Som en av Nya Testamentets viktigaste författare och personligheter är Paulus kanske mest känd som kyrkoledare, predikant och teolog. Han var dock mer än så. Med all rätt kan han kallas för den första tänkare som sammanlänkade den antika filosofin med kristendomen. Därför är han väl värd att läsas även av en sekulär publik och också i våra dagar.

Paulus biografi är nog så spännande i sig. Han föddes i en judisk familj i Tarsus på Turkiets sydöstkust några år efter Kristus. Han tillhörde en fariseisk familj och blev själv med tiden, antagligen efter studier i Jerusalem, en lärd man inom judisk teologi och juridik. Vid sidan av detta arbetade han även som tältmakare eller möjligen garvare. Han omtalas första gången i Apostlagärningarna som en av den kristna församlingen i Jerusalems mest bittra motståndare.

Vid sidan av att motverka församlingens arbete i största allmänhet medverkade han även till att konvertiten Stefan blev avrättad. Hans motstånd visavi kristendomen tar sig dock en annorlunda vändning när han efter en resa till Damaskus själv blev omvänd. Det är efter detta han själv blir en ledande kristen förespråkare och han grundlägger sitt omfattande brevskrivande. Han skulle sedan viga resten av sitt liv åt att resa runt i Medelhavet, predika och ge råd till de nya församlingar, fram till dess att han slutligen blev avrättad i Rom år 64 eller 65.

Källäget kring Paulus är gott men är kantat av flera frågor. Av de brev i Nya testamentet som tillskrivs Paulus kan inte alla anses vara skrivna av honom personligen. Stilarna avviker på många ställen kraftigt från varandra och teologin är inte ömsesidigt överensstämmande mellan de olika breven. Om detta beror på att breven är skrivna som beställningsverk eller att de har skrivits av hans lärjungar i hans anda vet vi inte i dag.

Jag tänker inte i denna text fokusera på den religiösa aspekten kring Paulus, vilken tvivelsutan är den viktigaste sidan av honom, utan lyfta fram en annan kanske mer bortglömd aspekt av hans tänkande. Nämligen hans användning och och stora kunnande inom den grekiska filosofin som ledde till att denna fick så stort inflytande även på kristendomens utveckling.

Paulus är den antagligen första kristna tänkaren att diskutera naturrätten. Denna doktrin att rätt och fel, människans mål med livet och vad som konstituerar ett gott samhälle inte är något rakt av subjektivt. Denna tanke framfördes av stoikerna, som Zenon av Kition, men hade också en stark försvarare i Aristoteles. När Paulus reser runt och predikar kring Medelhavet har han hela tiden med sig den grekisk-romerska filosofin i allmänhet och naturrätten i synnerhet.

Dels som ett retoriskt verktyg att vinna anhängare för sin sak men också som ett sätt att söka gemenskap. Naturrätten blir här ett fundament för en dialog. Trots de olika gruppernas mycket olika religioner kan man ändå förstå varandra. Med naturrätten finns ett gemensamt språk som man kan tala utifrån. Två kända passager kan illustrera hur tydligt Paulus hade integrerat denna tanke i sig själv och hur han använde den.

Enligt Apostlagärningarna predikar Paulus vid ett tillfälle på Areopagen i Aten. Han har då bjudits in av stadens invånare att dela med sig av vad han har att säga. Han noterar då att athenarna har ett altare med inskriptionen “åt en okänd gud”. Precis som han själv vill athenarna ha en god relation med himlens makter. Alla människor har samma längtan efter det gudomliga, och detta har athenarna visat genom att resa detta altare.

Istället för att förklara krig mot deras gudar, vilka Paulus absolut inte tror på, försöker han visa hur alla människor delar samma längtan. Och att vad han nu förkunnar för dem, inte är något nytt och helt främmande, utan något de på sätt och vis redan hade en föraning om innan de fick höra Paulus’ budskap om Jesus.

I sitt kanske mest kända verk, Romarbrevet, utvecklar han denna tanke ytterligare. Med tanke på sin bakgrund har Paulus lite svårt att frigöra sig från tanken att den nya religionen inte skulle innehålla några skillnader alls beroende på om man är av judisk eller grekisk härkomst. Men hans slutsats är ändå tydlig. Han slår fast att “hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen.

Därmed visar de att det som lagen kräver är skriven i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. (Rom. 2:14-15.) Människan har alltså inom sig själv en förmåga att skilja på rätt och fel. Annars skulle vårt samvete där “tankarna anklagar varandra” inte finnas. De hedniska grekerna hade inte tillgång till den mosaiska lagen men verkade för det inte sakna etisk kompass. Paulus menar givetvis att religion underlättar för människan att fullfölja moralens krav, men att etik i slutänden är ett gemensamt mänskligt projekt. Inga människor är så olika, till syvende og sidst, att vi inte kan förstå varandra och resonera om rätt och fel.

Slutligen, som författare är Paulus alltså högst intressant även i dag. Detta inte bara för en religiös publik utan även som en viktig antik tänkare. Genom att framgångsrikt syntetisera drag från den grekiska filosofin, framförallt naturrätten, garanterade han att dessa tankar skulle få en viktig roll i västerlandet framgent. Därav är Paulus för alla som vill läsa mer om det moderna västerlandets rötter, och läsa reseskildringar från en sedan länge svunnen tid, en mycket tänkvärd bekantskap.