En aforism som jag tycks återkomma till på senaste tiden; “The road to hell is always paved with good intentions”. Exakt varifrån uttrycket härstammar tycks vara svårt att fastslå – enligt Wikipedia förekom uttrycket i sin fullständiga form först i en London-tidning som publicerades 1828, där uttrycket tillskrevs ett portugisiskt ordspråk.

Dock, en lite alternativ formulering tycks tillskrivas Rambachs 1730 verk “Der Weg zur Höllen sey mit lauter gutem Vorsatz gepflastert”; “Låt vägen till helvetet vara belagd med bara goda avsikter”. Johann Jacob Rambach, den tyska teologen, tycktes snudda vid ett sentiment som dagens tyska regering anammar då det införde en ny medborgarskapslag; nya tyska medborgare måste erkänna Israels rätt att existera som stat. “Anyone who does not share our values does not get a German passport.” säger Nancy Faeser, socialdemokraternas (SPD) inrikesminister, för att motsätta sig den nya vågen av antisemitism som väckts i ljus av “självförsvarskampanjen” Israels styre driver i Gaza.

En god avsikt naturligtvis, sen beroende på vem man frågar, en hederlig dygd eller en synd nog att tilldela Tysklands nuvarande lagstiftare en plats i helvetet. Frågan man tycks finna sig med är den – hur länge ska tyskarna gå runt och bära på sin skam? Ska ännu en generation som aldrig befunnit sig nära kriget bära på detta lass?

Den andra tanken som kan beröra den som tycker sig se ironin i detta; i deras flykt från att låta ännu en förintelse ta plats, låter de en annan utspela sig i dess ställe? Den tredje tanken må beröra den lite mer cyniska, kanske lite konspiratoriska, men som endast skulle referera till sig själv som realist – är det här ett av de många omen som tyder på att vår politik håller på att skiftas in i en ny sfär? En ny sfär där våra åsikter avgör var vi kan befinna oss, hur vi bör förhålla oss, vad och vilka vi får associera med. En helt ny nivå av inskränkande på vår autonomi.

Naturligtvis, kan det kännas som en överdrift – det är endast en liten ruta man måste kryssa i för att få sitt medborgarskap. Däremot, som den cyniker jag är, ser jag detta som en symbol för de små men påtagliga förändringarna i vår politiska omgivning som inskränker allt mer på individens frihet. Trots allt, totalitarism sker inte på en natt, utan genom små reformer och lagstiftsändringar över en längre tid.

Men hur kan detta se ut? Så cynisk är jag inte – att jag tror att min gemene man är så obrydd att de låter sin regering trampa på deras tår utan att kolla ned på sina fötter och förargat hytta näven åt kapitalet. Däremot tror jag att han är upptagen, stressad över jobbet, har bättre saker för sig, och kanske må vara lite godtrogen.

Med arbetsdagar som växer sig allt längre med tiden, tror jag att min gemene man är trött och utmattad, och letar efter bekvämlighet och det mest lägliga. “Tyranny comes under the guise of convenience”. Det är lätt att komma undan med att trampa på någons tår om de är distraherade – få hade stannat och hytt näven åt den som lättar på vikten i din famn trots att de trampar på lilltån din. Och om någon erbjuder en att lätta på ens samvete genom att föra ens talan utan att man behöver lägga större engagemang, men att de i utbyte måste ge upp vissa personliga friheter, låter inte det nödvändigtvis som en dålig deal.

Resultaten publicerades av en källa som må vara lite ifrågasättbar då Open Society Foundation grundades av finans magnaten George Soros, men kvarstår som ytterst oroväckande om de stämmer; endast 57% av 18–35 åringar anser att demokrati är att föredra över auktoritärt styre som garanterar att uppfylla dess politiska åsikter. Och är inte detta mer än naturligt?

En globalistisk värld där krig och lidande tycks ligga precis utanför ytterdörren är det nästan självklart att vilja ta till drastiska åtgärder för att garantera sin egen säkerhet och sin plats på rätt sida i historieböckerna. En diktator som garanterar skydd mot klimatkris, krig, sjukdom och brott tycks rättfärdiga bristen på personlig frihet.

Ytterligare ett exempel på en god avsikt är Chat control 2.0, som är i slutspurten till att bli godkänt, där EU ska kunna kräva mass-skanning av digitala meddelanden, inklusive krypterade sådana, i namn för att hindra spridningen av CSAM (Child Sexual Abuse Material). Very good intention indeed, men till vilket pris? Att man inte längre ska kunna förtro sig till en vän utan att känna sig iakttagen? Nödvändigtvis kommer inte alla ens meddelande bli dissekerade och analyserade, utan en algoritm kommer att sålla ut det oroväckande materialet som tyder på CSAM. Däremot kommer den här lagstiftningen sätta ribban högre för vad vi är villiga att ge upp för det allmänna bästa.

Det är väl i huvudsak där cynikerns rädsla ligger, i våra goda avsikter och villighet att ge upp våra friheter för att uppfylla dessa goda avsikter. Kommer man veta när priset är för högt för belöningen? Är Tysklands välvilja en föraning på att vi tagit ett ännu steg djupare in i Dantes inferno? Vi får ta och se, det tycks ju ändå vara en rätt så relevant aforism.

Mathilda Tingemar