Till följd av den tama och direkt oansvariga integrationspolitik som Sverige har bedrivit under det senaste decenniet, har gradvis en tudelning i samhällsdemografin vuxit fram, som efterhand övergått i rena parallellsamhällen. I dessa parallellsamhällen frodas en klan- och hederskultur som präglas av religiöst och kulturellt förtryck. Trots en sittande regering som påstår sig vara feministisk och en dominerande vänster som gör anspråk på att ensam äga jämställdhetspolitiken har det pågått en relativisering av det religiösa och kulturella förtrycket i alldeles för många år. Det är ett oförlåtligt svek mot de tusentals barn och unga som idag beräknas leva under förtryck.
Det är kontraproduktivt att av välvilja framhärda i att det inte skulle finnas några större skillnader mellan den svenska kulturen och exempelvis den arabiska, för att inte tala om hur felaktigt det är. Faktum är att de allra flesta som söker asyl i Sverige har sina rötter i klankulturer, vars värderingar och funktionssätt inte är kompatibla med den svenska rättsstaten. Ändå är det mer betoning på de positiva och berikande aspekterna av ett mångkulturellt samhälle än vad det är på de problematiska kulturkrockar som uppstår till följd av den stora invandringen.
Gång på gång har vänstern blottat sin passivitet och sin ovilja att angripa problemen. Det är ytterst provocerande att legitim kritik riktad mot de strukturella problemen i invandrartäta områden avfärdas av vänstern som rasism och försök att maskera en underliggande främlingsfientlighet. Vad de tycks glömma bort är att offren för det barbariska förtrycket själva är invandrare, och framför allt kvinnor. Vänstern talar gärna om makthierarkier och strukturer i västerländsk kultur men är inte villiga att problematisera eller ens erkänna destruktiva strukturer i de kulturer som till skillnad från den västerländska faktiskt kommer från odemokratiska och djupt patriarkala länder.
Olika kulturer kan leva i harmoni med varandra endast om människor är villiga att kompromissa. Sverige har från sin sida gett människor möjligheten att stanna och leva i det här landet och har således redan mött dem halvvägs, därefter är det deras skyldighet att anpassa sig till det svenska samhället. Att komma till ett nytt land i tron om att man kan praktisera exakt alla delar i sin kultur eller religion är en villfarelse. Anpassning och verklig integrering kräver uppoffringar, och det är ofrånkomligt att man kommer behöva överge delar av sin kultur till förmån för integrering och navigering i det nya landet.
Vi kan inte tolerera traditioner och sedvänjor som strider mot mänskliga rättigheter och som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Integrationsprocessen måste börja redan från den dag invandrare kommer hit. Vi måste tydliggöra för dem vad ett liv i Sverige kommer att innebära, vilka normer och värderingar som gäller här, och vad som kommer att förväntas av dem.
Det är förkastligt att vår så kallade feministiska regering helt samvetslöst tillåter att småflickor tvingas bära slöja, att skattemedel går till att finansiera religiösa friskolor och förbund som bidrar till indoktrinering av unga, och att nyfödda pojkar omskärs fastän de varken kan samtycka eller förstå ingreppets innebörd. Det är dags att vänstern gör upp med sin godtrogna tolerans för kulturer och religioner som så uppenbart motarbetar allt som vänstern påstår sig kämpa för. I sin strävan efter inkludering har vänstern börjat tolerera det som inte kan tolereras, och så länge det fortgår kommer de aldrig att vinna varken mitt förtroende eller min röst.
Samar Kurdi
