Detta är en debattartikel. Innehållet är skribentens ställningstagande, och representerar inte nödvändigtvis redaktionens eller Konservativa Förbundets.

Att påstå att integrationsfrågan är en av vår tids ödesfrågor är knappast en underdrift. Överallt i samhället ser vi konsekvenserna av en misslyckad integrations- och invandringspolitik, vars kravlöshet och naivitet har cementerat en systemhotande segregation. Socialdemokraternas sentida uppvaknande i denna fråga framstår närmast som tragikomiskt – partiet har på några år gått från att förneka existensen av en svensk kultur till att med sann socialistisk ingenjörskonst vilja åstadkomma en “fysisk omvandling” av utsatta områden och därmed framtvinga “en bättre balans i befolkningssammansättningen”. Oaktat vad man nu kan tycka om den socialdemokratiska utredningens förslag, kan det konstateras att partiet bedömer att integrationsfrågan kommer att vara en central konfliktyta framöver i svensk politik. Denna utveckling ska bli mycket intressant att följa. Men samtidigt är det viktigt att bära i minnet att Sverige inte är ensamt om att möta den problematik vi idag står inför.

Som kristdemokrat är det kanske inte så förvånande att jag ofta tar intryck av politiska skeenden nere på kontinenten. I Tyskland har nyligen debatten kring “leitkultur” blossat upp igen. Leitkultur kan närmast översättas till svenska som "ledande kultur" eller "ledkultur" och omfattar den samling gemensamma normer, värderingar och seder som tillsammans bygger sammanhållning i ett samhälle. Begreppet myntades av den tyske statsvetaren Bassam Tibi på 1990-talet och syftar till att etablera samhällets kultur (med andra ord, den ledande kulturen) som en måttstock, mot vilken övriga kulturer måste anpassas. Leitkultur används därför ofta, inte minst bland tyska kristdemokrater, som en motvikt i debatten om mångkultur.

Begreppets framväxt återspeglar sålunda den politisering av kulturbegreppet som har ägt rum sedan 1800-talet, då kulturbegreppet delades i tu. Snarare än att enbart utgå från en estetisk definition av kultur som ett uttryck för konstnärligt och intellektuellt skapande, har kulturbegreppet alltmer fått en antropologisk innebörd. Enligt den antropologiska kulturdefinitionen ses kultur som den samling värderingar, normer och beteenden som delas av en viss samhällsgrupp. Men politiseringen av kulturbegreppet har också bidragit till en splittrad förståelse av vad som utgör samhällets grundläggande värderingar, till förmån för postmodernismens föreställning om det mångkulturella samhället.

Samtidigt synes det mig att borgerligheten länge har hållit fast vid den mer traditionella, estetiska synen på kultur, där kulturen istället ses som något som representerar nationens gemensamma konstnärliga och intellektuella arv. Detta har lett till en viss fastlåsning i debatten om vad som utgör samhällets grundläggande värderingar och hur dessa ska främjas och bevaras. Enligt min uppfattning måste konservativa i Sverige i högre grad se kulturpolitiken ur ett antropologiskt perspektiv, snarare än att enbart betrakta den som ett led i strävan efter "finkultur". Och här fyller konceptet leitkultur en väsentlig funktion.

Men så till pudelns kärna; vad är det då för värderingar, normer och seder som konstituerar en leitkultur? De tyska kristdemokraterna brukar dels peka på en respekt för rättsstaten, samt för de rättigheter som den tyska konstitutionen ger. De håller fram en rad grundläggande konstitutionella principer som anses avgörande för samhällets stabilitet och sammanhållning.

Samtliga tyska medborgare måste alltså acceptera grundläggande demokratiska värden såsom alla människors lika rättigheter, yttrande- och tryckfrihet och jämställdheten mellan könen. Men leitkultur innebär också något mer djupgående.

Det handlar ytterst om en vilja att bli en del av det större tyska samhället och dess kultur, att omfamna och respektera Tysklands kristna värderingar, traditioner och seder, samt att ha kunskap om och respekt för landets historia. Att ställa krav på försörjning och språkkunskaper är naturligtvis nödvändigt, men i sig inte tillräckligt. Det avgörande är att alla som vill leva i Tyskland också identifierar sig med landets värderingar och sociala normer. Många av dessa normer och seder är inte kodifierade i lagar, men de är ändå välkända och djupt förankrade i samhället. CDU:s ordförande Friedrich Merz skapade i julas rubriker när han betonade att även sådana traditioner som att ha julgranar tillhör leitkultur. Utspelet kan tyckas trivialt, men det understryker hur djupt förankrade kulturella symboler och seder är i den tyska identiteten och hur de bidrar till den sociala sammanhållningen. En person som önskar bli integrerad i det tyska samhället måste känna till och respektera dessa symboler.

Avslutningsvis, varför är konceptet leitkultur relevant för Sverige? Precis som i Tyskland, måste det finnas en tydlig måttstock för integration i Sverige. Utan en sådan kommer integrationspolitiken att fortsätta misslyckas, vilket Socialdemokraternas senaste försök att genomföra en "fysisk omvandling" av utsatta områden tydligt visar. Om vi ska undvika en systemhotande segregation, måste vi betona betydelsen av gemensamma värderingar och normer som basen för vårt samhälle.

Det handlar inte om att andra kulturer inte ska finnas i Sverige, utan om att de som kommer hit måste respektera och omfamna den kristna och demokratiska ledkulturen som präglar vårt samhälle. Vi måste ställa krav på att de som kommer hit har viljan att bli en del av majoritetssamhället, acceptera våra värderingar och sociala normer, samt bidra till den gemensamma samhällsutvecklingen. Bara på detta sätt kan vi säkerställa en stabil och sammanhållen nation, där mångfalden ses som en styrka snarare än en källa till splittring. För att integrationen ska fungera måste vi därför ha modet att tydligt definiera och upprätthålla vår ledkultur. Det är den kompass som kan vägleda oss genom de utmaningar vi står inför och skapa en gemensam plattform för alla medborgare, oavsett bakgrund.

William Persson