Detta är en debattartikel. Innehållet är skribentens ställningstagande, och representerar inte nödvändigtvis redaktionens eller Konservativa Förbundets.
Tidö-avtalet är namnet på det dokument som ligger till grund för den nuvarande regeringen med Ulf Kristersson (M) som statsminister, där Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har fördelat ministertaburetterna mellan sig och stöttas från sidan av Sverigedemokraterna. I och med Tidö-avtalet har Sverige fått sin mest konservativa regering sedan Arvid Lindmans tid – han var partiledare för det parti som så småningom kom att bli Moderaterna 1912–1935, och statsminister 1906–1911 och 1928–1930.
Sanning att säga är detta i och för sig inte någon genuint konservativ regering, och den förda politiken lämnar åtskilligt att önska ur konservatismens synvinkel – med vilket här avses den idébildning som utgår från Edmund Burke. Men Sverige har alltså inte haft någon konservativ regering på 90 år, vilket i sig är i princip unikt i Västvärlden. Till saken hör också att konservatismen har varit partilös i Sverige under flera decennier. Nämligen mellan det att M genomförde ett ideologiskifte från liberalkonservatism till nyliberalism i början av 1980-talet och att SD genomförde ett sådant från nationalism till socialkonservatism år 2011. Även KD har alltsedan 2002 satsat på den konservativa ideologiska kristdemokratin, vilket i åratal lockade många unga konservativa till KD (däribland flera vågor direkt från MUF) – men detta parti var inte moget att ta emot det engagemanget före Ebba Buschs tid som partiledare (fr. 2015).
Sedan strax före riksdagsvalet 2022 har vi nu en situation där tre riksdagspartier graviterar positivt runt konservatismen som ideologi – nämligen M, KD och SD. Detta utgör alltså en stor och demokratiskt betydelsefull förändring i svensk politik. Man kan därför på goda grunder förmoda att i den utsträckning som konservatismen kommer att spela roll i svensk politik under överskådlig framtid, så har det med Tidö-partiernas fortsatta samarbete att göra.
Konservatism i Tidö-partiernas nuvarande idéprogram
Den stora frågan är då om Tidö-partierna skulle kunna utöka sitt samarbete i konservativ riktning? Det korta svaret är Ja absolut! Genom konservatismen har dessa partier en ideologi som förenar dem i större utsträckning än de flesta politiker och journalister nog tror idag. Konservatismen är också en ideologi med betydande filosofiskt djup – större än vad liberalismen har – som därmed utgör en rik källa för politikutveckling. Låt oss titta närmare på hur förutsättningarna för detta ser ut.
Under mina drygt 20 års studier av konservatismen, såväl i diskussioner med medvetna och belästa konservativa från hela världen som i omfattande litteraturstudier, har jag identifierat 30 bärande idéer för konservatismen. När jag analyserat de senaste idéprogrammen för M, KD, SD och L visar det sig att de ger uttryck för konservatismens bärande idéer i följande utsträckning:
M: 20 st
KD: 26 st
SD: 25 st
L: 10 st
Tidö-avtalet: 12 st
Det är inte direkt oväntat att KD och SD ligger i topp. Det intressanta här är förstås att dessa två partiers idéprogram innehållsmässigt är väldigt olika samtidigt som båda innehåller över 83% av konservatismens viktigaste idéer. Att L ligger i botten är fullständigt väntat – de är ju inte något konservativt parti, och konservatismen är frihetlig bara till viss del.
Att själva Tidö-avtalet bara ger uttryck för 12 av de bärande idéerna har – till skillnad från L:s idéprogram – inte att göra med att det skulle ha ett okonservativt innehåll. Skälet är att Tidö-avtalet inte täcker in alla konservatismens typiska politikområden. En slutsats av detta är förstås att Tidö-partierna har ytterligare ett antal konservativa politikområden de skulle kunna samarbeta om.
Möjliga konservativa samarbetsfrågor utöver Tidö-avtalet
Medan det är lätt att tro att M, KD och SD har ganska lite gemensamt, om man lyssnar på deras retorik eller läser deras idéprogram utan närmare förståelse för konservatismen, så har de alltså ganska mycket gemensamt ur konservativ synvinkel. Samtliga 30 bärande idéer inom konservatismen finns faktiskt representerade i dessa tre partiprogram (det förtjänar här att påpekas att identifierandet av dessa 30 principer har skett helt utan hänsyn till vad några partier säger sig stå för). Och om man bortser från L, som bara har 10 konservativa principer i sitt partiprogram, så är de tre övriga partierna i regeringssamarbetet – M, KD och SD – överens om 16 st av totalt 30 bärande idéer, sett till partiprogrammen. (Här kan f.ö. noteras att L är det enda parti i Tidö-samarbetet vars idéprogram inte ger uttryck för idén om alla människors lika värdighet.) Av de nu nämnda 16 idéerna är det bara 8 st som hanteras inom ramen för Tidö-avtalet, närmare bestämt:
4. Personligt ansvar
10. Samhällsgemenskap
17. Förvaltarskapstanken
18. Att hållbarhet är ett egenvärde
20. Social balans
27. Skydd mot yttre och inre fiender: Försvar och polis
29. Privat äganderätt
30. Marknadsekonomi
Det är också 3 st av dessa 16 idéer som idag inte är med i Tidö-avtalet, men som M, KD och SD ger uttryck för i sina partiprogram och som det därmed borde finnas mycket goda förutsättningar att bygga gemensam politik kring redan idag:
8. Kontextbundenhetstanken
13. Historiemedvetenhet
19. Försiktighetsprincipen: Att försiktighet är ett egenvärde
De övriga 5 st av dessa 16 idéer borde det också ligga nära till hands att formulera en gemensam framtidsorienterad politik baserat på efter valet 2026:
1. Ofullkomlighetstanken
2. Människors naturliga olikhet
3. Människovärdighetstanken
24. Värnande av civilsamhället
26. Maktdelning och lagstyre
Av de 14 bärande idéer som M, KD och SD just nu inte är överens enligt sina idéprogram ingår faktiskt 4 st i Tidö-avtalet:
21. Antiutopism
22. De små gemenskapernas stora betydelse
23. Familjen som samhällsgemenskapens grundsten
28. Statligt våldsmonopol
Därmed återstår 10 st bärande idéer vilka M, KD och SD idag varken är ideologiskt överens om eller har pågående sakpolitiska samarbeten kring. Dessa skulle man därför kunna låta bero tills vidare:
5. Respekt för det transcendenta
6. Immateriella värden och att sådana är viktigare än materiella värden
7. Att det finns vissa eviga värden
9. Organismtanken
11. Frihet under ansvar
12. Upprätthållandet av etik och moral
14. Historiskt framvuxna institutioner
15. Traditionalism
16. Utveckling är alltid positivt, men förändring är bra endast i undantagsfall
25. En liten men stark statsmakt
För den som vill se hur konservatismens 30 bärande idéer kommer till uttryck i M:s, KD:s, L:s och SD:s nuvarande idéprogram samt i Tidö-avtalet, har jag sammanställt denna appendix med sidhänvisningar [Länk: Appendix.pdf]. För den som är intresserad av närmare detaljer om dessa bärande idéer – vad de härrör ifrån, hur de hänger ihop, och hur de kommer till uttryck bland olika konservativa tänkare – rekommenderas min bok Modern konservatism (2020) som inom kort kommer i en reviderad nyupplaga.
Värdet av att satsa på konservatismen
Att M, KD, L och SD överhuvudtaget kan samarbeta är någonting helt nytt i svensk politik. Det är också tydligt att det är genom konservatismen som dessa partier har funnit varandra. Nya samarbeten har ett egenvärde, och de har alltid både sina fördelar och nackdelar – men framför allt bör man göra det bästa av situationen så länge den består. Det finns inte särskilt mycket som säger att dessa partier kommer att hålla ihop om de inte hittar vägen till ett fördjupat samarbete genom konservatismen. De är ju tydligt olika i alla andra avseenden, sett till deras idéprogram, retorik i rikspolitiken, vilka de ser som sina politiska huvudmotståndare och varför, samt vilka olika falanger de har internt. För att Tidö-partiernas samarbete ska kunna bestå i någon form efter valet 2026, är det alltså viktigt att de fortsätter att lära känna varandras relation till konservatismen, och att de både försöker bredda och fördjupa sina sakpolitiska samarbeten.
Utöver de goda ideologiska förutsättningar som Tidö-partierna har att samarbeta genom konservatismen, finns det även ett antal goda taktiska skäl för dessa tre partier att satsa mer på konservatismen som gemensam politisk plattform:
Konservatismen företräder en annan samhällsanalys än liberalismen och socialismen, och kan därmed frambringa nyskapande reformförslag med slagkraft i svensk samhällsdebatt. Detta kan locka inte bara konservativt sinnade, utan även andra väljargrupper som framför allt vill ha en annan regering än en socialdemokratisk – t.ex. finns det idag 2/3 antisocialister i riksdagen och detta återspeglar ju en stark väljarströmning hos folket.
Konservatismen har en djupare politisk filosofi än både liberalismen och socialismen. Förutom att detta öppnar upp för att vi skulle kunna ha mer intellektuella politiska debatter i offentligheten, skulle ett omfamnande av konservatismen därmed också innebära ökade möjligheter att vinna argumentorienterade debatter för dem som är ordentligt pålästa på konservatismens politiska teori.
M har efter Fredrik Reinfeldts tid som partiledare och statsminister (2006–2014), då även många liberaler lämnade M, kommit att få ett stort behov av att ta helt nya politiska tag. Genom att damma av det liberalkonservativa arvet från den tidigare partiledaren Gösta Bohman (1970–1981) och tänkaren Hans L Zetterberg skulle M ha både en möjlighet att bygga en allt starkare politisk allians med sina nuvarande samarbetspartier och gå stärkta ur detta regeringssamarbete samtidigt som partiet bryter ny mark i linje med sina djupare rötter.
KD:s valanalyser under hela 2000-talet har visat att om partiet vill växa, så är det i konservativa väljargrupper de kan göra det. Ebba Busch bevisade också att så var fallet i början av sin tid som partiledare. Genom att hon synkade partiets genomförda politik på riksnivå med dess sedan företrädaren Göran Hägglunds tid konservativa retorik, uppnådde KD under en period ca 12% i väljarstöd. Förtroendet i dessa kretsar dök dock till nya bottennivåer efter att partiet år 2018 godtog gymnasielagen. Men det är alltså genom att vara ett trovärdigt konservativt alternativ i svensk politik som KD kan bli starka.
L är ett grundmurat borgerligt parti, och kan därmed knappast under överskådlig tid hitta någon väg till ett för dem mer givande regeringssamarbete än det nuvarande. L gör därför bäst i att framhäva sina borgerliga sidor, som ju ligger nära det liberalkonservativa idégodset – Jan Björklund på sin tid (partiledare 2007–2019 och skolminister 2006–2014) var Alliansregeringens mest utpräglat liberalkonservative minister, så arvet efter honom inom L är just nu väl värt att vårda. L bör under alla omständigheter kunna samarbeta enkelt i ekonomiska frågor med M, och de borde kunna samarbeta om välfärdsfrågor med de socialkonservativa SD. L:s idéprogram innehåller händelsevis den bästa och mest detaljerade modernisering jag sett av den konservative välfärdsstatspionjären Otto von Bismarcks socialförsäkringssystem, vilket enligt den moderna konservative tänkaren Roger Scruton utgör kärnan i vad som idag kan kallas för sann konservativ välfärdspolitik.
Det är bra att försöka få med sig populister och nationalister i SD:s led genom att stötta detta partis nuvarande tydliga tendenser att omfamna konservatismen. Alternativet är nog annars att dessa grupper får större utrymme att driva SD i en mer renodlat populistisk eller nationalistisk riktning.
Avslutningsvis kan dock konstateras, att medan möjligheterna via konservatismen som samlande ideologi ser mycket goda ut för Tidö-partierna, så återstår alltjämt dessa möjligheter att förverkligas. Genomförandet av ett sådant här politikutvecklingsprojekt kräver både mod och träget arbete i delvis nya spår. Det förutsätter också att ge de konservativa falanger som bevisligen finns inom alla Tidö-partierna lite mer att säga till om totalt sett under de närmaste åren.
Jakob E:son Söderbaum,
Författare till boken Modern konservatism – filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd (2020) och till Konservativa Förbundets stiftelseurkunder och stadgar (2011).
