Vänstern har länge pekat ut högerdebattörer för att försöka stänga debatten genom att utmåla motståndaren som “politiskt korrekt”. Samtidigt använder de själva precis den metod de påstår sig beklaga sig över – den som ifrågasätter vänsterradikal påverkan avfärdas ständigt som “kulturkrigare”.

När jag samtalade med litteraturvetaren och författaren Johan Lundberg i fjol (13/4-2023) frågade jag honom om huruvida han skulle hålla med om att hans författargärning kan betecknas som ett bidrag till “kulturkriget” – han svarade ja på frågan. Att vara kulturkrigare innebär för honom att man “ifrågasätter de värdehierarkier som präglar det offentliga samtalet om kultur” vilket slutligen är en ”kamp om problemformuleringsprivilegiet”. Kulturproduktionen – romaner, filmer, tv-serier etcetera – menar han påverkar vilka vi uppfattar som de centrala problemen i samhället och, således, hur vi röstar. Politiken kan alltså anses vara, vilket bland annat Andrew Breitbart påpekat, nedströms från kulturen.

När vänsterliberala debattörer använder begreppet “kulturkrigare” gör de detta i pejorativ mening. Det är ett begrepp som används för att etikettera de från höger som vågar sticka ut hakan i den offentliga debatten, åtminstone i frågor som rör annat än fördelningspolitik – det vill säga “klassiska” höger-vänsterfrågor – som småsinta reaktionärer utan någonting av värde att tillföra debatten. Dessa kulturkrigsfrågor kan handla om vad de med en mer progressiv disposition skulle kalla banala företeelser. Till exempel om huruvida skolavslutningar bör ske i kyrkan, vilket innehåll som bör anses lämpligt som skattefinansierad underhållning för barn på bibliotek eller om huruvida böneutrop om underkastelse för muhammedanernas gud bör ha en självklar plats i den svenska stadsbilden.

Katarina Barrling och Cecilia Garmes Saknad: På spaning efter landet inom oss (Mondial, 2022) har flera pregnanta beskrivningar för vad som står på spel i denna kulturkrigshärd. De understryker hur Sverige har glömt bort “mjukvaran, den kultur och de människor som låg till grund för systemen, som fick dem att fungera och som skänkte dem legitimitet.” (s. 167). De påpekar att personer som menar att “kulturfrågor stjäl uppmärksamheten från förment riktiga politiska frågor...” bör fundera över hur till exempel “...skolpeng, asylrätt, socialförsäkringssystem eller klimatinvesteringar hänger samman med den underliggande kulturen, dess synsätt och värderingar.” (s. 225). För många är sambandet mellan kultur och politik en självklarhet, för en konservativ är detta ett sakrament.

Man kan tycka att det är aningen apart att frågan om huruvida denna typ av ämnen ens kan och bör diskuteras kommer från just vänstern, trots att det ju är vänstern som sedan 1968 marscherat genom institutionerna. När detta marscherande kollektiv kritiseras för att – i sitt åsiktskorridorsbyggande, inkvisitionsliknande modus operandi – vara “politiskt korrekta” i jakten på sin gramscianska hegemoni påstås man försöka “tysta” meningsmotståndare och döda debatten. Professorn tillika vänsterdebattören Stefan Jonsson skrev i en essä 2011 om PK-begreppets tillämpning. Där identifierade han att: “Det som tycks gemensamt för de idéer och principer som brukar betecknas som politiskt korrekta är att de vänder sig mot rådande tradition, etablerade maktförhållanden och gammal vana.”

Med andra ord kan ”politiskt korrekt” definieras som ett slags identifikation av långtgående normkritik. Men begreppet som sådant, kan man anta, är nog inte problemet. Det handlar snarare om att den vänsterliberala hegemonin verkligen synas, och att en växande skara faktiskt insett vikten av de värden – eller “mjukvaran” – som riskerar att gå om intet när normupplösningens profeter tillåtits löpa amok under decennier.

De som förut fördömdes för att syna dessa med att basunera “PK” som ett slags stjärnstopp i debatten kallas numera för “kulturkrigare”. För att spegla Jonsson skulle en möjlig definition för en sådan kunna vara: “Det som tycks gemensamt för de idéer och principer som brukar tillskrivas en kulturkrigare är att de värnar rådande tradition, ordning, normer och konventioner.” Med devisen om politiken som nedströms från kulturen i åtanke torde kulturkrigarens noblesse oblige vara ett än mer intensivt krig mot dessa PK-profeters strövtåg genom institutionerna.

Många politiska aktörer inom offentligheten har verkligen tagit denna plikt på allvar, det är lovvärt. De har många gånger fått kämpa i motvind, och har fått bära epitet som gått långt bortom de mer salongsfähiga dito. Det är en snårig stig de vandrat, kantad av tistlar, då de valt att slåss för det hävdvunna i en tid då normkritiken blivit norm. Det är aktörer som förstått att om man värjer sig för diverse epitet så sanktionerar man deras strategi. Det är sådana som erbjuder alternativa perspektiv som kan bräcka den hegemoniska stenmur vänsterliberaler byggt upp, sten för sten. Ju fler som följer, desto fler kan vara med och rädda mjukvaran och återta problemformuleringsprivilegiet. Kulturkrigare i Sverige, förenen eder!

Johannes Allstrin