En grundläggande utgångspunkt för allt politiskt tänkande är följande: Är det möjligt att skapa en universell politisk modell som kan fungera i alla världens länder eller måste ett styrelseskick grunda sig på ett folks och ett lands egna specifika traditioner?

Före 1700-talet var frågan för de flesta enkel. Även om det inom den politiska filosofin ända sedan antiken funnits mer abstrakta idéer om den ideala staten, torde de flesta ändå ha funnit tanken på att ha synpunkter på hur länder på andra sidan jorden styrs som främmande.

Den amerikanska oavhängighetsförklaringen innebar i viss mån ett brott med denna syn och en början på ett mer universalistiskt sätt att tänka. Den berömda inledningen, ”alla människor är skapade lika”, indikerade ett tankesätt som bygger på allmänna rättigheter, oföränderliga över tid och rum. Detta har fått historiefilosofen Ernst Nolte att tala om USA som ”Der erste Staat der Linken” (Vänsterns första stat), en drastisk formulering som kan förstås just genom att begreppet vänster definieras som en ideologi som värnar om det universella och avvisar den historiskt, framvuxna ordningen.

Tanken kom att få ett mer radikalt uttryck under den franska revolutionen. Då talades det på ett abstrakt sätt om jämlikhet, frihet och broderskap, som skulle förverkligas utan hänsyn till den historiska situationen. Detta sätt att tänka gick till slut så långt att också så grundläggande aspekter av den mänskliga samvaron som antalet dagar i veckan skulle förändras enligt en rationalistisk mall.

I den franska revolutionens tänkande fanns det också en idé om att revolutionen skulle exporteras; i propagandan för revolutionskrigen sades det att dessa idéer borde vinna insteg också på andra håll än i Frankrike. Idéerna hade en underförstådd geografisk begränsning, deras räckvidd räckte inte längre än den västerländska kulturkretsen. Men idén om universella rättigheter och att ett land kunde ta på sig uppgiften att sprida dem var född, en idé som skulle bli helt central långt senare i amerikansk politik.

Under 1800-talet härskade i USA det som kallade Monroe-doktrinen, idén att USA skulle engagera sig i sin egen hemisfär och inte bland sig i övriga världens angelägenheter. Den utvecklades delvis i opposition mot att europeiska makter sökte vinna inflytande i den amerikanska intressesfär. Under 1900-talet tilltog engagemanget i övriga världen, till del drivet av en starkare maktposition och därmed ökade möjligheter till inflytande. Förformer till ett mer universell syn på det egna landets uppdrag finns hos Woodrow Wilson som talade om att ”göra världen fri för demokratin”, men i praktiken sträckte sig ambitionerna framför allt till västvärlden.

Visionen kom att radikaliseras hos en grupp män som i allmänhet hade börjat sin resa inom vänstern, men som blivit besvikna över Demokraternas alltmer pacifistiska hållning under 60-talet och som därför kom att bli republikaner. De ville se en utrikespolitik som var radikalt antikommunistisk och som försvarade demokratin med våld. Bland dessa kan nämnas Irving Kristol (1920–2009) och Norman Podheretz (f. 1930). Bägge dessa kallade sig också själva neokonservativa vilket långt ifrån alla som uppfattats tillhöra idétraditionen har gjort. Ideologin växte särskilt fram i magasinet Commentary.

Neokonservatismen var inte alltid helt lätt att begripa, redan själva ordet kunde ställa till det. Hade det något med konservatism att göra eller inte? Den kombinerade stark militarism och skenbar patriotism, med engagemang för liberalism och demokrati, och en vilja att sprida dessa företeelser över världen. Hur kan detta förstås?

Ja, för mig är det enklast att förstå det som ett slags liberal imperialism. Det handlar om att sprida liberalism och demokrati över hela världen, med vapen i hand om det behövs. Det innebär ett radikalt avvisande av påståendet att olika politiska modeller beror av historiska omständigheter, att varje folk måste finna sin egen väg. Dessa föreställningar knyts sedan samman med en idé om att USA har en särskild mission att sprida dessa värderingar över världen. Detta gör att företrädare för neokonservatismen kan låta som nationalister ibland, när de hyllar USA och framhäver dess unika roll, men på samma sätt som franska revolutionens jakobiner kunde kalla sig patrioter, utan att de för den skull var nationalister, handlar hyllandet av det egna landet alltid om något universellt, där USA framställs som ett liberalt och demokratiskt föredöme, inte om något som är särskilt amerikanskt. Tvärtom tar de alltid avstånd från nationalism när det gäller och retoriken kan också tjäna syftet att vinna nyttiga idioter bland nationalisterna.

Neokonservatismen kom att ha en viss betydelse som en gren i det republikanska partiet under en lång tid, men det var när George W. Bush grep makten efter presidentvalet 2000 som neokonservatismen kom att blomstra. Bush hade i valrörelsen visat en annan sida av sig själv och fokuserat framför allt på inrikesfrågor, men 11 september-attackerna 2001 förändrade honom påtagligt. Därefter tog det internationella engagemanget över och knappast någon kan glömma Afghanistankriget 2001 och Irakkriget 2003.

Även om motiven blandades, ibland talades det exempel om nationell säkerhet och terrorbekämpning, så var den neokonservativa tonen i Bushs retorik ofrånkomlig. Busch återkom till vikten av att demokrati och frihet skulle härska i Mellanöstern. I efter hand är det enkelt att se att interventionerna i Afghanistan och Irak blev till fiaskon och många utanför USA förstod det också på förhand. Det var utsiktslöst att skapa demokrati, där det saknades kulturella och institutionella förutsättningar för något sådant. Det byggde på en helt felaktig syn på hur samhällen fungerar.

Samtidigt kom denna syn att på många sätt leva kvar under lång tid i amerikansk utrikespolitik, då den hade institutionaliserats och accepterats över blockgränserna. Interventioner i Libyen och Syrien följde med lika skralt resultat. Det var först när Donald J. Trump vann presidentvalet 2016 som vi närmade oss en verklig uppgörelse med den neokonservativa regimen. Trump var och är oberäknelig och ofta motsägelsefull, men hans valkampanj och efterföljande presidentperiod kännetecknades på det hela taget av en annan inställning från amerikansk sida. Det blev mer av pragmatism och förhandling och mindre ideologiskt-utopiskt tänkande i utrikespolitiken. Nya typer av röster hördes också i debatten. Neokonservatismen tycktes vara på tillbakagång och i hög grad förordas av gamla män med allt mindre inflytande.

Något hände emellertid när Trump förlorade 2020, särskilt efter att Trump på ett aggressivt sätt ifrågasatte valresultatet, något som med enkelhet kunde framställas som anti-demokratiskt och extremistiskt. De neokonservativa vädrade morgonluft och gjorde lyckade försök att diskreditera alla idéer som på något sätt kunde förknippas med Trump. Neokonservatismen lyckades dessutom vinna insteg hos vänstern i Europa, bland Socialdemokraterna och de gröna, som i allt högre grad blivit till liberala rörelser och därför kunde vara mer mottagliga för budskapet än tidigare. Även i den populistiska rörelsen fanns det de som, kanske av ideologisk omognad, lyssnade till locktonerna och tog intryck.

Tendensen tilltog efter Rysslands invasion av Ukraina. Det var enkelt, blott alltför enkelt, att framställa det hela som en konflikt mellan demokrati och diktatur, mellan liberalism och ett auktoritärt system. Neokonservatismens militaristiska sida skrämde inte heller. Om någon tyckte annorlunda gick det dessutom att utmåla dem som ryssvänner. Det passade som hand i handske för neokonservatismens svartvita världsbild. Neokonservatismen hade kommit tillbaka och syntes starkare än någonsin.

Men just i styrkan blottar sig svagheten. Vad har de egentligen för vision för vår omvärld? Skall Kina och Ryssland bombas till att bli liberala demokratier och hur skall det gå till? Allt fler ställer frågor kring dessa saker. På andra sidan Atlanten har Trump gjort det som alla trodde var omöjligt. Han har rest sig från valförlusten och är nu på god väg att bli USA:s president ännu en gång. Det markerade förra gången ett ideologiskt skifte och kan mycket väl göra det också nu.

Simon O. Pettersson,
Fil.mag. och skribent