I skuggan av den tidigare socialdemokratiska regeringens utbildningspolitik framträder nu en djupt oroande utveckling: bussning och kvotering av elever. Barn riskerar att sorteras efter socioekonomiskbakgrund och bostadsort för att skapa en artificiell mångfald, vilket kan underminera både skolans kvalitet och elevers utbildning.
“Kvoter som urvalsgrund är ganska vanligt i andra delar av världen och skulle kunna vara en möjlighet i Sverige,” säger Sveriges tidigare utbildningsminister Anna Ekström (S). Det som Ekström indirekt antyder här är att svenska barn potentiellt kan tvångsförflyttas till socioekonomiskt svagare områden där skolorna är av märkbart lägre kvalitet. Detta kan i praktiken innebära att barn, som växt upp och bor på exempelvis Kungsholmen, kan komma att bussas till Skärholmen eller Husby för att “jämna ut” de socioekonomiska bakgrunderna i dessa områden. Men liknande experiment har redan genomförts förut. År 2007 bussades nämligen elever från ett segregerat område i Malmö till en skola i Limhamn, vilket resulterade i en massflykt av svenskfödda elever och en märkbar försämring av skolmiljön. Integrationen förblev således frånvarande, trots att skolan var socioekonomiskt stark och hade en tydlig majoritet av svenskfödda elever.
Likadant skedde i Nyköping 2014, då fyra högstadieskolor, tre i socioekonomiskt svaga områden och en i ett bättre ställt område, slogs ihop i en enda stor skola. Effekterna av sammanslagningen var dock förödande eftersom 400 elever valde att lämna skolan efter bara ett år, vilket i efterhand har lett till att Nyköping är mer segregerat än det någonsin varit tidigare. Det blir påtagligt att en “rättvis elevsammansättning” är ineffektiv med konsekvenser som är kontraproduktiva.
Den underliggande problematiken med kvotering och bussning är att de underminerar individens och föräldrarnas valfrihet – en grundläggande princip i en demokrati. Att beröva elever och föräldrar möjligheten att själva välja den mest lämpliga skolan utgör ett övertramp mot personlig frihet och bidrar till en rörelse mot ett mer totalitärt samhällsstyre, där staten fattar beslut över individens mest
grundläggande val.
Socialdemokraterna och övriga vänstern hänvisar dock till den framväxande skolsegregationen och menar att drastiska åtgärder krävs för att skapa en mer jämlik skolmiljö. Att dock artificiellt blanda elever genom tvångspolitiska åtgärder som ett svar på deras egen misslyckade integrationspolitik är direkt magstarkt. Verklig förändring kräver snarare att vi bryter parallellsamhället och skapar en riktig integrationspolitik, för att sedan ha möjligheten att öka kvaliteten på skolorna. Men grundproblemet med integrationen kan inte ignoreras och det kommer inte att lösas genom Socialdemokraternas integrationsexperiment i skolan.
Som medborgare måste vi överväga vilka åtgärder vi är beredda att acceptera. Är det rimligt att våra barn riskerar att tvångsförflyttas till förorter som Rosengård, Husby och Bergsjön i ett kvoteringsexperiment för att åtgärda vänsterns egenhändiga integrationskris? Vad innebär detta för barnens sociala umgänge, utbildning och säkerhet? Olika typer av bussningar har redan implementerats i bland annat Limhamn och Nyköping, där resultaten tydligt visade att vänsterns dröm om en mer likvärdig skola inte uppfylldes. Lösningen ligger inte i fabricerade kvotsystem, och därför säger vi stopp till Anna Ekström och Socialdemokraternas integrationsexperiment i skolan.
Filip Linnert
