Den här artikeln skrevs två månader före det amerikanska presidentvalet och publicerades först i Tidskriften Heimdal nummer 2 2024.

Den i Sverige förhärskade synen på USA har så länge jag kan minnas varit snäv och tendentiös. En vänsterliberal eller socialistisk verklighetssyn har helt dominerat massmedia. Journalister, intellektuella och politiker har idoliserat amerikanska politiker och företeelser som de gillar och som i USA slarvigt kallas ”liberala”. Amerikaner med helt annan profil har misstänkliggjorts. Vissa grundantaganden har bestämt vad som är nyheter och hur de skall presenteras. På sistone har t.o.m. USA-korrespondenter klagat på ensidigheten i USA-bilden och på att rentav ha blivit censurerade av redaktionen.

Det har i fråga om USA rått samma brist på olika synsätt som i den svenska samhällsdebatten i allmänhet. En långtgående likformighet har i decennier genomdrivits till exempel rörande klimatet, sexuell identitet, vacciner, invandring, kulturell mångfald, brottslighet, eller, på senare år, Putin och Ryssland. Ingen som övervägt att på allvar ifrågasätta det mediala och politiska etablissemangets grundantaganden har svävat i okunnighet om vilket högt pris en dissident måste betala—om nu ett synligt forum ens stått till buds. Åsiktsmonopolet har sent omsider börjat krackelera, men varför uppstod det och hur har det kunnat vidmakthållas så länge?

En lång artikel kunde skrivas om hur ideologiska skygglappar, formade av en bred bakomliggande intellektuell och kulturell utveckling i Sverige och västvärlden, bland annat bidragit till en skev USA-bild. Att journalister och andra etablerade kommentatorer nästan undantagslöst har politiskt korrekta modeåsikter sammanhänger till stor del med att de saknar historisk och annan kunskap och därav möjlig kritisk distans till dagens opinioner och händelser. Det var på tidiga 1900-talet som en förkrympning av tankelivet i Sverige tog sin början vid universiteten. En så kallad ”positivistisk”, empiristisk vetenskapssyn dömde ut traditionella, humanistiska sätt att närma sig verkligheten. Den gamla västerländska bildningstraditionen hade tagit upp de stora livsåskådningsfrågorna, men visdom och högre värden var enligt den kunskapsteoretiska positivismen bara lösliga, ovetenskapliga tyckanden. Positivismen hade i mitten på århundradet gett det akademiska livet en ny inriktning. På 1960- och 70-talet var det egentligen bara marxister som ännu intresserade sig för de större livsfrågorna, och även de vände förstås ryggen åt en äldre människo- och samhällssyn. Den verklighetsuppfattning som spred sig till skolorna, journalistiken och samhället i allmänhet var en udda blandning av idémässig torka, värdenihilism och socialistiska jämlikhetsdrömmar. Hur denna utveckling bidrog till likriktningen är viktigt att klarlägga, men jag skall här primärt diskutera en annan men närliggande förklaring till att USA-bilden ser ut som den gör.

En viktig anledning till att synen på USA blivit så missvisande kan sammanfattas i ett enda, kanske brutalt, ord: karriärism. Enligt den klassiska och kristna livssyn som en gång formade västerländska människor var det fult att vända kappan efter vinden och att jaga personliga fördelar. Självupptagenhet och trångsynthet behövde motverkas av samvete och självkritik. Människor uppfostrades till större saklighet och vidsyn. I takt med att denna moral försvagats har karriärhänsyn fått större spelrum. Vad kunde i en nu nihilistisk och självcentrerad tillvaro vara viktigare än att hitta vem eller vad som kan erbjuda fördelar?

Alla som i dag sysslar med opinioner och nyheter är medvetna om att det bakom lokala chefer och regelverk finns en maktstruktur med dithörande belöningssystem. Den råder över vem som kan göra karriär. Den premierar ett visst sätt att se. Just vilka intressen som mest styr opinionsbildningen och nyhetsförmedlingen är ett komplicerat ämne, men alla anar bakom kulisserna en Makt som belönar tjänstvillighet och bestraffar motsatsen. De som arbetar inom nyhetsförmedling eller opinionsbildning vill förstås inte tro att karriärism har något att göra med deras syn på världen.

Den gamla klassiskt liberala idéen om ”pressen” som kritisk granskare av makthavare och värnare av sanning och hederlighet har idag allt mindre med verkligheten att göra. Media har i sitt val av nyheter och sätt att beskriva dem i allt större utsträckning blivit politiska aktörer. Dagens journalister och offentliga personer har inte heller den sorts historiska och intellektuella referensramar och djupare övertygelser som kunde ge en känsla av självständighet och högre ansvar. Snarare misstror de sig själva och anpassar sig till vad överordnade önskar. Att de därmed hamnar i medvind ter sig som en naturlig konsekvens av att befinna sig på den upplysta, moraliska sidan, och det underminerar naturligtvis inte deras intellektuella integritet, att de på rätt sida med tiden kan få gott rykte, befordran, framträdanden i media, inbjudningar till Davos etc.

De som i någon mån blir upptagna i den nämnda maktstrukturen känner allt starkare var Maktens tyngdpunkt ligger. Den ligger i USA och hos mot USA tjänstvilliga krafter i resten av västvärlden. Inställsamheten riktas dock alltid mot det USA som kan kallas den ”djupa” eller ”permanenta” staten, vilken strax skall definieras och diskuteras. Det USA vars gunst man eftersträvar anses vara på rätt väg och i stort sett samstämmigt med det upplysta Europa. Trots att Donald Trump representerar hälften av det amerikanska folket, skulle det inte falla någon in att vara inställsam mot honom. Han är ju en anomali. Han och hans anhängare hotar det riktiga USA.

Jag gör gällande att USA befinner sig i en allvarlig och djupnande kris. Landet har övergivit mycket av sina traditionella beteenden och värderingar. Men den svenska och europeiska nyhetsförmedlingen irriterar inte Makten genom att uppehålla sig vid tecken på nedgång och sönderfall Det vore att stöta sig med Makten. I stället inpräntar man vad Makten ständigt framhäver, att landet hotas av populism, förkroppsligad i den förhatlige Donald Trump.

Även förmodat borgerliga eller ”konservativa” svenska kommentatorer har under de senaste decennierna i stort sett ignorerat de historiska mönster och symtom som vittnar om USA:s prekära tillstånd: rutinmässiga, ofta grova brott mot den gamla konstitutionen, en starkt undergrävd rättssäkerhet, en ofantlig och ständigt växande statsskuld, okloka, vårdslösa och kostsamma krig, en enorm och på senare år nästan helt okontrollerad illegal invandring, ökande våld och annan brottslighet och ett epidemiskt drogmissbruk. Miljontals människor från länder världen runt har under Joseph Bidens tid som president tillåtits, ja, uppmuntrats, att helt enkelt gå över USA:s södra gräns. Demokratiska partistrateger säger uttryckligen, att partiet genom att förändra den amerikanska befolkningens sammansättning kommer att bli oövervinnligt i val.

USA:s styrelseskick har blivit alltmer oligarkiskt och plutokratiskt. Bakom den officiella regeringen och ovanför de bägge partierna finns en permanent elit, en ”regim”, som litet påverkas av politiska val. Där ingår tungviktarna i de finansiella, militär-industriella, farmakologiska och politiska komplexen och, viktigt, cheferna för underrättelsetjänsterna och FBI. Uttrycket ”den djupa staten” är välfunnet men fångar inte upp den för regimen kanske mest oumbärliga källan till makt, dess inflytande över den allmänna kultur- och mediamiljön. Denna formar en för Makten gynnsam verklighetssyn, och den ger Makten själv vissa karakteristiska drag. Det förekommer starka spänningar inom regimen, men i kraft av gemensamma intressen kör Makten rutinmässigt över den gamla amerikanska republiken med sin maktfördelningslära, betoning av styre under lag och respekt för folkliga opinioner.

Journalister och andra observatörer beaktar, delvis på grund av ren okunnighet, sällan eller aldrig hur fundamentalt USA förändrats sedan andra världskriget. Deras växande anpasslighet har samtidigt gjort dem obenägna att spana efter några Maktens övergrepp eller dolda motiv. De hjälper snarare till att dölja dem. Tag som ett speciellt bra exempel från senare tid upprätthållandet av det stränga förbudet mot att granska huruvida valfusk kan ha avgjort presidentvalet 2020 — en för hederliga statsvetare alls inte orimlig möjlighet.

Att man i de breda amerikanska folklagren sedan länge misstror de styrande eliterna—vad Trump kallar ”träsket”—och vill ha en skarp kursändring avfärdar etablerade svenska, europeiska och amerikanska kommentatorer som utslag av irrationell och vulgär populism. Att det skulle vara Makten själv som orsakat den djupnande politisk-sociala och kulturella krisen och att den skulle förtjäna något av den avsky som riktas emot den kunde inte te sig mera långsökt

Ledare i Sverige och resten av västvärlden som vill få del av Makten och privilegierna säger sig att Maktens intressen i stort sett sammanfaller med vad folken i deras egna länder önskar. Att de inte uppehåller sig vid olycksbådande förändringar i USA beror till stor del på att liknande missförhållanden finns i deras egna länder och att kritik mot USA blir kritik mot dem själva.

Den djupa staten i USA favoriserade under efterkrigstiden alltmer det Demokratiska partiet, som mest pålitligt velat flytta makt och resurser till Washington, D.C.. Demokraterna är numera ett rent vänsterparti starkt influerat av ”woke” och ”cancel culture”. Vänsterns mål har alltsedan den franska revolutionen 1789 varit att undanröja traditionell civilisation, och den har sett våld som ett legitimt medel. Vänstern har som värst rättfärdigat totalitära stater och massmord, men den har också gjort om västvärldens tanke- och fantasiliv. Det var redan i början på 1900-talet som den i Europa och USA började invadera gamla etablerade institutioner och ställa in dem på nya syften. Vänstern har i USA sakta men säkert drivit tillbaka reaktionära krafter och konkurrerar sedan länge med mera traditionella krafter om USA:s militära makt.

Den så kallade neokonservatismen hävdar att USA vilar på universellt giltiga principer som måste spridas i världen, och den är utrikespolitiskt starkt interventionistisk. Rörelsen har varit mycket inflytelserik i bägge partierna. Dess namn är missvisande. Dess grundare var före detta marxister som blivit mera positiva till kapitalismen därför att de kommit att uppfatta den som en progressiv kraft i historien. De neokonservativa ser liksom den renodlade vänstern traditionella kulturer och nationella suveräniteter som hinder för förvandling av världen, men kapitalismen kan, sådan neokonservativa tolkar den, bidra till att bryta ned vad som blockerar denna utveckling. Vänstern har av gammalt en anti-kapitalistisk profil, men i dag samverkar den internationellt med neokonservativ interventionism. De plutokratiska eliterna har nytta av vänsterns olika schatteringar. Dess anti-traditionella attityder hjälper till att röja undan hinder mot etablerandet av nya marknader och exploateringen av naturtillgångar runt om i världen. Denna önskan kan allt efter behov rättfärdigas ideologiskt med neokonservatism eller woke. På många amerikanska ambassader vajar den regnbågsfärgade fanan tillsammans med den amerikanska.

De institutioner i västvärlden som har inflytande över opinionsbildning och nyheter har knutits allt närmare till den maktstruktur och dithörande belönings- och befordringssystem som tjänar Makten. Denna struktur producerar politiker, journalister, affärsmän, forskare och andra som är tjänstvilliga eller åtminstone inte fientliga. Att vilja bli väl sedd av Makten och få mera inflytande och privilegier har blivit en vanesak.

När president Joe Biden i år gav sitt tal till kongressen om ”nationens tillstånd” kunde man med egna ögon se hur systemet fungerar. Sveriges statsminister satt på läktaren—på hedersplatsen, bredvid presidentens fru. Detta var hans belöning för att ha medverkat till Sveriges inträde i NATO. Statsministern strålade som en sol och klappade lika entusiastiskt för Biden som Demokraterna nere i plenisalen. Han hade ”arrived”. Man kan gissa att hans glädje stärktes av medvetandet att konkurrenter om pappas gunst runt om i världen måste vrida sig av avund. Vad Biden hade att säga i sak, att han presiderade över ett numera rent vänsterparti, att han är allmänt känd som ekonomiskt korrumperad och att han länge varit dement spelade väl ingen roll. Han representerar ju Makten. Vem kände till, att denne gamle partigängare starkt bidragit till USA:s förvandling från en grundlagstyrd, lagbunden representativ republik till en oligarkisk regim med alltfler drag av bananrepublik och polisstat. TV-tittare som mindes politiska ledare från en annan tidsålder hade av en statsminister väntat sig större värdighet, men samma person hade för Frankrikes president framhållit betydelsen av ”fika” i Sverige.

Den svenske politiker som mer än någon annan förkroppsligar tjänstvillighet mot Makten är väl annars försvarsministern. Han och hans allierade intalade sig förstås, att medlemskap i NATO skulle stärka Sveriges säkerhet. Men visst är det väl också härligt att kunna frottera sig med höjdarna på Pentagon. Varför skulle Sverige inte överlåta territorium till USA för militärt bruk? Att detta skulle sätta en måltavla på Sverige och bekräfta Sveriges förvandling till vasall är bara illvilligt förtal.

Ett framträdande drag i USA:s alltmer svajiga juridiska system är vad som i USA kallas ”lawfare”, en term som utgår från ordet ”warfare” (krigföring). ”Lawfare” betyder att den djupa staten bekrigar politiska motståndare genom att ställa dem inför rätta. Beteendet är väl känt från så kallade bananrepubliker men har blivit vanligt i USA, speciellt under Joe Bidens tid som president. Vita Huset har bakom kulisserna samordnat lawfare avsett att oskadliggöra Trump som presidentkandidat. Intensivt partiska åklagare i noga utvalda domsagor där befolkningen är starkt fientlig mot Trump har väckt framkrystade åtal mot honom där en jury kan förväntas ge fällande dom. En allt större del av det amerikanska folket inser dock numera vad som pågår, och åtal mot Trump har snarare ökat än minskat hans popularitet.

Inget kunde vara mera typiskt för det gamla USA än uppfattningen att grundlagen och lagen i allmänhet liksom domstolarna skall garantera opartiskhet, rättssäkerhet och frihet. De bör betraktas med vördnad. Politiseringen av juridiska och polisiära myndigheter vittnar eftertryckligt om USA:s förvandling. Landet slog naturligtvis inte om plötsligt från att vara en grundlagsstyrd republik till en oligarki. Den djupa staten växte fram under lång tid. Det ligger dock nära till hands att i USA:s moderna historia se de växande inslagen av lawfare som speciellt tydliga tecken på denna händelseutveckling.

Den händelse ett halvsekel tillbaka som kom att kallas ”Watergate” förebådade vad som skulle komma. De flesta tror sig veta, att en skurkaktig president vid namn Richard Nixon låg bakom ett inbrott i en byggnad i Washington, D.C. som har detta namn och där det Demokratiska partihögkvarteret låg. Han tvingades att avgå. Inbrottet ägde rum under presidentvalskampanjen 1972 då Nixon stod till omval. Inbrottet uppmärksammades i media men tycks inte ha påverkat valutgången. Nixon vann en av de största segrarna i amerikansk historia. Han fick 60 % av rösterna och förlorade i bara en enda delstat, lilla Maine. Det är numera klarlagt, om än inte allmänt känt, att den bild av Watergateaffären som blev den vedertagna är helt missvisande. Nixon hade inget alls med inbrottet att göra. Han fann det förbryllande och ”dumt”. Det organiserades och utfördes av en frilansande republikansk kampanjaktivist. Men en juridisk rådgivare hade haft ett finger med i spelet, och han fick Nixon att tro, att hans chefsrådgivare varit inblandade, vilket fick Nixon att försöka begränsa grävandet i skandalen. Detta blev upphovet till en av Washington Post inledd kampanj för att ”avslöja” honom. Det hör till saken, att mäktiga intressen, som helt dominerade media och det Demokratiska partiet, länge varit starkt fientliga mot Nixon. Han motsatte sig den väldiga expansion och koncentrationen av makt och resurser till Washington som de genomfört. Han förordade inte minst en ”ny federalism”, d.v.s. en återgång till mera delstatligt självstyre. Watergate-affären blev i händerna på hans motståndare ett skarpt vapen. Journalister, ledare i kongressen, åklagare och domare i samarbete, den nämnde juristen som kronvittne och FBI:s vicechef drev honom från Vita Huset. Nixon hade försökt begränsa rotandet i affären, men hans avgång var väsentligen ett veritabelt justitiemord. Varför nämna denna gamla skandal? Dels därför att ”Watergate” är ett tidigt exempel på lawfare mot en djupt ogillad politiker. Dels därför att vad som faktiskt hände är klarlagt men lämnats därhän av etablerade nyhetsorganisationer. Att dra uppmärksamhet till dessa sammanhang vore ju bl.a. att ge trovärdighet åt beskyllningar för lawfare i dag.

Samtidigt som Maktens vakthållning mot oönskad granskning av dess egen hantering blivit alltmer rutinmässig och rigorös har alternativa media gjort det svårare att förhindra att komprometterande sanningar läcker ut. Ett mönster av mörkläggning, skensanningar och censur framträder allt tydligare. Den i de traditionella media rådande ”officiella” synen på händelser, alltifrån mordet på Kennedy och Watergate till Bidens segerval 2020 och det så kallade ”upproret” på Kapitolium den 6 januari 2021 blir allt svårare att vidmakthålla. Locket på tryckkokaren läcker och hotar att flyga av.

Den intellektuella och andligt-kulturella miljön i Sverige under min ungdom präglades som sagt av en tilltagande idélöshet, historielöshet och likriktning. Det uppväxande släktet har sedan dess alltmer berövats bekantskap med västerlandets historia, visdomstraditioner och litterära och allmänkulturella arv, vilket undergrävt kritisk distans till dagshändelserna och förmågan till självständiga, genomtänkta övertygelser. I sökandet efter mening återstår att falla tillbaka på de senaste modeflugorna. En typ av människa har blivit allt vanligare som saknar ankare och oberoende och lätt blir medlöpare. Denna människa är som gjord för att manipuleras och att acceptera en ”demokrati” med bara mycket snäva valmöjligheter. Risken finns förstås att konformismen och ytligheten hos somliga till sist utlöser raseri och extremism.

Det blev under mina år på Skytteanum i Uppsala fram till tidigt 1970-tal tydligt, att en person med min vetenskapssyn och mina intressen inte hade någon akademisk framtid i Sverige. Valet stod mellan snäv och fantasilös empirisk faktainsamling och marxism. De stora livsåskådningsfrågor som tidigare dominerat studiet av människan och samhället, hade avförts från dagordningen. Bland så kallade ”konservativa” eller ”borgerliga” studenter rådde en motsvarande brist på humanistiskt djup och kunskap. Det fanns i Sverige under min ungdom nästan ingen filosofiskt och historiskt genomtänkt konservatism. Det framfördes önskemål om att Heimdal skulle anslutas till Fria moderata studentförbundet. Detta skulle, befarade jag, motverka det nytänkande som behövdes.

På en Gimokonferens kom jag i debatt med Carl Bildt—”Calle” på den tiden. Han kände väl till min kampanj för intellektuell förnyelse. Han var som vanligt raljerande. Det där med idéer kunde nog vara trevligt, menade han, men, lärde han mig, ”politik är det möjligas konst.” Det var en självklarhet. Min poäng var förstås, att det gällde att göra något bättre möjligt. Utan seriös tankeverksamhet och historisk distans till dagshändelserna skulle den av Carl anbefallda ”pragmatismen” bara leda till okritisk och opportunistisk anpassning till de tongivande synsätten. Så blev det också. Den radikala tidstendensen gjorde om förment borgerliga och konservativa inifrån genom att förändra deras tanke- och fantasiliv. De utvecklades snart till en ganska medgörlig del av det mot Makten inställsamma åsiktsmonopolet.

Claes G. Ryn

Claes Ryn är professor emeritus i statskunskap på The Catholic University of America i Washington, D.C.. Han senaste bok är The Failure of American Conservatism and the Road Not Taken (2023).