Pridefestivalens nya hemvist i den mellanmjölkiga medelklassen ger en tillställning som starkt skiljer sig från rötterna. Politiker intar täten, följda av barnfamiljer, men genom löftena om inkludering skymtar en dystopisk verklighet fram, där de berörda grupperna har gjorts till brickor i ett politiskt spel. Avskilda från det majoritetssamhälle som gräsrötterna verkade för att närma sig.

Med Stonewallupproret fräscht i minnet arrangerades den första Prideparaden följande år. Händelser i närtid och en fortsatt särbehandlande lagstiftning gav dåtidens berörda direkta incitament att agera. Under följande decennier kan närmandet mot majoritetsgruppen ses såväl socialt som juridiskt, i ett arbete som bör dedikeras just gräsrötterna. Från att processen kan kallas slutförd uppstår däremot ett nytt fenomen: politiker intar paraden för att göra reklam för det egna partiet.

Som ståthållare för frågor som merparten av samhället är eniga i kan utspelet inte kallas annat än reklam. Uppmärksamheten stjäls av partier som stått tysta medan rörelsen vunnit mark på egen hand. För just så har det gått till i Sverige.

Ockupationen av Socialstyrelsen och de kända sjukanmälningarna för ”homosexualitet” är några av de civila gärningar som fick bort sjukdomsstämpeln från homosexualitet 1979. Utan den parlamentariska process som annars ligger till grund för samhällsförändringar drevs frågan av de direkt berörda. Paradens svenska historia tar liknande grund i ett civilt uppror. Grupper organiseras och ur demonstrationer föds ett paradtåg som under årens lopp gått mot mer organiserade former.

Styrt under storföretag har arrangemangen gett plats åt en ny industri, byggd på ruinerna av det hårda arbetet för att få ingå i samhället. De berörda grupperna låts vara maskotar i paraden, men med alla rättigheter uppnådda, vem är det som tjänar på det? Samtidigt som gruppen förlorar mark i flera länder är flaggan ett motiv som företag tjänar pengar på.

Mitt i röran gör politiker inträde för att manifestera rättigheter som redan är uppnådda. Paradens egentliga berörda suddas mer och mer ut och allteftersom har samtliga ur sjuklövern representerats i tåget. Med Reinfeldt som den första statsministern att delta avstår den sittande regeringen med undantag för Mohamsson.

Utöver den gentrifiering som gjort de egentligen berörda till förlorare har alltså även en särskild sida av blocken tagit anspråk på frågan. Utan att ha något att säga till om placeras gruppen i ett bestämt läger. Självbestämmande byts ut mot en ideologi som påtvingas efter sexuell läggning och gruppen vars frihet det gäller förvandlas till objekt för det politiska spelet.

Likt hur politiken historiskt har övergivit gruppen visar nutida exempel på samma likgiltighet, denna gång förpackad i löften om en total social jämlikhet. Frågan konfiskeras av det ena blocket trots att den samlade sfären inte har en politik som innebär begränsningar. Och i ett redan polariserat samhälle kan nu ställningstagandet avgöras av andra.

Ledarredaktionen