I en krönika i Dagens juridik från den 8 oktober (Samhället är inte skyldig den arga ensamma mannen någonting), ger juristen Dana Pourkomeylian sin syn på den heta debatten rörande ensamma män och unga killar. Pourkomeylians åsikt går i korthet ut på att ensamma män och killar har sig själva att skylla för sina problem, och att samhället (utöver att tillgodose deras basala behov genom försörjningsstöd m.m.) inte har någon skyldighet att skapa en bättre tillvaro för dem. Krönikan utgör en ovanligt öppenhjärtig redogörelse för sentiment som vanligtvis uttrycks mer fördolt, och är därför värd att besvara utförligt.

Inledningsvis vill jag dock inlägga en protest mot det fula retoriska knep som genomsyrar Pourkomeylians krönika, och som förenklat går ut på att sammanblanda inhemska politiska terrorister med den stora massan ensamma unga killar och män. Att Pourkomeylian tvingats uppleva allvarliga hot mot sin hälsa är naturligtvis vedervärdigt, och jag kan inte annat än beklaga detta. Enligt statistiken är dock samtidigt cirka 52% av unga män missnöjda med hur deras relationer med motsatta könet ser ut (SRHR 2017, FHM).

Översatt till reella tal motsvarar detta med all säkerhet sisådär tvåhundratusen unga killar, och det är helt uppenbart att enbart en extremt liten procentenhet av dessa skriver idiotiska saker på nätet. En helt försvinnande ringa skara övergår i sin tur från omoraliskt misogynt ältande till att faktiskt planera eller utföra våldsdåd. I själva verket står det klart att nära nog 100% av dessa 52% bär sina bekymmer med jämnmod, utan att knota eller klaga, och det är knappast rättvist att nämna denna överväldigande majoritet i samma andetag som vidriga våldsverkare.

Efter denna inledande retoriska fint, övergår Pourkomeylian hur som helst till att beskriva sin centrala tes, som går ut på att missnöjda män har sig själva att skylla för sin ensamhet, och att de också själva har att avhjälpa sina problem; samhället är inte skyldiga dem någon hjälp alls utöver det mest basala. Denna minst sagt libertarianska syn på livet, universum och allting, kontrasterar bjärt mot den omsorg som samhället uppvisar gentemot unga kvinnor och deras bekymmer på det här området.

För sisådär ett år sedan larmade exempelvis en barnmorska på Twitter om hur somliga tjejer upplevde obehag samt smärta på grund av hårt sex – en vecka senare hade regeringen reformerat hela den svenska sexualundervisningen, i syfte att åstadkomma större ömsesidighet i ungas relationer samt förebygga skadliga effekter från pornografin.

Regeringen agerade för en gångs skull helt korrekt. När vi får indikationer på att ett problem börjar breda ut sig bland befolkningen – och därmed inte går att hänföra huvudsakligen till livets naturliga ofullkomlighet eller enskilda personers högst personliga tillkortakommanden – är nämligen den korrekta reaktionen knappast improduktiv individualism eller nedlåtande nonchalans alá Pourkomeylian, utan att aktivt inventera efter kostnadseffektiva åtgärder som vi kan vidta för att förbättra situationen.

En billig idé som jag exempelvis tror kan hjälpa unga ensamma killar att känna sig bättre till mods, är att upprätthålla stränga sociala normer mot att angripa mäns sexualliv i den offentliga debatten. Min artikel i GP rörande det här ämnet (Samhället har ansvar för ensamma killar – även incels, 29/9) besvarade exempelvis en ung tjej på Twitter genom att kalla mig “oskuld” och “100% säkert preventivmedel”. Okvädesord från slumpmässiga användare får man naturligtvis tåla när man skriver något i en större tidning – men beklämmande i sammanhanget är att LUF:s förbundssekreterare Hannes Sjöberg respektive Liberala studenters ordförande Christoffer Heimbrand gillade hennes tweets.

Tror någon att responsen från dessa skrymtliberaler hade blivit lika positiv, om jag hade besvarat en ung tjejs skriverier genom att angripa hennes sexualliv? Hade deras respektive moderorganisationer tyst accepterat att de gav sitt stöd till sådant fäaktigt beteende? Det är knappast synd om mig och jag tar inte heller åt mig; men det gemena hyckleri som vissa ger prov på i dessa sammanhang har gått alldeles för långt. Tiden är minst sagt mogen att gissla månglarna ur offentlighetens tempel, och att uppställa samma krav på anständighet för båda könen.

En annan potentiellt effektiv åtgärd vore att inskärpa vikten av att såväl kvinnor som män visar ett mått av empati för de vars lott avseende kroppslängd, utseende eller dylikt råkat bli särskilt dålig. Ingen av de två åtgärderna ovan står för övrigt i motsatsförhållande till att samtidigt både uppmuntra och kräva eget ansvar hos de som känner sig utanför eller misslyckats. Tvärtom är det min fasta övertygelse att en uppriktigt menad empati med fokus på “fair play” förstärker den enskildes vilja att ta ansvar för sin situation.

Vi kan dock också bestämma oss för att vi vill ha det atomiserade samhälle Pourkomeylian förespråkar. Då utgår jag också ifrån att vi snarast möjligt också rullar tillbaka regeringens sex- och samlevnadsreform, för om unga tjejer har problem med smärta och obehag under samlag måste detta ju enligt Pourkomeyliansk logik vara deras ensak. Varför ska det allmänna på något sätt ingripa? Tycker de inte om sin situation kan de ju, för att återvinna Pourkomeylians sympatiska formulering, alltid ändra den.

Ett annat alternativ är förstås att vi tar varandras problem på allvar, och istället för enögd egoism tillsammans försöker skapa en sund samhällsdynamik där män och kvinnor kan vara “eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor” (för att låna poetinnans Edith Södergrans ord). Jag för min del är säker på vilken väg jag väljer; men det står naturligtvis Pourkomeylian fritt att framhärda nedför en annan.