Det är lätt att betrakta gamla tal som reliker, spröda blad i en arkivlåda, bevarade endast för de mest estoriska heimdaliterna att citera inför varandra i rökrummet.
Men ibland finns det röster som överröstar tidens egen glömska. Ord som, trots att de uttalades för mer än ett sekel sedan, träffar med samma kraft i dag som då.

Ett sådant tal är det som Theodor Holmberg höll vid Uppsala universitet 1919, till minne av Gustaf II Adolf. Det var en tid av världskrigets skuggor och nationell självrannsakan. Holmberg, folkhögskoleman, idébärare och konservativ intellektuell talade här om tro, ansvar och nationell gemenskap; och hur Gustaf II Adolf var en symbol för alltsammans.

Varför minns vi just den 6 november?

År 1632 föll Gustaf II Adolf i dimman vid Lützen, Lejonet från Norden, kungen som gjorde Sverige till en europeisk stormakt.

I Göteborg firas hans som stadens grundare med Gustav Adolfsbakelser. I Uppsala samlas studenter vid obelisken i Odinslund. I Lund hålls balen till hans ära av Göteborgs nation, en av de största balarrangemangen i hela Norden.

Praktiskt taget är det är en dag som förenar generationer, en stund då historien får tala.

För Holmberg var Gustaf Adolf mer än en härförare. Han var sinnebilden för tro och offervilja, för plikten framför jaget, för den känsla av nationell enhet som bär ett folk genom prövningar. I en tid då ord som “gemenskap” och “fosterland” lätt väcker misstänksamhet och har förpestats med vardagspolitiska identitetsmarkörer, förtjänar hans budskap att åter höras.

Vi lever i ett tidevarv av polarisering och rotlöshet. Här påminner Holmberg oss om något större; en konservatism som inte flyr bakåt i nostalgi, utan blickar framåt med blicken fäst på det vi ärvt och bör förvalta.

Han säger:

” Man hedrar ej Gustav Adolfs och hans samtida svenskars minne på rätt sätt, om det sker med misstro och suckan. Att älska sitt folk är en fosterländsk plikt, men man kan ej så göra, om man ej tror på sitt folk, tror på och älskar det trots alla fel och trots alla missräkningar. En stark tro flyttar berg, och nu torde tiden vara inne att flytta bergen.”

Talet är mer än ett eko från en förgången tid. Det är en påminnelse om vilka vi är och vilket ansvar vi har.

Därför publiceras det här på Konservativ Debatt: som en inbjudan att läsa, reflektera och åter finna den anda som formade vårt land.

Ett tack riktas till Projekt Runeberg, vars arbete bevarat Holmbergs ord åt oss.

Nedan finns en länk till hela Holmbergs tal:

Ledarredaktionen