare rubrik tror jag att det är djupt mänskligt att söka sig till familjen när världen känns otrygg. Generation Z är lika mycket människa som tidigare generationer.

En generationsfråga?

Jag tror i grunden att det låga barnafödandet delvis är en generationsfråga. Generation Z bär på en mognare form av individualism i en allt mer opålitlig och otrygg värld. Det är därför konservativa vindar blåser just nu – för att det finns en växande förståelse för att barn, familj och ett rikare liv inte står i motsättning till individens frihet, utan kan vara en del av den. Men också för att dessa värden ger livet större mening och trygghet än ett ensidigt fokus på ”jaget”.

Polarisering och politiska skiljelinjer i relationer

Ett orosmoln jag ser i min analys är den ökande polariseringen mellan könen – och den tydliga minskningen av så kallade bipartisanska äktenskap, alltså äktenskap där parterna har olika politisk tillhörighet. I USA har man studerat detta fenomen noggrant. Det blir allt ovanligare att en demokratisk man gifter sig med en republikansk kvinna – eller tvärtom.

Samma tendenser går att skönja även i Sverige. Det verkar bli allt viktigare för både män och kvinnor att hitta en partner som delar ens politiska världsbild. Att det politiska blivit en så pass stor del av privatlivet är inte nödvändigtvis något positivt. Om detta leder till att färre skaffar barn – eller att man endast gör det med någon som delar exakt politisk färg – riskerar konsekvenserna att bli allvarliga. Inga barn, eller fördjupad polarisering? Pest eller kolera?

Slutsats

Likt i min förra text på detta ämne finns det mycket mer att säga än vad som ryms här. Men för att avrunda: jag tror att den kulturella aspekten av de låga födelsetalen bottnar i en generationsfråga. Jag vill tro att Generation Z kan förena självförverkligande med familjebildning. Jag vill tro att Generation Z bär på en mognare individualism. Jag vill tro att svenska Generation Z vill föra sitt arv vidare. Det största underkända betyg en kultur kan få är att dess unga inte vill föra den vidare. Jag vet att Sverige kan bättre än så här.

Vilhelm Fornbacke