Under de senaste årtiondena har det blivit allt tydligare att vi har en manlig kris. En av vår tids stora problem är avsaknaden av positiva manliga ideal. Däremot har vi troper som toxisk maskulinitet, mansplaining och killgissa.

De senaste årtiondena är det standard att på olika sätt nedvärdera både pojkar och män. TV-serien The Simpsons kan tjäna som typexempel med den misslyckade pappan Homer och odågan Bart till son vilka står i kontrast till Homers fru, den vettiga Marge, och den begåvade, brådmogna dottern Lisa med sin högt utvecklade moral. Detta var kul och rätt nydanande serien kom i tid då mannen fortfarande hade den självklara kulturella ledande positionen. Men tropen är sedan dess flera år gammal och sliten. I stället har det gått så långt att det kan vara svårt att hitta positiva manliga förebilder.

Ett av de grundläggande problemen är att just traditionell, eller till och med essentiell, manlighet beskrivs som farlig och destruktiv, eller förminskas och förlöjligas. Som motbild står Sagan om ringen som tydligt visar på den traditionella manlighetens ideal.

Tolkiens fantasivärld väver samman det hedniska, den kristna och den moderna. Det fornengelska diktverket Beowulf är centralt för Tolkien. Sagan om Beowulf utspelas under hednisk tid men berättas inom en kristen ram med hänvisningar till bland annat Kain som anfader till demoner och andra ondskefulla varelser. För Tolkien blev Beowulf en viktig inspiration för hur han kunde knyta an de hedniska myterna och sagorna han älskade till ett kristet ideal.

I Tolkiens verk har vi därmed en gedigen kristen grund men vars rötter sträcker sig livskraftigt tillbaka till hela den europeiska förkristna tidens ideal. Men det är för den skull inte bara ett tillbakablickande och dött ideal som förmedlas. Själva grunden för Tolkiens sagor utgår från den senmoderna urkatastrofen som utgjordes av första världskriget där den gamla europeiska världen kan sägas ha gått under. Ur askan uppstod nya ideal där den lilla, vanliga människan stod i centrum vilket är ett av huvudsakliga temana i Sagan om ringen där just kortvuxna hobbitarna är i centrum av berättelsen medan den klassiska hjälten Aragorn som vinner prinsessan och kungariket står i periferin.

Ringens brödraskap består av nio medlemmar: de fyra hobbitarna Frodo, Sam, Merry och Pippin, människorna Aragorn och Boromir, alven Legolas och dvärgen Gimli samt trollkarlen Gandalf som leder sällskapet. Förutom Gandalf kan de med fördel presenteras som par.

Frodo och Sam
Berättelsens primära huvudperson är Frodo. Han är en överklasshobbit, eftertänksam och intellektuell och känner att han inte riktigt passar in med andra hobbitar. Han har för annorlunda tankar och kunskap inte minst som han fått genom sin farbror Bilbo som är vän med dvärgar och till med med hade kontakt med alver.

När Bilbo i slutet av sitt liv ger sig av och lämnar hobbitarnas land Fylket ärver Frodo en magisk ring. Bilbo har haft den i många år och använt relativt ofta för att göra sig osynlig, vilket ju kan vara praktiskt. Men så berättar trollkarlen Gandalf att ringen är Den Enda, härskarringen, som den mörke fursten Sauron nu söker och om han får tag på den så kan ingen stå emot honom och hela världen kommer att falla under hans makt. I ringen har Sauron ingjutit större delen av sin makt och så länge ringen finns kvar gör även Sauron det.

Vad värre är att den som använder ringens makt själv korrumperas och blir ond. Så Gandalf kan inte ta den eftersom han med den skulle bli lika tyrannisk som Sauron. Ringen måste alltså förstöras och Frodo är den enda som kan göra det. Frodo får därmed bära berättelsens grundläggande moraliska fråga: att göra vad som är rätt, inte vad som är lättast för en själv, fast man vet att man sannolikt kommer att gå under i försöket. Frågan handlar i grunden om man har kraften att offra sig själv för något större:

”I wish it need not have happened in my time,” said Frodo. “So do I,” said Gandalf, “and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given us.”

Genom hela sin resa har Frodo med sig sin trogne tjänare Sam. Till skillnad från de övriga i brödraskapet är Sam en vanlig hobbit av allmogen. Han är inte boklärd och är i stället jordnära, praktisk och lojal.

Sam drivs till viss del av äventyrslust och vill se världen men han inser inte riktigt hur stora faror som hotar dem men han väljer ständigt att följa med Frodo för att hjälpa honom med hans börda. Sam visar sitt val tydligast när Frodo försöker lämna brödraskapet för att ensam ta sig till Mordor eftersom han inte vill utsätta de övriga för den nästintill säkra död det innebär.

Sam visar dels att han känner Frodo så pass väl att han förstår vad Frodo tänker göra och att han i vänskapens namn kan bortse från Frodos invändning att han följer med. Sam visar att Frodo har fel och att han behöver någon mer med sig för att kunna klara uppgiften. Han visar sig också nödvändig för att Frodo ska klara av att ta sig till och genom Mordor till Domberget. Sam får under vandringen genom Mordor även visa på eget mod och att ta egna initiativ när Frodo fångats.

När ringen väl ska förstöras klarar Frodo inte av av att kasta ner den i Dombergets brinnande klyfta. Ringens makt är för stark för att någon av egen vilja ska kunna förstöra den. Ringen förstörs i stället genom att varelsen Gollum, som själv förvridits av ringen, försöker ta den och biter av Frodos finger och störtar sedan ner i eldsklyftan. Frodo misslyckas alltså med sin uppgift när han väl står inför att fullborda den. Det sker i stället genom Guds försyn som väglett Gollum så att sagan kan få sin eukatastrof. Vi som dödliga kan inte förstöra ondskan, här representerad av ringen, men vi kan och bör försöka.

Strapatsen att förgöra ringen sliter hårt på de båda hobbitarna men Frodo som burit ringen och går nästan under. Frodo visar på så sätt upp valet att kämpa för det goda mot alla odds och inte ge upp trots att hopplöshet och att det kostar mer än ens välbefinnande. Frodo blir visserligen erkänd av de visa och mäktiga men bland hobbitarna är det få som förstår vad han gjort. Sam däremot växer och blir starkare genom strapatserna. Han kommer hem och tar en ledande position som borgmästare (han väljs sju gånger), gifter sig och får tretton barn! Sam visar på sätt upp den jordnära vänskapen och ansvarstagandet för såväl vänner, familj och samhälle.

Hos Frodo och Sam ser vi hur två olika personligheter ur olika samhällsklasser kan hjälpa och stärka varandra för att klara av en oerhörd uppgift som ligger bortom vad de ens anar att de kan förmå eftersom det är det rätta att göra. Frodos öde visar också hur verkliga bragder kan gå ens nära förbi och hur man kan behöva leva med sina sår utan erkännande för sina dåd, inte olikt många krigsveteraner.

Merry och Pippin
Sagans ytterligare två hobbitar, Merry och Pippin, är släkt med Frodo men betydligt yngre. Särskilt Pippin, som inte är myndig. På ett liknande sätt som Sam väljer de att följa med Frodo och hjälpa honom för att de är hans vänner. Inte heller de har någon egentlig förståelse för hur farligt företaget kommer att bli.

Merry och Pippins roller är också betydligt mindre men visar upp viktiga aspekter av manlighet. Deras situation skiljer sig från Sams eftersom de inte ges något val. Det är när de fångas av orker som brödraskapet splittras. Särskilt Pippin förs med av bara farten. Efter att han stirrat in i den magiska Palantír-stenen och Sauron sett honom tar Gandalf med honom till Minas Tirith, huvudstaden i riket Gondor, som hotas av Saurons styrkor. Väl där möter han den härskande drotsen Denethor och mot Gandalfs önskan svär han trohet till Denethor.

Med denna handling bryter Pippin sig loss från sin barndom där han tas omhand av andra och tar i stället eget ansvar. Senare visar han sitt mod när han står upp mot ett troll i strid.

Merry å sin sida är redan tidigt ansvarstagande. Han leder den lilla grupp av Frodos vänner som har förstått att något är fel och arbetar för att hjälpa honom. Han förstår rätt väl hur farligt uppdraget är och han tar chansen att förstå mer vad de ger sig in på bland annat genom att titta på kartor. Men när de övriga ger sig iväg till Minas Tirith för att kämpa mot Saurons arméer lämnas han kvar i Rohan trots att kung Théoden gjort honom till riddare. Han måste överkomma sin besvikelse över att inte anses kunna bidra till kriget. Men prinsessan Éowyn, även hon förpassad till hemmet, förklär sig till man och låter Merry rida med henne.

Tillsammans dräper de häxmästaren, Saurons fasansfulla överbefälhavare som leder belägringen av Minas Tirith. Merry och Pippin leder senare hobbitarna för att fördriva trollkarlen Saruman och hans hejdukar som tagit över Fylket medan de var borta. Båda två blir framstående ledare i Fylket därefter och fortsätter ha kontakt med med Gondor och Rohan.

Hos Merry ser vi initiativtagande och ansvarskänslan för att hjälpa vänner och insikten om att man behöver förstå vad situationen kräver. Han hjälper Frodo och samlar sina vänner omkring sig för det. Han tar sedan hand om Pippin under en stor del av strapatserna. Pippin å sin sin visar på hur man kan behöva komma bort från just dem som tar hand om en för att kunna ta eget ansvar och stå för sina egna beslut även om de inte är de enklaste. När man väl gjort det så kan man bidra på ett helt nytt sätt. De båda visar också vikten av kontakter och relationer till personer utanför den egna hembygden.

Aragorn och Boromir - Faramir
Aragorn intar en av de viktigaste rollerna i berättelsen. Han är den klassiska stora hjälten som dock får stiga åt sidan för Frodo och Sam, vilka representerar de vanliga människorna som hjältar. Aragorn bygger både på den gamle hedniske hjälten, som Sigurd Fafnesbane och Odysseus, och den kristna hjältekungen, i likhet med kung Arthur. Aragorn förenar på så sätt jord och himmel, det fysiska och det andliga. Han är ättling till kungar som i svunna tider förlorat sitt kungadöme. Han har uppfostrats hos den vise alvfursten Elrond. Aragorn har arvsrätt till tronen av riket Gondor som står emot Sauron. Sedan århundraden saknar riket en kung och i stället leds i av rikets drots, den som Pippin svär trohet till.

Aragorn är en dristig krigare och skicklig fältherre, jägare och stigfinnare, han är modig, vis och rättrådig. Därtill är han lärd och inte obekant med skaldekonst. Han har även djupa kunskaper i läkekonst vilket symboliskt även gäller för samhället där han förenar det gamla och nya och på återskapar de gamla kungarikets ordning och fred. Men inte minst är han också andligt stark och hans mor kallade honom Estel, som betyder hopp på alviska. När han väl blir kung får han även gifta sig med sin älskade prinsessa Arwen.

Aragorn utgör således ett ideal av mannen, som inte kan uppnås, vilket understryks av att han lever tills han är 210 år. Men även denne idealman ställs inför utmaningar och tvivlar på sin egen förmåga vilket exempelvis kommer i uttryck efter Gandalfs fall då Aragorn tar över som ledare för brödraskapet.

I kontrast till Aragorn står Boromir som är äldsta sonen till Gondors nuvarande drots Denethor. Medan Aragorn som ideal bildar en helhet är Boromir visserligen högboren, fysiskt och socialt mycket kompetent, en sann ledare men intellektuellt bara intresserad av krig och han saknar en tro på något högre. Hans hopp ligger i just människors styrka.

Boromir måste lära sig att hantera att Aragorn faktiskt är bättre än honom, åtminstone inom de områden han själv är svagare. Och än mer utmanande är det nog att Aragorn är av högre börd än honom och dessutom har rätten till Gondors tron och därför rättmätigt kan ta makten från Boromirs familj. Samtidigt förenas de båda i viljan att kämpa mot Mordor och stoppa Sauron.

Men de skiljer sig i frågan om hur. Aragorn är enig med Gandalf, ringen kan inte användas mot fienden. Även om man vinner kommer den förvrida en själv till ondska. Boromir ser i stället ringens makt som den enda reella chans de har för att stoppa Sauron.

Just eftersom ringen ger Boromir hopp om att besegra fienden och rädda sitt folk och riket frestas han särskilt av den. Och till slut vinner den över honom och han försöker ta ringen med våld från Frodo. Han misslyckas med det men han får chansen till ånger och bättra sig för just då kommer orker som försöker fånga Merry och Pippin. Boromir blåser i sitt horn och varnar de andra och kämpar för hobbitarna och får betala med sitt liv. Men innan han dör hinner han försonas med Aragorn:

Aragorn knelt beside him. Boromir opened his eyes and strove to speak. At last slow words came. 'I tried to take the Ring from Frodo ' he said. 'I am sorry. I have paid.' His glance strayed to his fallen enemies; twenty at least lay there. 'They have gone: the Halflings: the Orcs have taken them. I think they are not dead. Orcs bound them.' He paused and his eyes closed wearily. After a moment he spoke again.

'Farewell, Aragorn! Go to Minas Tirith and save my people! I have failed.' 'No!' said Aragorn, taking his hand and kissing his brow. 'You have conquered. Few have gained such a victory. Be at peace! Minas Tirith shall not fall!'

I Boromir ser vi den självklare framgångsrike mannen, den typiska häftige killen från de klassiska high school-filmerna, som ställs inför en annan man som faktiskt är bättre än honom. Dessutom ställs inför utmaningen att göra det som går emot det han vet är fel, men som han känner är rätt. Han inte bara misslyckas med det, han överfaller orättfärdigt Frodo och med det inser han också sin egen svaghet.

Han får dock nåd eftersom han både ångrar sig och erkänner vad han gjort. Han visar på så sätt upp mer än bara det fysiska mod som alla redan vet att han besitter. Boromir visar upp viktig aspekt av manlighet. Det räcker inte med att vara framgångsrik och populär - det finns andra viktiga sidor att utveckla vilket uppenbaras när han ställs inför Aragorn.

Boromir behöver även ställas mot sin yngre bror Faramir som kommer in senare i berättelsen. Faramir har levt i skuggan av sin äldre bror, som han också ser upp till. Det är även tydligt att fadern Denethor tycker bättre om Boromir. Samtidigt är Faramir mycket närmare de ideal som Tolkien lyfter fram med Aragorn. Även Faramir är en stor krigare, modig och en god ledare även om han inte är lika socialt utåtriktad som Boromir. Han snarare tankfull och reflekterande - och intellektuellt intresserad av mer än krig. Han säger uttryckligen att han gillar svärdet för att det försvarar folket och riket:

“I do not love the bright sword for its sharpness, nor the arrow for its swiftness, nor the warrior for his glory. I love only that which they defend: the city of the Men of Númenor; and I would have her loved for her memory, her ancientry, her beauty, and her present wisdom. Not feared, save as men may fear the dignity of a man, old and wise.”

Tydligast blir skillnaden mellan bröderna när Faramir fångat Frodo och Sam och inser att de har ringen och väljer att inte ta den:

"I would not take this thing, if it lay by the highway. Not were Minas Tirith falling in ruin and I alone could save her, so, using the weapon of the Dark Lord for her good and my glory. No, I do not wish for such triumphs, Frodo son of Drogo."

Genom Faramir visar Tolkien upp en man som närmar sig idealet som vi ser hos Aragorn. Men det är genom en man som inte upplever sig som så god utan som ser sina brister. Faramir visar på så sätt upp hur den gode mannen inte måste vara den som framstår som mest framgångsrik vare sig bland andre eller av en själv. Just att Faramir inte upplever sig som så självklart bra gör honom ödmjuk vilket stärker den kristna aspekten av den goda mansbilden som sagan förmedlar. Just denna ödmjukhet är också något som inte finns med i det hedniska mansidealet, det som Nietzsche kallar herremoral som han ställer i motsats till slavmoral. Men just ödmjukheten är en av de bärande västerländska dygderna och grundläggande för den kristna moralen.

I Aragorn ser vi det manliga idealet som helhet medan Boromir den framgångsrike mannen som ändå inte är fullständig och måste hantera att möta en man som är bättre än honom själv och som ställs inför en frestelse han inte kan stå emot. Faramir å sin sida visar en man mycket nära idealet men som inte själv uppfattar det men kanske just därför ständigt kämpar för att bli en bättre man.

Legolas och Gimli
Alven Legolas och dvärgen Gimli har inte så stora roller i berättelsen. I mångt och mycket representerar de just sina folk och ger en inblick i hur dessa fungerar. Men just genom dessa lyfter Tolkien upp frågan om moral och den goda manligheten till en interkulturell dimension. Alver och dvärgar är helt skilda väsen i tolkiens mytos och har varit i konflikt sedan tusentals år och det råder stor misstänksamhet mellan dem.

De båda står också för helt skilda kulturer. Medan Legolas folk lever i skogen och har en trollkraft som ligger nära det växande lever dvärgarna helst i stensalar inne i bergen och älskar att bearbeta sten och metall. Men under strapatserna börjar de två långsamt bli vänner och kan börja se varandras perspektiv. De utvecklar bland annat en vänskaplig tävlan om vem som dödar flest orker. Men än tydligare är det hur de medvetet försöker förstå den andres kultur.

Legolas är som alvprins mycket självtillräcklig och alverna kan alltid fly Midgårds konflikter och segla över havet till gudarnas land. Så Legolas visar hur man i en privilegierad position kan ta sig an andras problem och hjälpa till med något större. Gimli är som de flesta dvärgar avogt inställd till alverna men väl i alvskogen Lothlórien ser och erkänner han deras skönhet och kraft. Det visar han tydligast när älvdrottningen Galadriel frågar vilken gåva han önskar och han inte begär mer än att han fått skåda henne och höra hennes röst. När hon insisterar på en gåva begär han inte mer än ett enda hårstrå, en gåva så stor att ingen tidigare givits den, och hon ger honom tre.

På detta sätt visar Gimli inte minst för Legolas att han verkligen respekterar alver vilket stärks av Galadriels ord. Hon är en av de mäktigaste och mest välrenommerade alverna genom tiderna. Att Gimli är så osäker men så hövligt står vid sin begäran visar även på att våga hövligt och vältaligt stå upp för vad man önskar.

När brödraskapet splittrats skulle de kunna bege sig hemåt. De har egentligen inget att uträtta i Minas Tirith och det var Frodo och ringen de skulle hjälpa. De kan med rätta även anta att även sina hem hotas av Mordors arméer men i stället hjälper de Aragorn att jaga efter orkerna som fångat Merry och Pippin. De följer honom även på den fasansfulla Dödens stig och hjälper honom att samla Gondors styrkor i söder så de kan bryta stadens belägring.

Gimli och Legolas visar på hur man bör gå bortom kulturella konflikter och ställa sig bakom något större trots att man inte direkt har med det att göra. Därtill visar de hur man genom vänskap kan föra olika folk närmare varandra. Gimli visar även upp man kan övervinna misstänklighet och osämja genom att vara hövlig och erkänna den andres goda sidor.

Gandalf och Saruman
Trollkarlen Gandalf utgör en arketypisk fadersgestalt agerar både ledare för brödraskapet och vägledare för framförallt Frodo och Aragorn. Han står i kontrast till trollkarlens Saruman som visar sig vara en förrädare. Medan Gandalf visar upp den goda fadern som hjälper en att växa som människa och som vägleder en att ta ansvar visar Saruman upp den auktoritära och tyranniska fadersgestalten. Medan Gandalf ger en råd så man själv kan ta ansvar vill Saruman styra andra vilket han gör med hård makt och lömska och förvillande ord.

Gandalf är inte bara en vis och lärd man. Till skillnad från Saruman som förskansat sig i ett torn reser Gandalf världen över och har kontakt med en mängd olika personer, från furstar som Elrond till vanliga enkla människor som värdshusvärden Smörblomma i den lilla staden Bri. Han är också fysisk kapabel och bär svärd vilket visar att han inte är rädd för att bruka fysiskt våld. Gandalf visar även upp den oro och tvivel som även följer den uppburna visa ledaren som tar sitt ansvar för andra på allvar. Detta i kontrast till Saruman som egoistiskt endast ser till sina egna behov och ser ner på dem som anser vara underlägsna honom, vilket är de flesta.

Även Gandalf uppvisar den kristna dygderna ödmjukhet och hopp. Han vet att han inte kan veta allt. När Frodo säger att han önskar att Bilbo borde ha dödat Gollum:

Deserves death! I daresay he does. Many that live deserve death. And some that die deserve life. Can you give that to them? Then be not too eager to deal out death in the name of justice, fearing for your own safety. Even the wise cannot see all ends. I have not much hope that Gollum can be cured before he dies, but there is a chance of it.

Här visar Gandalf upp hur han till och med hyser hopp för den förvridna Gollum som är så vidrig att han äter spädbarn som han tar när de sover i vaggan.

Även Gandalf visar därtill upp en utveckling där han i början av berättelsen anser att han behöver råd från Saruman. När denna visar sig vara förrädare måste han ta en mer framträdande roll. När brödraskapet möter den demoniska balrogen som är honom jämnstark visar han på sitt moraliska ledarskap genom att ställa sig i vägen för den, så att resten av brödraskapet kan fly. Gandalf kommer sedan tillbaka betydligt mäktigare och visar då upp en ny bild av fadersgestalten: han som vet vad som måste göras och leder med självklar auktoritet utan tvivel även om han inte vet vad utgången kommer att bli.

Gandalf visar på så sätt upp idealet om den vise mannen som engagerar sig i världen och kämpar för det goda och vägleder dem som har viljan att lyssna till hans råd. Därmed visar sagan även upp hur viktigt det är att faktiskt lyssna till dem med mer kunskap och visdom än en själv. Detta tydliggörs även genom kontrasten mellan Gandalf och Denethor. Gondors regerande furste misstrodde Gandalf men hans yngre son Faramir lyssnade och tog till sig Gandalfs ord. På så sätt visar Gandalf även upp hur man kan ha en andlig fadersgestalt när ens egen far inte är tillräcklig.

Valet att vara god
Sagan om ringen visar alltså upp positiva manliga förebilder ur en rad olika perspektiv som kontrasteras med varandra som fångar in flera olika situationer och roller. Från den unge Pippin som behöver bli vuxen och ta ansvar för sig själv och finna var han själv står till Gandalf som den vägledande fadern som fortsätter att ta ansvar och engagera sig i världen.

Där har vi den ideala mannen i Aragorn som visserligen ingen kan leva upp till men som alla kan sträva efter. Hos Frodo och Boromir visas dessa två sidor upp i två olika personer. Frodo är andligt stark och intellektuell men tillbakadragen medan Boromir är den självklara ledaren och krigaren och ledaren som alla älskar men som inte är intresserad av djupare kunskap och som endast värderar den materiella världen. Men Frodo är världsfrånvänd och missar att hans vänner förstått att han har problem och i hemlighet planerar att hjälpa honom.

Där visar Merry upp vänskap och ledarskap på ett sätt som saknas hos Frodo. Sam visar å sin sida upp det praktiskt ansvarstagandet för att samhället ska fungera både både som familjefar och borgmästare. Därutöver ser vi hos Legolas och Gimli vikten av att se bortom den egna kulturen och ömsesidigt samarbete även med dem som man haft en lång konflikt med.

Mot dessa ställs de negativa bilderna hos orker, Gollum, Ormstunga och Saruman med egoism, förstörelse, maktfullkomlighet, feghet och falska vilseledande ord. Dessa negativa bilder tydliggör på så sätt även de positiva idealen: trohet, skapande, ödmjukhet, mod och sanning.

Sagan om ringen ger på så sätt en ovanligt bred och positiv bild av manlighet, djupt rotad i den europeiska kulturen. Den visar på så sätt att den progressiva föreställningen av det traditionella västerländska mansidealet som destruktiv inte stämmer.

I stället framträder en mångfacetterad bild av vad det innebär att vara, och framförallt vad man ska sträva efter som man. Den grundläggande bilden av den gode mannen som förmedlas av Sagan om ringen är just vikten av det moraliskt goda valet. Att det handlar om en strävan utifrån den situation man är inkastad i, där man måste handla utifrån sitt eget bästa, men att man behöver göra det med hjälp av andra och att man behöver utveckla flera olika färdigheter. Det är en strävan att bli god, en strävan att bli bättre även när du misslyckats.

Att man kan vara både ödmjuk inför svårigheten att vara god som man samtidigt som man står upp för den man är samtidigt som man hjälper dem omkring sig utifrån sin bästa förmåga.

Björn Axén