Detta är en debattartikel. Innehållet är skribentens ställningstagande, och representerar inte nödvändigtvis redaktionens eller Konservativa Förbundets.

“Tradition, stolthet och fädernesland”, så lyder den kulturkonservativa föreningen Gimles devis. Utan dessa tre riskerar vi att bli rotlösa, bittra och splittrade. “Mångfald, jämställdhet och inkludering” agerar antites, dess till ytan lovvärda innebörd till trots. “Vad är skandinaviskt på riktigt? Absolut ingenting.” Eller att det enda som kan sägas göra det blott är “barbariet”. Så har det kunnat låta från både flygbolag och statsministrar. Och visst har kommersen lyckats sälja in någonting så uppenbart utifrånkommande som samtidens återkommande fredagsmiddag — tacos — och visst har något som kan definieras som barbari —vikingar — definitivt varit en del av vår historia. Men det blir missvisande, missriktat och många gånger rent av falskt att framhålla Sverige som en tom duk vilken erhåller sin färgrikedom av blott externa influenser.

Man kan fråga sig varför man i allt från den politiska till den kommersiella arenan så ofta väljer att anlägga detta perspektiv. Kanske kan "mångfald, jämställdhet och inkludering”, eller “DEI” (Diversity, Equity, Inclusion) som det kallas på andra sidan Atlanten, vara orsaken. DEI är väl bara ett slags destillat av allsköns ideologiska pekpinnebegrepp som kritikerna ofta kallar för “woke” eller “PK”, för att bistå med referens.

Denna syn på samhället handlar i grund och botten om att dela in människor i grupper som rangordnas efter makt, eller brist på dito – intersektionalitet som det kallas på akademiska. “Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”, som Astrid Lindgren skrev om Pippi, är för de flesta människor inga konstigheter. Men abstrakta diktat kommunicerade från ett elfenbenstorn av teoristinna akademiker med tvivelaktigt applicerade vetenskapliga metoder är nog inte lika lättsmält.

En av otal invändningar man kan ha mot detta förhållningssätt till mänsklig gemenskap är att det ofta förutsätter ett förringande av den egna kulturen, om man tillhör en som rankas högt i den teoretiska makthierarkin vill säga. Oikofobi som filosofen sir Roger Scruton mycket pregnant benämnt fenomenet.

Sociologen Göran Adamson har i de mycket läsvärda böckerna Svensk mångfaldspolitik: en kritik från vänster (Arx förlag, 2014) respektive Masochistic Nationalism: Multicultural Self-Hatred and the Infatuation With the Exotic (Routledge, 2021) beskrivit mångfaldsideologins destruktiva tendenser. Bland annat har han framhållit hur denna mångfaldsideologi i sig kräver ett slags cementering av olikheten, ett vi och ett dem, för att nå önskat utfall – man kan ju inte ha mångfald om alla uppgår i samma gemenskap, det är sedan gammalt.

I viss likhet med Scrutons oikofobi har Adamson träffsäkert döpt det tillstånd som innebär att man å ena sidan vanvördar den egna nationens kultur, å den andra hyllar en främmande dito till masochistisk nationalism. Adamson ger flera tydliga exempel på detta självspäkeri, bland annat genom det faktum att invandrares kunskaper i det svenska språket tidigare viftats bort samtidigt som hemspråksundervisning ansetts vara av yttersta vikt – det vore ju inte jämlikhet att premiera svenska språket, i Sverige, framför ett annat, till och med främlingsfientligt.

Den klassiska floskeln om att “man måste älska sig själv för att kunna älska andra” går om intet när man förväntas råda bot på ens identitet för att vara inkluderande. Det torde sluta med ett tillstånd renons på sann generositet i kärlekens tecken, och begrepp som “integration” blir bara snömos som politiker kan peta in i diverse anföranden – det är ju svenskarna som måste integreras i det nya Sverige.

I stället bör man se inkludering, mångfald och jämlikhet i överförd mening som inte ovanifrån givna teser, utan som en följd av en autentisk gemenskap där en organiskt framväxt solidaritet, altruism och tolerans får ta plats. Detta omöjliggörs när dessa värden dikteras uppifrån. Skrivbordsprodukterna bör åsidosättas för att åtminstone nosa i utmarkerna av den utopi man kan anta att förespråkarna för dem vill skapa.

Att Sverige bör berikas, men inte kan berika, att svensken intet har att erbjuda blott barbariet — det är påståenden som skapar individer utan självrespekt. Tomma dukar redo att färgläggas med den för dagen gällande ordningen. En gemenskap vilandes på dessa beståndsdelar riskerar att i längden skapa individer som föraktar sig själva och hyser misstänksamhet gentemot andra. Den som i stället står stadigt och stolt i sina egna kulturtraditioner och värnar dessa som en del av sitt arv tenderar istället att både vara benägen att älska sig själv och visa kärlek gentemot den Andre — på riktigt.

Civilsamhällets styrka kan ibland framhållas som graden av hur sunt ett samhälle är. Politiska idrotts-, kultur- eller hantverksföreningar kan många gånger skapa tillfällen för integration – notabene, inte i meningen separatistiska föreningar som Ibn Rushd. Gemenskapen byggs då nedifrån och upp, inte tvärtom.

Kulturkonservativa föreningar som Gimle påminner oss om detta faktum. Genom att värna svenska traditioner, känna stolthet över dem och dela med sig av landets historia, symbolik och djupare innebörder så kan fäderneslandet också tillåtas bli någon annans fosterland.

Johannes Allstrin