Sverige betalar varje år omkring 40 miljarder kronor till EU, en summa som är så pass stor att det är naturligt att fråga sig vad vi egentligen får tillbaka. Dessa pengar skulle, om de stannade i Sverige, kunna användas till att förstärka sjukvården, bygga upp försvaret eller till skattesänkningar som gynnar medborgarna direkt. I stället går de till en organisation som tycks vara mycket skicklig på att utveckla nya, men ofta tveksamma, projekt att finansiera.
Det är också viktigt att förstå att Sverige tillhör unionens största nettobetalare. Enligt Riksdagen uppgick Sveriges EU-avgift år 2021 till 52 miljarder kronor, samtidigt som endast 16 miljarder kom tillbaka i form av olika stöd. Nettokostnaden blev därmed 36 miljarder kronor.
Det mest återkommande argumentet för att försvara denna höga kostnad är tillgången till den inre marknaden. Men här bör man påminna om att även Norge, som inte är EU-medlem, har samma tillgång och endast betalar omkring 5 miljarder kronor per år för detta. Skillnaden är med andra ord betydande.
Problemet är inte bara storleken på avgiften, utan också hur pengarna används. Förväntningen bör rimligen vara att de används på ett ansvarsfullt och effektivt sätt. Tyvärr visar exempel från hela Europa motsatsen. Citronodlingar i Italien har fått EU-stöd trots att de legat oanvända i flera år. I Spanien köptes ansiktsmasker från en leverantör som både var kriminellt belastad och som aldrig levererade varorna. I Italien har ett kulturcenter renoverats för EU-medel, men står ännu, flera år senare, helt stängt.
Detta är inte enstaka missar utan en systematisk problematik. En granskning av EU:s återhämtningsfonder efter pandemin visade att fel förekom i 11 av 13 projekt, varav 14 misstänks handla om rena bedrägerier. Detta belyser en djupare fråga om unionens förmåga att säkerställa att medlen används korrekt.
Sverige är inte heller undantaget. Göteborgs kommun och Högskolan Väst har tilldelats 400 000 euro för att utveckla ett VR-program som ska förklara yttrandefrihet för migranter. En annan aktör har erhållit över 700 000 euro för att skapa ett ”kompissystem” mellan nyanlända och svenskar. Man kan fråga sig om det är just detta som svenska skattebetalare vill att deras pengar ska gå till.
På europeisk nivå återkommer samma mönster. Hundratusentals euro har lagts på projekt såsom escape rooms mot fake news, berättarverkstäder för mångfald och teaterföreställningar om könsidentitet. I Belgien fick ett initiativ 700 000 euro för att bygga ett nätverk av musikscener, trots att flera liknande nätverk redan existerar.
Det stannar dock inte där. Stora summor går också till tankesmedjor och medieorganisationer i Bryssel. CEPS har tilldelats 250 miljoner euro, European Policy Centre 30 miljoner och Euronews får årligen 25 miljoner euro, trots att de framställer sig själva som oberoende. I vissa fall används dessutom dessa medel för att motverka EU-kritiska rörelser i medlemsländerna, något som närmast kan beskrivas som propaganda finansierad med skattepengar.
Utöver detta finns en rad dokumenterade skandaler. I Italien har felaktiga skatteavdrag motsvarande över 600 miljoner euro avslöjats. Ett energirenoveringsprogram gick över budget med hela 160 miljarder, och i Bulgarien betalades 3,5 miljoner euro för avfallsanläggningar som aldrig byggdes. Dessa exempel är bara några få ur en lång rad av missförhållanden.
Syftet med denna diskussion är inte att argumentera för ett svenskt EU-utträde, och inte heller att motsätta sig samarbete mellan Europas länder. Däremot är det ett berättigat ifrågasättande av kostnaden i förhållande till nyttan. När Sveriges nettobidrag till EU överstiger 40 miljarder kronor per år är det svårt att försvara det som rimligt, särskilt när pengarna i så många fall används på sätt som framstår som ineffektiva eller direkt skadliga.
Ledarredaktionen
