Om några månader är det val i Sverige och väljarna kommer återigen att ställa sig den klassiska frågan: Har jag det bättre nu än för fyra år sedan? Tidöavtalet kom till i kölvattnet av valet 2022. Det utlovade ett paradigmskifte och Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, enades om ett samarbetsavtal för att ge regeringen ett stabilt majoritetsunderlag. Avtalet fokuserar främst på stramare migrationspolitik, hårdare tag mot kriminalitet samt energi- och klimatpolitik.

Det finns politiska segrar att visa upp. Exempelvis har bränslepriserna nästan halverats sedan regeringsskiftet, men väljarna upplever inte att förändringen gör tillräcklig skillnad. Att hänvisa till långdragna processer är riskabelt, men gymnasielagen, som räddade nio tusen afghaner från utvisning, klubbades ändå igenom rekordsnabbt utan långa utredningar.

Tidöavtalet lovade förändring, och man har gjort mycket, men ett problem med den svenska lagprocessen är att utredningar tar tid, vilket sätter käppar i hjulet. Hur snabbt regeringen än arbetar kan den inte fatta beslut genom dekret. Vårt system har fördelar, men nackdelen är att det tar tid samtidigt som väljarna förväntar sig att regeringen levererar på de löften som gavs. Samtidigt visar de senaste opinionsmätningarna att vänstern har ett övertag, och frågan är om regeringen och Tidöavtalet verkligen har hållit vad de har lovat inför ett möjligt Tidöavtal 2.0. Kärnan i avtalet handlar om kriminalpolitik och migration, vilket också är de frågor där deras väljare har störst förväntningar. Statens kvarnar maler långsamt, och år av utredningar och remisser ligger bakom de nya lagändringar som nyligen trätt i kraft, vilket riskerar att urholka väljarnas förtroende. Väljarna vill se skillnad, och politiken måste märkas i människors vardag.

För regeringspartierna är detta en tydlig varningssignal. När regeringen har regerat i fyra år kommer den att hållas ansvarig för det som sker, och därför är det viktigt att fortsätta leverera på vallöftena och kunna visa vad man faktiskt har gjort.

Enligt en färsk undersökning från Novus är sjukvården fortsatt väljarnas viktigaste fråga: 65 % anger den som en av de mest prioriterade. Därefter följer skola och utbildning (56 %) samt lag och ordning (51 %). Invandring och integration ligger på 45 %, följt av äldreomsorg (40 %). Även sysselsättning (38 %), landets ekonomi (37 %) samt försvaret och klimatet (35 % vardera) hör till toppfrågorna.

Väljare tenderar dock att bestämma sig allt närmare valrörelsen. Mycket kan fortfarande hända, men siffrorna ger oss en solid grund att stå på.

Tidöavtalet har haft en oväntad styrka i att ha hållit ihop fyra partier relativt väl, och det är ett av de starka korten inför valet: att man har en relativt samlad Tidöregering, vilket kan ställas i kontrast till den splittrade oppositionen. Avtalet har fungerat ganska bra jämfört med exempelvis decemberöverenskommelsen och januariavtalet. Samtidigt finns det orosmoln, nämligen splittring inom partierna. Detta riskerar att försvåra samarbetet ytterligare.

Exempelvis står Moderaterna inför ett strategiskt vägval. Hanif Bali har varnat för att den demografiska utvecklingen gynnar vänstern: fler med svag ekonomi och utländsk bakgrund tenderar att rösta vänster, medan medelklassen krymper. Partiet slits därför mellan att attrahera storstadsväljare och kvinnor (magdamoderater) eller att vinna tillbaka väljare som gått till Sverigedemokraterna. John Roslunds avhopp från Malmömoderaterna till SD, efter kritik mot ”mjukosthögern”, illustrerar denna konflikt. Samtidigt kan det vara taktiskt klokt för M att släppa vissa väljare till SD för att i stället jaga sossarnas väljare.

För att inte tala om småpartierna, där Kristdemokraterna har öppnat upp för att ingå i regering med Socialdemokraterna. Det gör inte saken bättre att Liberalerna präglas av splittring och dessutom gräver sin egen grav genom att motsätta sig SD i regering. Visst behöver Mohamsson ibland bråka med Åkesson om vem som älskar Sverige mest, men det är endast att betrakta som ett spel för galleriet.

Utmaningen för högern ligger också i kommunikationen. Högern måste bli bättre på att tydliggöra vad som faktiskt har åstadkommits och samtidigt påminna väljarna om alternativet: en regering ledd av Magdalena Andersson, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet å ena sidan och Centerpartiet å andra sidan. Där ska en extrem vänsterpolitik från Vänsterpartiet och en ekonomisk politik från Centerpartiet, som liknar Tidöpartiernas, försöka nå konsensus, parallellt med Centerpartiets inställning i regeringsfrågan, vilket är värre än Liberalernas.

Vi vet hur det var innan, och frågan borde därför inte vara om regeringen ska lösa alla problem. Det har den inte gjort. Frågan borde snarare vara: Kommer det att bli bättre med en sådan vänsterregering, som sannolikt innebär mer invandring, högre skatter och fortsatt daltande med kriminella?

Om högern misslyckas riskerar man att lämna tillbaka makten till en vänster som redan visat sin färdriktning. Högern behöver därför samla sig och leverera ett Tidöavtal 2.0. Starkare, tydligare och med verklig förändring. Ska ett sådant avtal bli mer än en symbolisk nystart måste partierna visa att löften och politiska åtaganden faktiskt genomförs.

Helen Hassan

I Sverige är det fullt i fängelserna. Det är så trångt att intagna tvingas dela celler, besöksrum görs om till sovplatser och personalen går på knäna. Våld, hot och droger har blivit vardag. Samtidigt uteblir den viktigaste delen av straffet, nämligen chansen att kunna förändra sitt liv.

När regeringen föreslog att Sverige ska börja hyra platser i Estland och skicka upp till 600 dömda dit, kallade flera fackförbund det för "oanständigt". Men det är en märklig kritik. För i grunden handlar det här om att Sverige inte längre klarar av sitt ansvar. Något måste göras och att samarbeta med ett annat EU-land under tydliga regler är varken oansvarigt eller radikalt. Det är sunt förnuft.

Estland är inte något skumt östland utan rättssäkerhet. Det är ett EU-land, med fungerande rättssystem och moderna anstalter. Precis som Sverige är Estland bundet av Europakonventionen och andra internationella åtaganden. Dessutom har Sverige förhandlat fram särskilda regler som gör att svenska fångar i Estland får samma grundläggande rättigheter som här hemma, det vill säga rätt till tolk, rätt till besök, och möjlighet att överklaga beslut. Det är ett ordnat samarbete, inte en dumpning.

Problemet ligger snarare i att vi i Sverige har fastnat i gamla mönster. Vi har blivit så vana vid att prata om rättigheter och ideal att vi glömmer bort verkligheten. Och verkligheten är att svenska fängelser håller på att brista. En rapport från fackförbundet ST visar att mer än hälften av kriminalvårdarna tycker att arbetet blivit sämre de senaste två åren. Endast sex procent tycker att det blivit bättre. Personalen är utmattad. Det brottsförebyggande arbetet har stannat av. Rehabiliteringen är i många fall helt pausad.

När fängelser är överfulla finns det inte längre någon plats för lärlingsutbildningar, samtal eller stöd. Då handlar vardagen bara om att försöka få dagarna att gå ihop utan bråk, rymningar eller missbruk. Då är frågan inte längre hur man hjälper människor att sluta begå brott, utan bara hur man får dem att överleva strafftiden. Det är ohållbart. Både för intagna och för personal.

Ändå väcker det så mycket ilska. Kanske för att svensk kriminalpolitik länge har styrts mer av känslor än av lösningar. Det låter alltid fint att säga att man värnar humanitet och rättssäkerhet. Men vad betyder det egentligen om det bara leder till tomma ord, medan både personal och intagna drabbas av en kaotisk vardag?

Regeringens förslag är inte ett steg bort från ansvar, som facken tycks vilja få det att framstå. Tvärtom är det, om något, ett försök att ta ansvar. Norge har tidigare skickat fångar till Nederländerna. Flera andra länder har också genomfört liknande samarbeten. Det är inte märkligt. Det är praktiskt. Det är sådant man gör när man tar verkligheten på allvar.

Det är konstigt att Sverige gärna exporterar teknik, kompetens och grön energi till andra EU-länder, men att vi får moralpanik av att låna några hundra fängelseplatser. Vad är egentligen mest inhumant: att låta folk sitta i överfulla svenska fängelser utan stöd? Eller att ge dem en chans till ett mer ordnat straff i ett annat europeiskt land?

Vi måste sluta låtsas att den svenska kriminalvården fungerar som den ska. Det gör den inte. Och vi måste sluta tro att varje försök till förändring är ett svek. Att facken kan prioritera dömda brottslingar och deras omständigheter före hårt arbetande kriminalvårdare är oförklarligt.

Ledarredaktionen

Det är lätt att betrakta gamla tal som reliker, spröda blad i en arkivlåda, bevarade endast för de mest estoriska heimdaliterna att citera inför varandra i rökrummet.
Men ibland finns det röster som överröstar tidens egen glömska. Ord som, trots att de uttalades för mer än ett sekel sedan, träffar med samma kraft i dag som då.

Ett sådant tal är det som Theodor Holmberg höll vid Uppsala universitet 1919, till minne av Gustaf II Adolf. Det var en tid av världskrigets skuggor och nationell självrannsakan. Holmberg, folkhögskoleman, idébärare och konservativ intellektuell talade här om tro, ansvar och nationell gemenskap; och hur Gustaf II Adolf var en symbol för alltsammans.

Varför minns vi just den 6 november?

År 1632 föll Gustaf II Adolf i dimman vid Lützen, Lejonet från Norden, kungen som gjorde Sverige till en europeisk stormakt.

I Göteborg firas hans som stadens grundare med Gustav Adolfsbakelser. I Uppsala samlas studenter vid obelisken i Odinslund. I Lund hålls balen till hans ära av Göteborgs nation, en av de största balarrangemangen i hela Norden.

Praktiskt taget är det är en dag som förenar generationer, en stund då historien får tala.

För Holmberg var Gustaf Adolf mer än en härförare. Han var sinnebilden för tro och offervilja, för plikten framför jaget, för den känsla av nationell enhet som bär ett folk genom prövningar. I en tid då ord som “gemenskap” och “fosterland” lätt väcker misstänksamhet och har förpestats med vardagspolitiska identitetsmarkörer, förtjänar hans budskap att åter höras.

Vi lever i ett tidevarv av polarisering och rotlöshet. Här påminner Holmberg oss om något större; en konservatism som inte flyr bakåt i nostalgi, utan blickar framåt med blicken fäst på det vi ärvt och bör förvalta.

Han säger:

” Man hedrar ej Gustav Adolfs och hans samtida svenskars minne på rätt sätt, om det sker med misstro och suckan. Att älska sitt folk är en fosterländsk plikt, men man kan ej så göra, om man ej tror på sitt folk, tror på och älskar det trots alla fel och trots alla missräkningar. En stark tro flyttar berg, och nu torde tiden vara inne att flytta bergen.”

Talet är mer än ett eko från en förgången tid. Det är en påminnelse om vilka vi är och vilket ansvar vi har.

Därför publiceras det här på Konservativ Debatt: som en inbjudan att läsa, reflektera och åter finna den anda som formade vårt land.

Ett tack riktas till Projekt Runeberg, vars arbete bevarat Holmbergs ord åt oss.

Nedan finns en länk till hela Holmbergs tal:

Markus Johansson

År 1993 publicerades Russell Kirks artikel med ”Tio konservativa principer” i en amerikansk tidskrift. Nu när konservatismen är tillbaka i svensk debatt är det dags att uppdatera denna lista. Min konservatism är inte samma som Russell Kirks, och jag behöver inte tio punkter. Så här får ni 9 konservativa principer.

1. Människor är onda – och goda

Ett av de största misstagen som svenska politiker gör är att tro att människor är goda. Om vi bara ger alla bidrag från välfärdsstaten och är snälla mot dem så löser sig allt. Resultatet ser vi nu. Kriminalitet, stök och antisocialt dominansbeteende. Sanningen är att människan är ond. Och god. Hon kan vara både och. Det är våra värderingar och vår omgivning som måste sätta gränser.

2. Var aldrig rädd för verkligheten

Ideologier som socialism eller liberalism säger åt dig hur saker ska vara. Allt ska fördelas enligt vad de kallar rättvist eller inget ska fördelas för det är frihet. Staten ska äga allt. Staten får inte hjälpa fattiga människor alls. Alla ska ta ut lika mycket föräldraledighet för då är vi jämställda och fria.

Som konservativ behöver man aldrig vara rädd för att verkligheten visar att ideologierna har fel. Det finns olika sätt att göra saker, olika kulturer, olika gemenskaper och olika behov. Vi behöver inte börja med att fråga hur det borde vara. Vi kan öppna ögonen och se oss omkring.

3. Tänkandet har begränsningar

Man brukar säga att den som vet att han ingenting vet är den som vet mest. Riktigt så långt ska man kanske inte gå. Vi vet en del saker. Men alldeles för många tror att de är någon slags gudar som vet exakt hur det perfekta samhället ska se ut. Vi vet inte det. Det vi trodde igår gäller inte idag. Den som förstår att det egna tänkandet är begränsat är den som är bäst på att tänka. Gå inte i fällan att acceptera utopierna som de trycker upp i ansiktet på dig.

4. Det egna har ett värde

Somliga säger till oss att allt måste motiveras. Det är inte sant. Det som existerar och har ett värde för dig behöver inte motiveras eller förklaras rationellt. Du som person är bokstavligt talat det sammanhang som du vuxit upp i. I vår tid har en ny förståelse för detta uppstått som en följd av invandringen till västvärlden. Det är vårt. Det är vår tradition. Den har ett värde. Du får vara stolt över att vara svensk. Du får vara stolt över det som är ditt.

5. Etiken är institutionell

Du kan inte själv lösa varje situation du ställs inför. Istället måste du ta hjälp av vad andra har kommit fram till. Det är betydelsen av att etiken är institutionell. Den är större än den enskilda människan. Vi lär oss av omgivningen och bidrar tillsammans med alla andra till en tradition som vi kan leva inom. Det underlättar vardagen, men det låter oss också få kontakt med andra människor, till och med de som nu är döda och de som ännu inte är födda.

6. Etiken är pluralistisk

Pluralistisk etik bygger på idén att det finns flera moraliska värden. Den erkänner att olika värden, som rättvisa, frihet, lojalitet och omsorg, ibland kan stå i konflikt. Ingen av dessa värden är absolut, utan måste vägas mot varandra i varje situation. För den som börjar tänka på det sättet öppnar sig en värld där brister på ett område kan vägas upp genom insatser på ett annat. Få saker är omöjliga att gottgöra. En bra person kämpar hela tiden med att väga olika värden mot varandra.

7. Friheten är såväl individuell som kollektiv

Filosofen Roger Scruton har sagt att frihet är som att köra en bil i trafik. Du kan köra precis hur du vill men det kommer förmodligen sluta med att du krockar och skadar dig. När du ligger i sjukhussängen med bilen på verkstaden är du inte särskilt fri. Istället bör man se frihet som att leva i relation till andra människor och till lagar, regler och sedvänjor. Frihet är som att köra en bil på ett ansvarsfullt sätt. Vi har alla ett gemensamt regelverk som är till för att underlätta. Friheten finns i både det gemensamma och det individuella.

8. Kontinuitet är mening

Kontinuitet binder samman dåtid, nutid och framtid. Den hindrar oss från att bli rotlösa. Kontinuiteten är vad som hindrar oss från att bli snöflingor. Den hjälper oss att se vad som är viktigt istället för att hoppa på varje trend. Det är viktigt eftersom det ger oss tillhörighet, trygghet och mening i en föränderlig värld. I kontinuitet finns det som har betydelse på riktigt.

9. Glöm det principiella

Den konservativa är skeptisk till yttersta grunder för moral och politik, till det principiella och evigt giltiga. Livet har ingen manual och inget facit. Vi måste leva här och nu. Om det finns en yttersta grund för moralen så har vi inte tillgång till den. Börja istället med att leva. Människan är ändlig och dagen är flyktig. Kanske är det alls ingen idé att göra listor med principer.

Carl Eos

Sverige betalar varje år omkring 40 miljarder kronor till EU, en summa som är så pass stor att det är naturligt att fråga sig vad vi egentligen får tillbaka. Dessa pengar skulle, om de stannade i Sverige, kunna användas till att förstärka sjukvården, bygga upp försvaret eller till skattesänkningar som gynnar medborgarna direkt. I stället går de till en organisation som tycks vara mycket skicklig på att utveckla nya, men ofta tveksamma, projekt att finansiera.

Det är också viktigt att förstå att Sverige tillhör unionens största nettobetalare. Enligt Riksdagen uppgick Sveriges EU-avgift år 2021 till 52 miljarder kronor, samtidigt som endast 16 miljarder kom tillbaka i form av olika stöd. Nettokostnaden blev därmed 36 miljarder kronor.

Det mest återkommande argumentet för att försvara denna höga kostnad är tillgången till den inre marknaden. Men här bör man påminna om att även Norge, som inte är EU-medlem, har samma tillgång och endast betalar omkring 5 miljarder kronor per år för detta. Skillnaden är med andra ord betydande.

Problemet är inte bara storleken på avgiften, utan också hur pengarna används. Förväntningen bör rimligen vara att de används på ett ansvarsfullt och effektivt sätt. Tyvärr visar exempel från hela Europa motsatsen. Citronodlingar i Italien har fått EU-stöd trots att de legat oanvända i flera år. I Spanien köptes ansiktsmasker från en leverantör som både var kriminellt belastad och som aldrig levererade varorna. I Italien har ett kulturcenter renoverats för EU-medel, men står ännu, flera år senare, helt stängt.

Detta är inte enstaka missar utan en systematisk problematik. En granskning av EU:s återhämtningsfonder efter pandemin visade att fel förekom i 11 av 13 projekt, varav 14 misstänks handla om rena bedrägerier. Detta belyser en djupare fråga om unionens förmåga att säkerställa att medlen används korrekt.

Sverige är inte heller undantaget. Göteborgs kommun och Högskolan Väst har tilldelats 400 000 euro för att utveckla ett VR-program som ska förklara yttrandefrihet för migranter. En annan aktör har erhållit över 700 000 euro för att skapa ett ”kompissystem” mellan nyanlända och svenskar. Man kan fråga sig om det är just detta som svenska skattebetalare vill att deras pengar ska gå till.

På europeisk nivå återkommer samma mönster. Hundratusentals euro har lagts på projekt såsom escape rooms mot fake news, berättarverkstäder för mångfald och teaterföreställningar om könsidentitet. I Belgien fick ett initiativ 700 000 euro för att bygga ett nätverk av musikscener, trots att flera liknande nätverk redan existerar.

Det stannar dock inte där. Stora summor går också till tankesmedjor och medieorganisationer i Bryssel. CEPS har tilldelats 250 miljoner euro, European Policy Centre 30 miljoner och Euronews får årligen 25 miljoner euro, trots att de framställer sig själva som oberoende. I vissa fall används dessutom dessa medel för att motverka EU-kritiska rörelser i medlemsländerna, något som närmast kan beskrivas som propaganda finansierad med skattepengar.

Utöver detta finns en rad dokumenterade skandaler. I Italien har felaktiga skatteavdrag motsvarande över 600 miljoner euro avslöjats. Ett energirenoveringsprogram gick över budget med hela 160 miljarder, och i Bulgarien betalades 3,5 miljoner euro för avfallsanläggningar som aldrig byggdes. Dessa exempel är bara några få ur en lång rad av missförhållanden.

Syftet med denna diskussion är inte att argumentera för ett svenskt EU-utträde, och inte heller att motsätta sig samarbete mellan Europas länder. Däremot är det ett berättigat ifrågasättande av kostnaden i förhållande till nyttan. När Sveriges nettobidrag till EU överstiger 40 miljarder kronor per år är det svårt att försvara det som rimligt, särskilt när pengarna i så många fall används på sätt som framstår som ineffektiva eller direkt skadliga.

Ledarredaktionen

Efter över 30 sprängdåd under bara januari 2025 konstaterade statsminister Ulf Kristersson att "vi har inte kontroll". Uttalandet speglar en djup kris i det svenska samhället – en kris som rör statens förmåga att skydda sina medborgare. Trygghet, som borde vara en självklarhet för alla, har blivit en klassfråga. I denna text vill jag undersöka hur detta har kunnat ske – med utgångspunkt i både samtida exempel och den politiska filosofen Thomas Hobbes tankar om statens våldsmonopol.

Hobbes och statens våldsmonopol
Det vi ser i Sverige idag påminner om Hobbes "naturtillstånd", där individen tvingas ta ansvar för sin egen säkerhet eftersom staten inte längre förmår att skydda vederbörande. Ett tillstånd där "allas krig mot alla" råder, och där rädsla och misstro tar över. Detta fenomen är redan verklighet för många människor i utsatta områden. Otryggheten har blivit en klassfråga och de med resurser kan flytta till tryggare områden, medan människor med mindre valfrihet lämnas kvar i ett samhällskaos där rättsstaten svajar.

Exempel på förlorad kontroll
Vidare beskriver journalisten Johanna Bäckström Lerneby i sitt reportage Familjen att en kriminell släkt i Angered, Göteborg har under en lång tid utövat makt över området. De har byggt ett parallellt samhälle med egna regler, och blandar hot med hjälpinsatser för att få lokalbefolkningens lojalitet. Samtidigt kämpar myndigheterna för att återta kontrollen.

Utöver den kriminella släkten finns ett flertal andra exempel som visar på hur polisen har tappat kontrollen, bland annat stenkastningarna i Rosengård vid koranbränningen år 2023. En händelse där polisen väckte frustration efter att de drog sig tillbaka. Malmös polisområdeschef, Petra Stenkula kommenterade följande om händelsen:

“Ibland kan det innebära både en eskalering och en svårare situation om vi väljer att gå in", säger Petra Stenkula, polisområdeschef i Malmö och fortsätter med “Vi bedömer att det är fler åskådare än vad det är våldsverkare, men de är ju väldigt arga och bestämda i sitt uppdrag. Därför blir det en farlig situation”.

Trygghet som en klassfråga
Det som är viktigt här är att ha i åtanke att Sverige år 2025 inte bara har ett förortsproblem, utan den problematiken vi har i förorterna har även spridit sig till andra områden och berör fler människor. Det betyder att även om man flyttar från förorten så finns det risk att problemen följer efter dig och att gräset inte är grönare på andra sidan. Journalisten Negar Josephi går in vidare på detta och intervjuade en taxichaufför med bakgrund från Mellanöstern. Intervjun skedde efter ett trippelmord i Uppsala och taxichauffören hänvisar till att han tidigare har röstat på Moderaterna, men lutar nu mot att rösta på Sverigedemokraterna. Ett parti som han tror kan ta i med hårdhandskarna.

Politisk reaktion och väljarförflyttning
Baserat på SCB:s sympatiundersökning har många av Sverigedemokraternas väljare en arbetarklassbakgrund, som sedan innan kanske har röstat på Socialdemokraterna. Många av deras väljare har därför ekonomiska marginaler och tvingas därmed bo i områden där staten har tappat greppet. Ett parti som med åren har ändrat målgrupp och har idag fler väljare med en invandrarbakgrund och som oftast inte är integrerade.

Utifrån det kan det nästintill verka som en paradox att människor med invandrarbakgrund röstar på högerpartier, i synnerhet Sverigedemokraterna. Dock är min uppfattning att det är logiskt vad identitetspolitiken än säger när man ser vilka som drabbas mest av otryggheten och om man utgår från premissen “de som bygger bilar och de som bränner bilar”. Dessutom upplever de att konflikter från hemländerna tagits med till Sverige. Vissa upplever att de blir kallade “husblattar” av vänstern när de uttrycker oro för tryggheten, som om trygghet vore något som satt i etniciteten.

Avslutande reflektion
Sammantaget visar utvecklingen i Sverige att staten håller på att tappa kontrollen. Många känner sig otrygga, särskilt de som inte kan välja bort problemen. När kriminella får mer makt än polisen och medborgarna förlorar tilliten till samhällets skydd, närmar vi oss Hobbes mörka vision.

För att bryta detta krävs inte bara repressiva åtgärder, utan också en återuppbyggnad av förtroendet mellan stat och medborgare. Först när tryggheten inte längre är en klassfråga, kan vi tala om ett rättvist samhälle.

Helen Hassan

När jag tänker tillbaka på mina första steg som konservativ känns det nästan som en annan tidsålder. Det var en tid då varje avvikande tanke måste vägas på guldvåg, då ett ord på fel plats kunde kosta dig både arbetet och vänskapen. Jag minns hur jag dolde mina övertygelser, hur jag lät bli att tala, av rädsla för att bli brännmärkt. Det var som att sådana som jag inte var välkomna i det offentliga rummet. Och de anledningar som då lades fram för att hålla oss tysta ter sig i dag alltmer verklighetsfrämmande.

Idag kan en socialdemokrat säga saker rakt ut som jag själv skulle ha blivit jagad för. Då var spelplanen sned, debatten riggad, samtalet begränsat. Jag ville vara en del av det offentliga samtalet men kände att priset skulle bli för högt.

Att jag dolde vem jag var gjorde att jag till slut blev avslöjad. Jag fick lämna mitt arbete. Men i detta fanns också något befriande. Jag behöver inte längre gömma mig. Jag kan äntligen tala öppet om vem jag var och vad jag trodde på.

När jag ser er unga konservativa i dag slås jag av hur mycket som har förändrats. Ni går in i debatten utan mask. Ni kallar er konservativa med självklarhet, och ni gör det inte med ursäkter eller sidoblickar, utan med en stolthet som vi aldrig vågade visa. Ordet ”konservativ” är inte längre en skymf utan en hållning som bär framtidens löfte i sig. Det som var dolt, skamfyllt och misstänkliggjort har blivit en möjlighet, en samlande idé för en ny generation.

Jag skrev nyligen en artikel om hur unga konservativa i Sverige vuxit fram som en kraft att räkna med. Och det som slog mig var just hur snabbt det skett. På bara några år har ni gått från att vara en liten krets som mest talade med varandra, till att bli en hel generation som faktiskt påverkar samhällsdebatten. Det ni gör i dag var otänkbart för oss när vi var unga.

Jag minns särskilt ett seminarium där några av er deltog. Frågorna ni ställde var raka, kunniga och orädda. Ingen ursäktade sig, ingen försökte linda in sina ord. Det var bara ren och rak diskussion. Och jag tänkte: så här borde det ha varit redan för länge sedan.

Ni bär på något nytt men också djupt rotat. Ni förenar respekt för traditionen med nyfikenhet på framtiden. Ni bär i er förmågan att bygga vidare där vi som kom före inte räckte till. Och Sverige behöver just den kombinationen. Fasthet och öppenhet, kontinuitet och förändringsvilja, arv och förnyelse.

Jag vill därför uppmuntra er. Fortsätt! Skriv, tala, engagera er. Gör er röst hörd, och gör det öppet. Bygg gemenskaper som gör att fler vågar kliva fram. Det spelar roll, mer än ni kanske anar i dag. Ett samhälle förändras inte genom ett slag eller en revolution, utan genom det långsamma arbetet, steg för steg, där människor tillsammans formar en ny verklighet.

Ni står nu vid en tröskel. Det här är vårt 1968. Men vår förändring skapar inte kaos utan tar tillbaka vad som gått förlorat och bygger för framtiden. Det är inget dramatiskt ögonblick, inga ockupationer eller extremistiska bokstavskombinationspartier, men det är en förändring som håller på att bli bestående. Den konservativa rösten har fått fäste, och ni är de som för den vidare.

Jag är glad över att få se detta hända. Och jag är stolt över att kunna säga att jag tror på er.

Med värme,
Carl Eos

Författare och skribent. Som skönlitterär författare verksam under pseudonymen Teodor Gustafsson.

I tidigare delar av denna sommarartikelserie har jag analyserat och problematiserat det låga svenska barnafödandet. För att ge en kort sammanfattning: jag anser att de kulturella orsakerna till det låga barnafödandet inte är lika stora som vissa debattörer vill få det att verka. Jag vill påstå att föröka sig är en så pass grundläggande drift i en människas liv att de kulturella orsaker som västerlandet ställt upp för det låga barnafödandet är en rökridå. Det är ett alldeles för lätt svar att ge i stället för att ta itu med de verkliga problemen, de materiella frågorna.

Folk har sedan babyboomen på 1950 talet blivit relativt fattigare under en längre tid. Enligt min mening, om man tar itu med detta, kommer barnafödandet att underlättas. Så åter till frågan: vad bör göras?

Underlätta villabyggande

Sverigedemokraternas projekt “Sverigehuset” är en intressant start för att få igång nybyggnationen av småhus. Att kunna bygga ett småhus utan bygglov underlättar oerhört. Man slipper dyra bygglovshandläggningar och annan byråkrati. Den så kallade “frimärkeproblematiken”, där kommuner inte lägger någon större tid eller något intresse på mindre byggnationer utan enbart ger uppdrag till större entreprenadfirmor, kringgås helt och hållet. Även om Sverigehuset är ett “typhus” och måste följa vissa estetiska och planmässiga ramverk blir det lättare för familjer att bygga sitt eget hem.

De problem jag ev. ser är:

- 150 kvm kan vara för lite för många familjer.

- Begränsningarna på planritningar alldeles för hårda. Det finns inget utrymme för att sätta egen prägel på planritningarna på huset. Estetiken i villaområden där alla hus ser likadana ut ger mig lite kräkreflex dessutom.

Möjligheten till större individuell prägel borde i alla fall finnas inom typgodkännandet. Om man hade sagt att alla hus från 95 kvm byggnadsarea eller större får byggas, med villkoret att de endast ska vara i traditionell svensk stil men i övrigt gör vad du vill, tror jag att förslaget hade varit mer attraktivt. Traditionella svenska hus är dessutom ofta anpassade till bondens och familjens behov och inte hämtade ur en IKEA katalog.

Reformera bidrag och skatteavdrag

Att bidragens kravlöshet har missbrukats är varken en chock eller en nyhet. Under 2023 polisanmälde Försäkringskassan bidragsfusk till värde av en miljard kronor.

Barnbidraget spelar en stor roll i detta. Att ge en påse med pengar varje månad till föräldrar, oberoende av om man tillför något till samhället eller inte, är samhällsekonomiskt dumdristigt. Att dessutom ge höginkomsttagare detta bidrag är minst sagt underligt. Ett skatteavdrag på inkomst är det borgerliga alternativet. Det ger människor större ansvar att hushålla med sina egna pengar, premierar arbete framför bidrag och gör att människor med inkomst ser en större morot att sätta barn till världen. Förslag på reformer följer:

- Flerbarnsavdrag tillsammas med fordonsavdrag. Fler barn = större bil. - Avskaffad fastighetsskatt för barnfamiljer

- Göra räntan på villalån vara avdragsgillt. Till en början exklusivt till barnfamiljer på landsbygden.

Att skapa ekonomiska förutsättningar för volvo, vovve, villa är avgörande.

En kultur som förökas?

Att ett samhälles invånare inte känner att de vill föröka sig och föra sin kultur vidare är ett stort underbetyg. Även om jag till största delen tror att de låga födelsetalen är en materiell fråga finns det vissa kulturella problem som bör tas itu med.

Skolan och tryggheten

Alltför ofta hör man hur vanliga medelklassungar i skolan blir tvingade att hålla narkotika åt unga gängmedlemmar, misshandlade för att de “kollar snett” eller sexuellt trakasserade. Skolan ska inte vara en plats för gängkriminella. Är man tungt kriminell som 14 åring ska man inte ha en plats i en vanlig skola.

Traditionellt sett är krogen en av de viktigaste mötespunkterna för unga. När alkohol och musik blandas med ungdomlig lust kan både tragedi och magi uppstå. Idag går nog de flesta ut och tänker lika mycket, om inte mer, på att undvika tragedi som på att hitta magi – framför allt unga kvinnor. Detta är såklart både bra och dåligt, men man kan utan större studier påstå att det har blivit svårare att prata med främlingar.

Tryggheten är på många sätt ett stort problem för barnafödandet och sätter käppar i hjulen för spontana möten. Om man litar mindre på människor blir det såklart svårare att kunna se sig själv starta ett förhållande med någon som för bara några månader sedan var en främling.

En “sexminister”?

Jag har hört detta förslag dyka upp tidigare och jag tycker att det är väldigt roligt men troligtvis även nyttigt. En minister utan portfölj som arbetar myndighetsöverskridande och samordnar reformer och utredningar för att underlätta barnafödandet. Jag tror att detta är en konkret och bra början på att komma till bukt med problemet. I alla fall visar man som regering att man ser allvaret i att det inte föds några barn.

I den här artikelserie har jag vridit och vänt på problemet med det låga barnafödandet. Jag har sagt det några gånger nu men jag är fast övertygad om att det är nästintill ett strikt materiellt problem. Det är för dyrt att starta en familj i dagens Sverige. Att underlätta barnafödandet för svenskar bör vara en av högerns stora kärnfrågor - men ändå lyser reformerna med sin frånvaro. Vi vet att familjebygge gör människor med borgerliga och mer konservativa. Den unga konservativa rörelsen bör äga och driva på i denna fråga. Men framförallt - skaffa egna barn!

Vilhelm Fornbacke

Alla partier bär på ett förflutet. Vissa har gjort upp med det, andra har valt att inte göra det alls. När Sverigedemokraterna nyligen publicerade sin vitbok, som redovisade delar av partiets historia med kopplingar till extremism, väckte det både respekt och kritik. Men oavsett vad man tycker om innehållet, var signalen tydlig: man erkänner sitt förflutna och tar ansvar för det. Det är mer än vad Socialdemokraterna hittills har varit beredda att göra.

Socialdemokraterna har styrt Sverige i större delen av modern tid. Det har gett partiet ett avgörande inflytande över lagstiftning, myndigheter, utbildningsväsen, välfärd och hur vi minns vår historia. Men just därför är det så anmärkningsvärt att partiet aldrig har genomfört en fullständig och oberoende genomlysning av sina egna historiska övertramp.

Det finns nämligen en hel del som bör lyftas fram och som är anmärkningsvärda. Under exempelvis 1900-talet var Socialdemokraterna drivande i den sociala ingenjörskonst som ledde till tvångssteriliseringar av tusentals människor, ofta kvinnor, fattiga, romer eller personer med funktionsnedsättning. Rasbiologin legitimerades av stat och myndigheter under socialdemokratiskt styre, och var en integrerad del av det samhällsbygge partiet drev fram.

Men det slutar inte där. Under 2000-talet har Socialdemokraterna, inte minst via sidoorganisationer, återkommande sökt samarbete med religiösa eller etniska nätverk vars företrädare i flera fall uttryckt förakt för jämställdhet, HBTQ-personer och det sekulära samhället. I vissa fall har det rört sig om rena islamistiska organisationer med uttalad koppling till Muslimska brödraskapet. Syftet har ofta varit att vinna röster i utsatta områden, men priset är att man legitimerar grupper och värderingar som motverkar de värderingar Socialdemokraterna officiellt säger sig stå för.

Trots det har det aldrig blivit något samlat bokslut. Inga ursäkter, ingen djupare självrannsakan, inga vitböcker. Visst, enskilda händelser har kommenterats och vissa misstag har erkänts. Men helheten, den har man lämnat därhän. Och kanske är det just därför man i så många år kunnat rikta strålkastarljuset mot andra, utan att själv behöva stå till svars för sin egen historia.

Egentligen är det fullt rimligt att skriva en vitbok. För sossarnas del är det ett sätt att erkänna att även det mest inflytelserika parti har begått misstag, vilket är en styrka att kunna äga. Men extra rimligt blir det när de konstant agerar moralpolis mot i princip alla andra partier. SD och vänstern är extremister, moderaterna är kapitalisttjuvar och så vidare. Då borde man lägga alla korten på bordet och även erkänna sin baksida.

I stället verkar Socialdemokraternas strategi vara att tiga. Att låtsas som att historien är avklarad. Att det som hände för längesen inte längre spelar någon roll. Då uppstår förstås frågan, hur långt tillbaka i historien ska man gå, och när är skandaler inte längre relevanta? Kommer Sverigedemokraterna att sluta kallas nazister och rasister 2030, eller hur länge kan man egentligen anklaga någon för något, och vem bestämmer det?

Om man nu är så övertygad om sin moraliska förträfflighet, då borde det vara självklart att lägga alla kort på bordet.

Publicera en vitbok. Visa att ni inte har något att dölja.

Ledarredaktionen

Pridefestivalens nya hemvist i den mellanmjölkiga medelklassen ger en tillställning som starkt skiljer sig från rötterna. Politiker intar täten, följda av barnfamiljer, men genom löftena om inkludering skymtar en dystopisk verklighet fram, där de berörda grupperna har gjorts till brickor i ett politiskt spel. Avskilda från det majoritetssamhälle som gräsrötterna verkade för att närma sig.

Med Stonewallupproret fräscht i minnet arrangerades den första Prideparaden följande år. Händelser i närtid och en fortsatt särbehandlande lagstiftning gav dåtidens berörda direkta incitament att agera. Under följande decennier kan närmandet mot majoritetsgruppen ses såväl socialt som juridiskt, i ett arbete som bör dedikeras just gräsrötterna. Från att processen kan kallas slutförd uppstår däremot ett nytt fenomen: politiker intar paraden för att göra reklam för det egna partiet.

Som ståthållare för frågor som merparten av samhället är eniga i kan utspelet inte kallas annat än reklam. Uppmärksamheten stjäls av partier som stått tysta medan rörelsen vunnit mark på egen hand. För just så har det gått till i Sverige.

Ockupationen av Socialstyrelsen och de kända sjukanmälningarna för ”homosexualitet” är några av de civila gärningar som fick bort sjukdomsstämpeln från homosexualitet 1979. Utan den parlamentariska process som annars ligger till grund för samhällsförändringar drevs frågan av de direkt berörda. Paradens svenska historia tar liknande grund i ett civilt uppror. Grupper organiseras och ur demonstrationer föds ett paradtåg som under årens lopp gått mot mer organiserade former.

Styrt under storföretag har arrangemangen gett plats åt en ny industri, byggd på ruinerna av det hårda arbetet för att få ingå i samhället. De berörda grupperna låts vara maskotar i paraden, men med alla rättigheter uppnådda, vem är det som tjänar på det? Samtidigt som gruppen förlorar mark i flera länder är flaggan ett motiv som företag tjänar pengar på.

Mitt i röran gör politiker inträde för att manifestera rättigheter som redan är uppnådda. Paradens egentliga berörda suddas mer och mer ut och allteftersom har samtliga ur sjuklövern representerats i tåget. Med Reinfeldt som den första statsministern att delta avstår den sittande regeringen med undantag för Mohamsson.

Utöver den gentrifiering som gjort de egentligen berörda till förlorare har alltså även en särskild sida av blocken tagit anspråk på frågan. Utan att ha något att säga till om placeras gruppen i ett bestämt läger. Självbestämmande byts ut mot en ideologi som påtvingas efter sexuell läggning och gruppen vars frihet det gäller förvandlas till objekt för det politiska spelet.

Likt hur politiken historiskt har övergivit gruppen visar nutida exempel på samma likgiltighet, denna gång förpackad i löften om en total social jämlikhet. Frågan konfiskeras av det ena blocket trots att den samlade sfären inte har en politik som innebär begränsningar. Och i ett redan polariserat samhälle kan nu ställningstagandet avgöras av andra.

Ledarredaktionen

Under de senaste årtiondena har det blivit allt tydligare att vi har en manlig kris. En av vår tids stora problem är avsaknaden av positiva manliga ideal. Däremot har vi troper som toxisk maskulinitet, mansplaining och killgissa.

De senaste årtiondena är det standard att på olika sätt nedvärdera både pojkar och män. TV-serien The Simpsons kan tjäna som typexempel med den misslyckade pappan Homer och odågan Bart till son vilka står i kontrast till Homers fru, den vettiga Marge, och den begåvade, brådmogna dottern Lisa med sin högt utvecklade moral. Detta var kul och rätt nydanande serien kom i tid då mannen fortfarande hade den självklara kulturella ledande positionen. Men tropen är sedan dess flera år gammal och sliten. I stället har det gått så långt att det kan vara svårt att hitta positiva manliga förebilder.

Ett av de grundläggande problemen är att just traditionell, eller till och med essentiell, manlighet beskrivs som farlig och destruktiv, eller förminskas och förlöjligas. Som motbild står Sagan om ringen som tydligt visar på den traditionella manlighetens ideal.

Tolkiens fantasivärld väver samman det hedniska, den kristna och den moderna. Det fornengelska diktverket Beowulf är centralt för Tolkien. Sagan om Beowulf utspelas under hednisk tid men berättas inom en kristen ram med hänvisningar till bland annat Kain som anfader till demoner och andra ondskefulla varelser. För Tolkien blev Beowulf en viktig inspiration för hur han kunde knyta an de hedniska myterna och sagorna han älskade till ett kristet ideal.

I Tolkiens verk har vi därmed en gedigen kristen grund men vars rötter sträcker sig livskraftigt tillbaka till hela den europeiska förkristna tidens ideal. Men det är för den skull inte bara ett tillbakablickande och dött ideal som förmedlas. Själva grunden för Tolkiens sagor utgår från den senmoderna urkatastrofen som utgjordes av första världskriget där den gamla europeiska världen kan sägas ha gått under. Ur askan uppstod nya ideal där den lilla, vanliga människan stod i centrum vilket är ett av huvudsakliga temana i Sagan om ringen där just kortvuxna hobbitarna är i centrum av berättelsen medan den klassiska hjälten Aragorn som vinner prinsessan och kungariket står i periferin.

Ringens brödraskap består av nio medlemmar: de fyra hobbitarna Frodo, Sam, Merry och Pippin, människorna Aragorn och Boromir, alven Legolas och dvärgen Gimli samt trollkarlen Gandalf som leder sällskapet. Förutom Gandalf kan de med fördel presenteras som par.

Frodo och Sam
Berättelsens primära huvudperson är Frodo. Han är en överklasshobbit, eftertänksam och intellektuell och känner att han inte riktigt passar in med andra hobbitar. Han har för annorlunda tankar och kunskap inte minst som han fått genom sin farbror Bilbo som är vän med dvärgar och till med med hade kontakt med alver.

När Bilbo i slutet av sitt liv ger sig av och lämnar hobbitarnas land Fylket ärver Frodo en magisk ring. Bilbo har haft den i många år och använt relativt ofta för att göra sig osynlig, vilket ju kan vara praktiskt. Men så berättar trollkarlen Gandalf att ringen är Den Enda, härskarringen, som den mörke fursten Sauron nu söker och om han får tag på den så kan ingen stå emot honom och hela världen kommer att falla under hans makt. I ringen har Sauron ingjutit större delen av sin makt och så länge ringen finns kvar gör även Sauron det.

Vad värre är att den som använder ringens makt själv korrumperas och blir ond. Så Gandalf kan inte ta den eftersom han med den skulle bli lika tyrannisk som Sauron. Ringen måste alltså förstöras och Frodo är den enda som kan göra det. Frodo får därmed bära berättelsens grundläggande moraliska fråga: att göra vad som är rätt, inte vad som är lättast för en själv, fast man vet att man sannolikt kommer att gå under i försöket. Frågan handlar i grunden om man har kraften att offra sig själv för något större:

”I wish it need not have happened in my time,” said Frodo. “So do I,” said Gandalf, “and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given us.”

Genom hela sin resa har Frodo med sig sin trogne tjänare Sam. Till skillnad från de övriga i brödraskapet är Sam en vanlig hobbit av allmogen. Han är inte boklärd och är i stället jordnära, praktisk och lojal.

Sam drivs till viss del av äventyrslust och vill se världen men han inser inte riktigt hur stora faror som hotar dem men han väljer ständigt att följa med Frodo för att hjälpa honom med hans börda. Sam visar sitt val tydligast när Frodo försöker lämna brödraskapet för att ensam ta sig till Mordor eftersom han inte vill utsätta de övriga för den nästintill säkra död det innebär.

Sam visar dels att han känner Frodo så pass väl att han förstår vad Frodo tänker göra och att han i vänskapens namn kan bortse från Frodos invändning att han följer med. Sam visar att Frodo har fel och att han behöver någon mer med sig för att kunna klara uppgiften. Han visar sig också nödvändig för att Frodo ska klara av att ta sig till och genom Mordor till Domberget. Sam får under vandringen genom Mordor även visa på eget mod och att ta egna initiativ när Frodo fångats.

När ringen väl ska förstöras klarar Frodo inte av av att kasta ner den i Dombergets brinnande klyfta. Ringens makt är för stark för att någon av egen vilja ska kunna förstöra den. Ringen förstörs i stället genom att varelsen Gollum, som själv förvridits av ringen, försöker ta den och biter av Frodos finger och störtar sedan ner i eldsklyftan. Frodo misslyckas alltså med sin uppgift när han väl står inför att fullborda den. Det sker i stället genom Guds försyn som väglett Gollum så att sagan kan få sin eukatastrof. Vi som dödliga kan inte förstöra ondskan, här representerad av ringen, men vi kan och bör försöka.

Strapatsen att förgöra ringen sliter hårt på de båda hobbitarna men Frodo som burit ringen och går nästan under. Frodo visar på så sätt upp valet att kämpa för det goda mot alla odds och inte ge upp trots att hopplöshet och att det kostar mer än ens välbefinnande. Frodo blir visserligen erkänd av de visa och mäktiga men bland hobbitarna är det få som förstår vad han gjort. Sam däremot växer och blir starkare genom strapatserna. Han kommer hem och tar en ledande position som borgmästare (han väljs sju gånger), gifter sig och får tretton barn! Sam visar på sätt upp den jordnära vänskapen och ansvarstagandet för såväl vänner, familj och samhälle.

Hos Frodo och Sam ser vi hur två olika personligheter ur olika samhällsklasser kan hjälpa och stärka varandra för att klara av en oerhörd uppgift som ligger bortom vad de ens anar att de kan förmå eftersom det är det rätta att göra. Frodos öde visar också hur verkliga bragder kan gå ens nära förbi och hur man kan behöva leva med sina sår utan erkännande för sina dåd, inte olikt många krigsveteraner.

Merry och Pippin
Sagans ytterligare två hobbitar, Merry och Pippin, är släkt med Frodo men betydligt yngre. Särskilt Pippin, som inte är myndig. På ett liknande sätt som Sam väljer de att följa med Frodo och hjälpa honom för att de är hans vänner. Inte heller de har någon egentlig förståelse för hur farligt företaget kommer att bli.

Merry och Pippins roller är också betydligt mindre men visar upp viktiga aspekter av manlighet. Deras situation skiljer sig från Sams eftersom de inte ges något val. Det är när de fångas av orker som brödraskapet splittras. Särskilt Pippin förs med av bara farten. Efter att han stirrat in i den magiska Palantír-stenen och Sauron sett honom tar Gandalf med honom till Minas Tirith, huvudstaden i riket Gondor, som hotas av Saurons styrkor. Väl där möter han den härskande drotsen Denethor och mot Gandalfs önskan svär han trohet till Denethor.

Med denna handling bryter Pippin sig loss från sin barndom där han tas omhand av andra och tar i stället eget ansvar. Senare visar han sitt mod när han står upp mot ett troll i strid.

Merry å sin sida är redan tidigt ansvarstagande. Han leder den lilla grupp av Frodos vänner som har förstått att något är fel och arbetar för att hjälpa honom. Han förstår rätt väl hur farligt uppdraget är och han tar chansen att förstå mer vad de ger sig in på bland annat genom att titta på kartor. Men när de övriga ger sig iväg till Minas Tirith för att kämpa mot Saurons arméer lämnas han kvar i Rohan trots att kung Théoden gjort honom till riddare. Han måste överkomma sin besvikelse över att inte anses kunna bidra till kriget. Men prinsessan Éowyn, även hon förpassad till hemmet, förklär sig till man och låter Merry rida med henne.

Tillsammans dräper de häxmästaren, Saurons fasansfulla överbefälhavare som leder belägringen av Minas Tirith. Merry och Pippin leder senare hobbitarna för att fördriva trollkarlen Saruman och hans hejdukar som tagit över Fylket medan de var borta. Båda två blir framstående ledare i Fylket därefter och fortsätter ha kontakt med med Gondor och Rohan.

Hos Merry ser vi initiativtagande och ansvarskänslan för att hjälpa vänner och insikten om att man behöver förstå vad situationen kräver. Han hjälper Frodo och samlar sina vänner omkring sig för det. Han tar sedan hand om Pippin under en stor del av strapatserna. Pippin å sin sin visar på hur man kan behöva komma bort från just dem som tar hand om en för att kunna ta eget ansvar och stå för sina egna beslut även om de inte är de enklaste. När man väl gjort det så kan man bidra på ett helt nytt sätt. De båda visar också vikten av kontakter och relationer till personer utanför den egna hembygden.

Aragorn och Boromir - Faramir
Aragorn intar en av de viktigaste rollerna i berättelsen. Han är den klassiska stora hjälten som dock får stiga åt sidan för Frodo och Sam, vilka representerar de vanliga människorna som hjältar. Aragorn bygger både på den gamle hedniske hjälten, som Sigurd Fafnesbane och Odysseus, och den kristna hjältekungen, i likhet med kung Arthur. Aragorn förenar på så sätt jord och himmel, det fysiska och det andliga. Han är ättling till kungar som i svunna tider förlorat sitt kungadöme. Han har uppfostrats hos den vise alvfursten Elrond. Aragorn har arvsrätt till tronen av riket Gondor som står emot Sauron. Sedan århundraden saknar riket en kung och i stället leds i av rikets drots, den som Pippin svär trohet till.

Aragorn är en dristig krigare och skicklig fältherre, jägare och stigfinnare, han är modig, vis och rättrådig. Därtill är han lärd och inte obekant med skaldekonst. Han har även djupa kunskaper i läkekonst vilket symboliskt även gäller för samhället där han förenar det gamla och nya och på återskapar de gamla kungarikets ordning och fred. Men inte minst är han också andligt stark och hans mor kallade honom Estel, som betyder hopp på alviska. När han väl blir kung får han även gifta sig med sin älskade prinsessa Arwen.

Aragorn utgör således ett ideal av mannen, som inte kan uppnås, vilket understryks av att han lever tills han är 210 år. Men även denne idealman ställs inför utmaningar och tvivlar på sin egen förmåga vilket exempelvis kommer i uttryck efter Gandalfs fall då Aragorn tar över som ledare för brödraskapet.

I kontrast till Aragorn står Boromir som är äldsta sonen till Gondors nuvarande drots Denethor. Medan Aragorn som ideal bildar en helhet är Boromir visserligen högboren, fysiskt och socialt mycket kompetent, en sann ledare men intellektuellt bara intresserad av krig och han saknar en tro på något högre. Hans hopp ligger i just människors styrka.

Boromir måste lära sig att hantera att Aragorn faktiskt är bättre än honom, åtminstone inom de områden han själv är svagare. Och än mer utmanande är det nog att Aragorn är av högre börd än honom och dessutom har rätten till Gondors tron och därför rättmätigt kan ta makten från Boromirs familj. Samtidigt förenas de båda i viljan att kämpa mot Mordor och stoppa Sauron.

Men de skiljer sig i frågan om hur. Aragorn är enig med Gandalf, ringen kan inte användas mot fienden. Även om man vinner kommer den förvrida en själv till ondska. Boromir ser i stället ringens makt som den enda reella chans de har för att stoppa Sauron.

Just eftersom ringen ger Boromir hopp om att besegra fienden och rädda sitt folk och riket frestas han särskilt av den. Och till slut vinner den över honom och han försöker ta ringen med våld från Frodo. Han misslyckas med det men han får chansen till ånger och bättra sig för just då kommer orker som försöker fånga Merry och Pippin. Boromir blåser i sitt horn och varnar de andra och kämpar för hobbitarna och får betala med sitt liv. Men innan han dör hinner han försonas med Aragorn:

Aragorn knelt beside him. Boromir opened his eyes and strove to speak. At last slow words came. 'I tried to take the Ring from Frodo ' he said. 'I am sorry. I have paid.' His glance strayed to his fallen enemies; twenty at least lay there. 'They have gone: the Halflings: the Orcs have taken them. I think they are not dead. Orcs bound them.' He paused and his eyes closed wearily. After a moment he spoke again.

'Farewell, Aragorn! Go to Minas Tirith and save my people! I have failed.' 'No!' said Aragorn, taking his hand and kissing his brow. 'You have conquered. Few have gained such a victory. Be at peace! Minas Tirith shall not fall!'

I Boromir ser vi den självklare framgångsrike mannen, den typiska häftige killen från de klassiska high school-filmerna, som ställs inför en annan man som faktiskt är bättre än honom. Dessutom ställs inför utmaningen att göra det som går emot det han vet är fel, men som han känner är rätt. Han inte bara misslyckas med det, han överfaller orättfärdigt Frodo och med det inser han också sin egen svaghet.

Han får dock nåd eftersom han både ångrar sig och erkänner vad han gjort. Han visar på så sätt upp mer än bara det fysiska mod som alla redan vet att han besitter. Boromir visar upp viktig aspekt av manlighet. Det räcker inte med att vara framgångsrik och populär - det finns andra viktiga sidor att utveckla vilket uppenbaras när han ställs inför Aragorn.

Boromir behöver även ställas mot sin yngre bror Faramir som kommer in senare i berättelsen. Faramir har levt i skuggan av sin äldre bror, som han också ser upp till. Det är även tydligt att fadern Denethor tycker bättre om Boromir. Samtidigt är Faramir mycket närmare de ideal som Tolkien lyfter fram med Aragorn. Även Faramir är en stor krigare, modig och en god ledare även om han inte är lika socialt utåtriktad som Boromir. Han snarare tankfull och reflekterande - och intellektuellt intresserad av mer än krig. Han säger uttryckligen att han gillar svärdet för att det försvarar folket och riket:

“I do not love the bright sword for its sharpness, nor the arrow for its swiftness, nor the warrior for his glory. I love only that which they defend: the city of the Men of Númenor; and I would have her loved for her memory, her ancientry, her beauty, and her present wisdom. Not feared, save as men may fear the dignity of a man, old and wise.”

Tydligast blir skillnaden mellan bröderna när Faramir fångat Frodo och Sam och inser att de har ringen och väljer att inte ta den:

"I would not take this thing, if it lay by the highway. Not were Minas Tirith falling in ruin and I alone could save her, so, using the weapon of the Dark Lord for her good and my glory. No, I do not wish for such triumphs, Frodo son of Drogo."

Genom Faramir visar Tolkien upp en man som närmar sig idealet som vi ser hos Aragorn. Men det är genom en man som inte upplever sig som så god utan som ser sina brister. Faramir visar på så sätt upp hur den gode mannen inte måste vara den som framstår som mest framgångsrik vare sig bland andre eller av en själv. Just att Faramir inte upplever sig som så självklart bra gör honom ödmjuk vilket stärker den kristna aspekten av den goda mansbilden som sagan förmedlar. Just denna ödmjukhet är också något som inte finns med i det hedniska mansidealet, det som Nietzsche kallar herremoral som han ställer i motsats till slavmoral. Men just ödmjukheten är en av de bärande västerländska dygderna och grundläggande för den kristna moralen.

I Aragorn ser vi det manliga idealet som helhet medan Boromir den framgångsrike mannen som ändå inte är fullständig och måste hantera att möta en man som är bättre än honom själv och som ställs inför en frestelse han inte kan stå emot. Faramir å sin sida visar en man mycket nära idealet men som inte själv uppfattar det men kanske just därför ständigt kämpar för att bli en bättre man.

Legolas och Gimli
Alven Legolas och dvärgen Gimli har inte så stora roller i berättelsen. I mångt och mycket representerar de just sina folk och ger en inblick i hur dessa fungerar. Men just genom dessa lyfter Tolkien upp frågan om moral och den goda manligheten till en interkulturell dimension. Alver och dvärgar är helt skilda väsen i tolkiens mytos och har varit i konflikt sedan tusentals år och det råder stor misstänksamhet mellan dem.

De båda står också för helt skilda kulturer. Medan Legolas folk lever i skogen och har en trollkraft som ligger nära det växande lever dvärgarna helst i stensalar inne i bergen och älskar att bearbeta sten och metall. Men under strapatserna börjar de två långsamt bli vänner och kan börja se varandras perspektiv. De utvecklar bland annat en vänskaplig tävlan om vem som dödar flest orker. Men än tydligare är det hur de medvetet försöker förstå den andres kultur.

Legolas är som alvprins mycket självtillräcklig och alverna kan alltid fly Midgårds konflikter och segla över havet till gudarnas land. Så Legolas visar hur man i en privilegierad position kan ta sig an andras problem och hjälpa till med något större. Gimli är som de flesta dvärgar avogt inställd till alverna men väl i alvskogen Lothlórien ser och erkänner han deras skönhet och kraft. Det visar han tydligast när älvdrottningen Galadriel frågar vilken gåva han önskar och han inte begär mer än att han fått skåda henne och höra hennes röst. När hon insisterar på en gåva begär han inte mer än ett enda hårstrå, en gåva så stor att ingen tidigare givits den, och hon ger honom tre.

På detta sätt visar Gimli inte minst för Legolas att han verkligen respekterar alver vilket stärks av Galadriels ord. Hon är en av de mäktigaste och mest välrenommerade alverna genom tiderna. Att Gimli är så osäker men så hövligt står vid sin begäran visar även på att våga hövligt och vältaligt stå upp för vad man önskar.

När brödraskapet splittrats skulle de kunna bege sig hemåt. De har egentligen inget att uträtta i Minas Tirith och det var Frodo och ringen de skulle hjälpa. De kan med rätta även anta att även sina hem hotas av Mordors arméer men i stället hjälper de Aragorn att jaga efter orkerna som fångat Merry och Pippin. De följer honom även på den fasansfulla Dödens stig och hjälper honom att samla Gondors styrkor i söder så de kan bryta stadens belägring.

Gimli och Legolas visar på hur man bör gå bortom kulturella konflikter och ställa sig bakom något större trots att man inte direkt har med det att göra. Därtill visar de hur man genom vänskap kan föra olika folk närmare varandra. Gimli visar även upp man kan övervinna misstänklighet och osämja genom att vara hövlig och erkänna den andres goda sidor.

Gandalf och Saruman
Trollkarlen Gandalf utgör en arketypisk fadersgestalt agerar både ledare för brödraskapet och vägledare för framförallt Frodo och Aragorn. Han står i kontrast till trollkarlens Saruman som visar sig vara en förrädare. Medan Gandalf visar upp den goda fadern som hjälper en att växa som människa och som vägleder en att ta ansvar visar Saruman upp den auktoritära och tyranniska fadersgestalten. Medan Gandalf ger en råd så man själv kan ta ansvar vill Saruman styra andra vilket han gör med hård makt och lömska och förvillande ord.

Gandalf är inte bara en vis och lärd man. Till skillnad från Saruman som förskansat sig i ett torn reser Gandalf världen över och har kontakt med en mängd olika personer, från furstar som Elrond till vanliga enkla människor som värdshusvärden Smörblomma i den lilla staden Bri. Han är också fysisk kapabel och bär svärd vilket visar att han inte är rädd för att bruka fysiskt våld. Gandalf visar även upp den oro och tvivel som även följer den uppburna visa ledaren som tar sitt ansvar för andra på allvar. Detta i kontrast till Saruman som egoistiskt endast ser till sina egna behov och ser ner på dem som anser vara underlägsna honom, vilket är de flesta.

Även Gandalf uppvisar den kristna dygderna ödmjukhet och hopp. Han vet att han inte kan veta allt. När Frodo säger att han önskar att Bilbo borde ha dödat Gollum:

Deserves death! I daresay he does. Many that live deserve death. And some that die deserve life. Can you give that to them? Then be not too eager to deal out death in the name of justice, fearing for your own safety. Even the wise cannot see all ends. I have not much hope that Gollum can be cured before he dies, but there is a chance of it.

Här visar Gandalf upp hur han till och med hyser hopp för den förvridna Gollum som är så vidrig att han äter spädbarn som han tar när de sover i vaggan.

Även Gandalf visar därtill upp en utveckling där han i början av berättelsen anser att han behöver råd från Saruman. När denna visar sig vara förrädare måste han ta en mer framträdande roll. När brödraskapet möter den demoniska balrogen som är honom jämnstark visar han på sitt moraliska ledarskap genom att ställa sig i vägen för den, så att resten av brödraskapet kan fly. Gandalf kommer sedan tillbaka betydligt mäktigare och visar då upp en ny bild av fadersgestalten: han som vet vad som måste göras och leder med självklar auktoritet utan tvivel även om han inte vet vad utgången kommer att bli.

Gandalf visar på så sätt upp idealet om den vise mannen som engagerar sig i världen och kämpar för det goda och vägleder dem som har viljan att lyssna till hans råd. Därmed visar sagan även upp hur viktigt det är att faktiskt lyssna till dem med mer kunskap och visdom än en själv. Detta tydliggörs även genom kontrasten mellan Gandalf och Denethor. Gondors regerande furste misstrodde Gandalf men hans yngre son Faramir lyssnade och tog till sig Gandalfs ord. På så sätt visar Gandalf även upp hur man kan ha en andlig fadersgestalt när ens egen far inte är tillräcklig.

Valet att vara god
Sagan om ringen visar alltså upp positiva manliga förebilder ur en rad olika perspektiv som kontrasteras med varandra som fångar in flera olika situationer och roller. Från den unge Pippin som behöver bli vuxen och ta ansvar för sig själv och finna var han själv står till Gandalf som den vägledande fadern som fortsätter att ta ansvar och engagera sig i världen.

Där har vi den ideala mannen i Aragorn som visserligen ingen kan leva upp till men som alla kan sträva efter. Hos Frodo och Boromir visas dessa två sidor upp i två olika personer. Frodo är andligt stark och intellektuell men tillbakadragen medan Boromir är den självklara ledaren och krigaren och ledaren som alla älskar men som inte är intresserad av djupare kunskap och som endast värderar den materiella världen. Men Frodo är världsfrånvänd och missar att hans vänner förstått att han har problem och i hemlighet planerar att hjälpa honom.

Där visar Merry upp vänskap och ledarskap på ett sätt som saknas hos Frodo. Sam visar å sin sida upp det praktiskt ansvarstagandet för att samhället ska fungera både både som familjefar och borgmästare. Därutöver ser vi hos Legolas och Gimli vikten av att se bortom den egna kulturen och ömsesidigt samarbete även med dem som man haft en lång konflikt med.

Mot dessa ställs de negativa bilderna hos orker, Gollum, Ormstunga och Saruman med egoism, förstörelse, maktfullkomlighet, feghet och falska vilseledande ord. Dessa negativa bilder tydliggör på så sätt även de positiva idealen: trohet, skapande, ödmjukhet, mod och sanning.

Sagan om ringen ger på så sätt en ovanligt bred och positiv bild av manlighet, djupt rotad i den europeiska kulturen. Den visar på så sätt att den progressiva föreställningen av det traditionella västerländska mansidealet som destruktiv inte stämmer.

I stället framträder en mångfacetterad bild av vad det innebär att vara, och framförallt vad man ska sträva efter som man. Den grundläggande bilden av den gode mannen som förmedlas av Sagan om ringen är just vikten av det moraliskt goda valet. Att det handlar om en strävan utifrån den situation man är inkastad i, där man måste handla utifrån sitt eget bästa, men att man behöver göra det med hjälp av andra och att man behöver utveckla flera olika färdigheter. Det är en strävan att bli god, en strävan att bli bättre även när du misslyckats.

Att man kan vara både ödmjuk inför svårigheten att vara god som man samtidigt som man står upp för den man är samtidigt som man hjälper dem omkring sig utifrån sin bästa förmåga.

Björn Axén

Individualismen som livsåskådning bland breda folklager är ett relativt nytt fenomen. Särskilt den hyperindividualism som präglat Sverige sedan folkhemmets framväxt är något av ett unikum, även i ett västeuropeiskt sammanhang. I takt med välfärdsstatens utbyggnad har ansvaret för ungas utbildning helt hamnat på staten – med både positiva och negativa följder. Den kanske viktigaste kulturella följden av välfärdssamhället är att unga människor har fått frihet att välja utbildning och livsväg utan att familjens patriark haft något att säga till om. Detta har i sin tur rotat en djup individualism i det svenska samhället: ”Inget får stå i vägen för mig eller mina val.” Det är en kraft som har drivit både samhällsutveckling och personlig lycka. Men det finns också en baksida: barn tenderar att uppfattas som ett hinder på vägen mot självförverkligande.

Millenniegenerationen och peak individualism

Kvinnor som varit i barnafödande ålder mellan 20 och 35 de senaste tio–femton åren tillhör huvudsakligen millenniegenerationen – en generation som vuxit upp efter Berlinmurens fall och i en tid präglad av Francis Fukuyamas "end of history"-synsätt. Den liberala demokratin har segrat och inget ont moln tycks finnas på himlen. Det är inte förvånande att många i denna generation prioriterar självförverkligande framför familjebildning. Allt från tidsandan till samhällsstrukturen har uppmuntrat ett liv i individuell frihet. ”Jaget i första rummet!”

I oroliga tider tenderar människor att söka sig till kollektiva tryggheter – familjen, till exempel. De kriser som de senaste tio åren har bjudit på har börjat påverka yngre generationer, och jag menar att många nu söker sig tillbaka till dessa kollektiva tryggheter. Därför ser jag 2000–2020-talet, och med millenniegenerationen, som en form av peak individualism.

Generation Z och en ny sorts individualism

Men något håller kanske på att förändras. Jag upplever att Generation Z – som nu börjar nå åldern för föräldraskap – bär på en mer nyanserad form av individualism. För dem verkar barn inte vara ett hinder, utan en del av ett meningsfullt liv och en viktig del av självförverkligandet. Det är inte längre ett antingen-eller: ”Det är okej att skaffa barn – för att jag vill det.” Barn och familj kan vara en del av självförverkligandet, inte ett hot mot det.

Visst, detta är svårt att mäta i siffror eller diagram, men i mina sociala medier ser jag ett växande antal unga par i Generation Z som gifter sig tidigt och väntar sitt första – eller till och med sitt andra – barn. Soft girl-, tradwife- och homestead-trender är andra indikatorer på en rörelse mot högre födelsetal bland yngre generationer.

En kulturell förändring är svår att sätta i exakta termer, men tendenserna finns där. För att återkoppla till en tidigare rubrik tror jag att det är djupt mänskligt att söka sig till familjen när världen känns otrygg. Generation Z är lika mycket människa som tidigare generationer.

En generationsfråga?

Jag tror i grunden att det låga barnafödandet delvis är en generationsfråga. Generation Z bär på en mognare form av individualism i en allt mer opålitlig och otrygg värld. Det är därför konservativa vindar blåser just nu – för att det finns en växande förståelse för att barn, familj och ett rikare liv inte står i motsättning till individens frihet, utan kan vara en del av den. Men också för att dessa värden ger livet större mening och trygghet än ett ensidigt fokus på ”jaget”.

Polarisering och politiska skiljelinjer i relationer

Ett orosmoln jag ser i min analys är den ökande polariseringen mellan könen – och den tydliga minskningen av så kallade bipartisanska äktenskap, alltså äktenskap där parterna har olika politisk tillhörighet. I USA har man studerat detta fenomen noggrant. Det blir allt ovanligare att en demokratisk man gifter sig med en republikansk kvinna – eller tvärtom.

Samma tendenser går att skönja även i Sverige. Det verkar bli allt viktigare för både män och kvinnor att hitta en partner som delar ens politiska världsbild. Att det politiska blivit en så pass stor del av privatlivet är inte nödvändigtvis något positivt. Om detta leder till att färre skaffar barn – eller att man endast gör det med någon som delar exakt politisk färg – riskerar konsekvenserna att bli allvarliga. Inga barn, eller fördjupad polarisering? Pest eller kolera?

Slutsats

Likt i min förra text på detta ämne finns det mycket mer att säga än vad som ryms här. Men för att avrunda: jag tror att den kulturella aspekten av de låga födelsetalen bottnar i en generationsfråga. Jag vill tro att Generation Z kan förena självförverkligande med familjebildning. Jag vill tro att Generation Z bär på en mognare individualism. Jag vill tro att svenska Generation Z vill föra sitt arv vidare. Det största underkända betyg en kultur kan få är att dess unga inte vill föra den vidare. Jag vet att Sverige kan bättre än så här.

Vilhelm Fornbacke

Invandringen till Sverige har gett upphov till flera kulturkrockar i det offentliga rummet. Det är lätt att förstå med den massinvandring från främst Afrika och Mellanöstern som Sverige har haft. Det är inte konstigt att kulturkrockar uppstår. I denna text kommer jag att gå igenom konsekvenserna detta har på det svenska samhället.  

Men vad är då det offentliga rummet? Låt mig först försöka definiera det. I stora drag skulle man kunna säga att det är alla allmänna platser ute i samhället där människor kan stöta på varandra. Det offentliga rummet omfattar bland annat gator, torg, parker, restauranger, butiker, kollektivtrafik, skolor med mera.  

Vi svenskar är tystlåtna, blyga och knyter ofta näven i fickan. Medan en klar majoritet av invandrarna är raka motsatsen. Många pratar högt, tar mycket plats och uppför sig annorlunda än oss svenskar. Deras högljudda, yviga sätt kan stundtals upplevas som hotfullt för oss mer lågmälda infödda. Våra olika värdegrunder såsom synen på religion, kön och sexuella minoriteter skapar även det kulturkrockar. Detta ser man exempel på dagligen om man följer nyhetsrapporteringen.  

Vidare pratar de sällan svenska utan pratar ofta högt och tydligt på sitt eget modersmål. Vilket står i direkt kontrast till oss infödingar som är ganska tysta och lågmälda. Denna kulturella skillnad gör att vissa invandrare kan ge ett aggressivt och hotfullt intryck. Detta trycker sakta men säkert undan oss mer tystlåtna och reserverade svenskar.  

Ett problem är att många invandrare inte vill anpassa sig till det svenska samhället. Istället väljer de att fortsätta att leva som i sina egna hemländer. Detta uttrycks bland annat genom att berörda personer fortsätter följa sin egen kultur och normer. Istället för svenska pratas andra språk. Samtidigt är religiösa kläder som nikab och burka numera en vanlig syn ute i samhället.  

Ytterligare ett problem är att vi svenskar aldrig har stått upp för och varit stolta över vår egen kultur. När då så många människor som inte tar seden dit de kommer anländer till Sverige blir det problem. Ett land med så liten befolkning som Sverige kan inte integrera den mängden människor.  

Sammanfattar vi det hela så finns det många kulturkrockar i det offentliga rummet. Allt ifrån sättet att prata på till hur man klär sig och uppför sig. Men också det faktum att många invandrare helt enkelt inte vill anpassa sig och bli en del av den svenska kulturen. Exemplen är många.

Roten till hela situationen är att Sverige under flera decennier velat vara en humanitär stormakt. Tanken bakom detta har varit god. Tidigare Socialdemokratiska regeringar har velat hjälpa människor på flykt från krig och förföljelser. Under 1970-, 80- och 90-talen fungerade det faktiskt. Men då var invandringen till Sverige låg och det var i huvudsak européer som kom.  

Det är på 2000-talet som denna idé blev ett problem. Då vi fick en massinvandring av människor från Afrika och Mellanöstern. Där blev det ohållbart att fortsätta vara en humanitär stormakt. Eftersom alla dessa människor kommer från kulturer som ej är kompatibla med vår egen. Resultatet av denna naivitet lever vi med idag.

Hur kunde detta ske?  

Det enkla svaret på den frågan är att politikerna körde över folket. De som var emot detta vansinne blev kallade för rasister och högerextremister.

Nu i efterhand kan man undra. Var vi verkligen så humana?  

Oden Västanvind

Sommaren 2025 har inte direkt bjudit på rubriker som lockar till glädje. Från krig till aktiva klubbar och opinionssiffror – och däremellan en växande debatt om de historiskt låga svenska födelsetalen. En svensk kvinna förväntas idag föda i snitt 1,43 barn – långt under de 2,1 barn per kvinna som krävs för att befolkningen ska hållas stabil utan invandring.

Varför föds det så få barn i Sverige? Det är en komplex fråga, men jag menar att den kan kokas ner till två huvudsakliga områden: materiella och kulturella orsaker. I denna artikelserie fokuserar jag på båda, och här i första delen tar jag upp en av de mest grundläggande materiella förutsättningarna för barnafödande – boende och ekonomi.

Villaboomen och prisexplosionen

Det är ingen nyhet att villapriserna har skjutit i höjden sedan millennieskiftet. Mina föräldrar köpte i början av 2000-talet en liten villa på den uppländska landsbygden för runt 250 000 kronor. Idag säljs samma hus för över en miljon. Detta speglar ett nationellt mönster.

När babyboomgenerationens föräldrar köpte sina hem på 1950-talet kostade en villa motsvarande 500 000–700 000 kronor i dagens penningvärde. En industriarbetare tjänade då runt 200 000 kronor per år (dagens penningvärde) – vilket innebar att ett hus kostade ungefär 2,5 årslöner. Viktigt att notera: detta var ofta på en ensam inkomst, då många kvinnor var hemmafruar.

Dessutom var villalån visserligen svåra att få och hade 4–6 % ränta, men räntan var avdragsgill. Det man betalade i ränta fick man tillbaka på skatten. På 1970-talet, när babyboomarna själva började skaffa barn, var villapriserna fortsatt låga i relation till lönerna och räntan fortfarande avdragsgill.

Nutidens ekonomiska verklighet

Idag ser det annorlunda ut. I storstadsområden kostar en villa mellan 4 och 6 miljoner, ibland över 10 miljoner i Stockholm. Med två inkomster krävs i snitt 5–7 årslöner för att köpa en villa – betydligt mer än tidigare generationer behövde lägga. Samtidigt är ränteavdraget i princip borta, och plan- och bygglagen försvårar nybyggnation, vilket driver upp priserna ytterligare. Nollräntan har dessutom bidragit till en överhettad bostadsmarknad.

Fastighetsskatten, som länge var statlig, är nu åter kommunal – men bygger på ett nationellt system som försvårar att "rösta med fötterna" via flytt. Maxbeloppet på drygt 10 000 kronor per år är kanske en parentes – men inte oväsentligt när en barnfamilj letar hem.

Bil – ett nödvändigt ont

Att ha bil är en självklarhet för många barnfamiljer – särskilt på landsbygden. Men även detta har blivit betydligt dyrare. Jag utgår från den klassiska svenska familjebilen: Volvo V70. I slutet av 1990-talet kostade en ny V70 motsvarande 300 000 kronor i dagens penningvärde. Idag får man betala över en halv miljon för ersättaren V90. Utöver inköpspriset har kostnaderna för bränsle, skatt och service ökat markant – främst till följd av klimatkrav och ökad teknologisering.

Detta är inte bara en fråga om bekvämlighet, utan om praktisk nödvändighet. Att hämta och lämna tre barn till förskola, skola och träning utan bil är i praktiken omöjligt för många familjer.

Ett dyrare familjeliv

Det finns fler exempel på hur familjelivet blivit dyrare – jag har inte ens nämnt plan- och bygglagen, priser på barnvagnar, leksaker, kläder eller det faktum att till och med hundägande blivit ett ekonomiskt åtagande. "Volvo, vovve, villa" är inte längre lika självklart att uppnå för unga svenskar, utan ett dyrt projekt som kräver åratal av sparande – eller tur i bostadslotteriet.

För generation Z har det materiella utgångsläget för att bilda familj försämrats jämfört med deras föräldrar – och betydligt mer än för deras mor- och farföräldrar. Vi har i praktiken skapat en ekonomisk tröskel för barnafödande.

Vilhelm Fornbacke

I en tid där samhällsproblemen hopar sig från skenande bostadspriser till klimatutmaningar och en pressad sjukvård är det lätt att glömma vad som är grunden för ett fungerande samhälle: lag och ordning. Utan trygghet, utan respekt för rättsstaten, förlorar politiken sin förmåga att hantera övriga frågor. Därför ska lag och ordning alltid vara politikens viktigaste hjärtefråga.

Det handlar inte bara om att bekämpa brott, även om det är en viktig del – utan om att försvara det samhällskontrakt som gör demokratin möjlig. När människor känner sig otrygga på gator och torg, när rättssystemet inte förmår skydda medborgarna eller när parallella samhällen växer fram där statens auktoritet inte längre gäller, då urholkas tilliten. Och utan tillit till polisen, domstolarna och ytterst politiken kan inga reformer få fäste.

Trygghet är inte ett särintresse. Det är förutsättningen för alla andra friheter. Friheten att starta företag, gå till skolan, uttrycka sina åsikter eller röra sig fritt bygger på att lagar efterlevs och att brott beivras. Ett samhälle som inte längre kan garantera det mest grundläggande skyddet för individen riskerar att förlora sin demokratiska legitimitet.

Men lag och ordning är inte bara ett polisiärt eller juridiskt projekt – det är ett politiskt åtagande. Det kräver prioriteringar. Det kräver tydliga mål, resurser och ibland obekväma beslut. Det handlar om att stå upp för rättsstaten även när det blåser, även när opinionen vacklar, och även när lösningarna kostar.

Samtidigt får vi inte förledas att tro att hårdare tag är hela svaret. Rättssäkerhet, förebyggande arbete, sociala insatser och fungerande integration måste gå hand i hand med repressiva åtgärder. Men det förändrar inte tesen: lag och ordning är fundamentet. Utan den grunden faller allt annat.

Att politiker från höger till vänster nu tävlar i att vara "tuffa mot brott" är ett tecken på hur central frågan har blivit – men också på att man tidigare har försummat den. Förtroendet för samhällets skyddande institutioner är inget som kan tas för givet. Det måste förtjänas, försvaras och återuppbyggas.

Politikens uppgift är ytterst att skydda människors liv, frihet och egendom. Det är inte ett ideologiskt ställningstagande, utan själva kärnan i det samhälle vi alla vill leva i. Därför är lag och ordning inte bara en fråga bland många – det ska alltid vara politikens viktigaste hjärtefråga.

Max Sundblad