När jag tänker tillbaka på mina första steg som konservativ känns det nästan som en annan tidsålder. Det var en tid då varje avvikande tanke måste vägas på guldvåg, då ett ord på fel plats kunde kosta dig både arbetet och vänskapen. Jag minns hur jag dolde mina övertygelser, hur jag lät bli att tala, av rädsla för att bli brännmärkt. Det var som att sådana som jag inte var välkomna i det offentliga rummet. Och de anledningar som då lades fram för att hålla oss tysta ter sig i dag alltmer verklighetsfrämmande.
Idag kan en socialdemokrat säga saker rakt ut som jag själv skulle ha blivit jagad för. Då var spelplanen sned, debatten riggad, samtalet begränsat. Jag ville vara en del av det offentliga samtalet men kände att priset skulle bli för högt.
Att jag dolde vem jag var gjorde att jag till slut blev avslöjad. Jag fick lämna mitt arbete. Men i detta fanns också något befriande. Jag behöver inte längre gömma mig. Jag kan äntligen tala öppet om vem jag var och vad jag trodde på.
När jag ser er unga konservativa i dag slås jag av hur mycket som har förändrats. Ni går in i debatten utan mask. Ni kallar er konservativa med självklarhet, och ni gör det inte med ursäkter eller sidoblickar, utan med en stolthet som vi aldrig vågade visa. Ordet ”konservativ” är inte längre en skymf utan en hållning som bär framtidens löfte i sig. Det som var dolt, skamfyllt och misstänkliggjort har blivit en möjlighet, en samlande idé för en ny generation.
Jag skrev nyligen en artikel om hur unga konservativa i Sverige vuxit fram som en kraft att räkna med. Och det som slog mig var just hur snabbt det skett. På bara några år har ni gått från att vara en liten krets som mest talade med varandra, till att bli en hel generation som faktiskt påverkar samhällsdebatten. Det ni gör i dag var otänkbart för oss när vi var unga.
Jag minns särskilt ett seminarium där några av er deltog. Frågorna ni ställde var raka, kunniga och orädda. Ingen ursäktade sig, ingen försökte linda in sina ord. Det var bara ren och rak diskussion. Och jag tänkte: så här borde det ha varit redan för länge sedan.
Ni bär på något nytt men också djupt rotat. Ni förenar respekt för traditionen med nyfikenhet på framtiden. Ni bär i er förmågan att bygga vidare där vi som kom före inte räckte till. Och Sverige behöver just den kombinationen. Fasthet och öppenhet, kontinuitet och förändringsvilja, arv och förnyelse.
Jag vill därför uppmuntra er. Fortsätt! Skriv, tala, engagera er. Gör er röst hörd, och gör det öppet. Bygg gemenskaper som gör att fler vågar kliva fram. Det spelar roll, mer än ni kanske anar i dag. Ett samhälle förändras inte genom ett slag eller en revolution, utan genom det långsamma arbetet, steg för steg, där människor tillsammans formar en ny verklighet.
Ni står nu vid en tröskel. Det här är vårt 1968. Men vår förändring skapar inte kaos utan tar tillbaka vad som gått förlorat och bygger för framtiden. Det är inget dramatiskt ögonblick, inga ockupationer eller extremistiska bokstavskombinationspartier, men det är en förändring som håller på att bli bestående. Den konservativa rösten har fått fäste, och ni är de som för den vidare.
Jag är glad över att få se detta hända. Och jag är stolt över att kunna säga att jag tror på er.
Med värme,
Carl Eos
Författare och skribent. Som skönlitterär författare verksam under pseudonymen Teodor Gustafsson.
