En sak som alltid ingjuter viss misstänksamhet i mig är outtalade sanningar. Jag kan helt enkelt inte hjälpa det – jag vet att skepticism som grundhållning av vissa säkert kan anses vara icke-konservativt: lita inte på det abstrakta förnuftet, arten är vis men individen föga så, följ traditionen och så vidare. Likväl kan jag helt enkelt inte låta bli. Det är en post-liberal åkomma jag lider av, och det är väl inte mer än tidsenligt att jag skyller ifrån mig - ”society made me do it”, helt enkelt. I ljuset av hur mycket beständigt som förflyktigats under 1900-talet kanske ett visst mått av skepticism inte är icke-konservativt heller, för den delen.
I den här artikeln tänkte jag rikta mina metaforiska strålkastare mot språket, närmare bestämt ett av de mest populära slagorden i den annars så utstuderat torra svenska politiska diskursen: ansvar. Vad är ansvar? Eller, för att ställa en mer historiskt formulerad fråga: var kommer ordet ifrån? Svenska Akademiens Ordlista beskriver ordets etymologi - i form av en lång och svårförståelig lista av besläktade termer och liknande uttryck på andra germanska språk - som från början tydligt kopplingar till något man gör när man ställer sig inför en domstol. Om vi på SAOBs hemsida klickar ned flicken ”etymologi” och scrollar ned så ser vi att det första som står som en definition av “ansvar” är
- eg. svaromål.
Detta ålderdomliga ord, som åtminstone författaren ytterst sällan sett användas till vardags betyder:
försvar, svarandes talan; genmäle, replik, bemötande; gå i svaromål besvara ett angrepp, försvara sig
Jurister, varande ett skrå med intresse av att ord faktiskt har betydelse, kallar fortfarande den skrift som svaranden lämnar in för att bemöta käranden för just svaromål.
Om vi går tillbaka till SAOB och “ansvar” ser vi att innehållet i stort verkar anta denna betydelse:
a) i uttr. draga, ställa (äfv. instämma l. kalla l. fordra) ngn till ansvar, kräfva ansvar af ngn, fordom äfv. sätta ngn i ansvar, kräfva svaromål l. räkenskap [författarens egen markering] af (ngn).
b) [fsv. til anzswar sta] i uttr. stå(nda) till (laga) ansvar, stå till svars, afgifva svaromål vid rannsakning; jfr stå till rätta.
I modernt språkbruk har ”ansvar” blivit allt luddigare. På synonymer.se (troligtvis en bättre spegling av vardaglig svensk språkanvändning än Akademien) står de vagt definierade abstrakta substantiven ”skyldighet, skuld, ansvarighet (är det ens ett ord?) innan en semikolon, som sedan följs av ”straff, laga påföljd”. Vi ser alltså att den ursprungliga betydelsen av ordet ”ansvar” var tydligt kopplat till ett hur av något slag. Om ”svaromål” är att försvara sig så förutsätter det att någon annan angriper, metaforiskt uttryck. I ”a)” från SAOB ser vi likaså att ”ansvar” här syftar lika mycket, om inte mer, på själva processen, själva mekanismerna bakom utkrävandet av ansvar snarare än vad vi lite platonskt kan kalla ”ansvarets idé”. Om det här är otydligt kan de praktiska juristerna återigen hjälpa oss dödliga lekmannahistoriker att komma ned på jorden: i svenska domstolar sägs vanligtvis att “den åtalade bestrider ansvar”, som ett paraplybegrepp för just ansvar för brott. I straffrättens värld vore det otänkbart med ansvar utan påföljd, och likaså ansvar utan åklagare. Så varför ska det annorlunda i vardagstal?
Egentligen är vi redan framme i den här artikelns slutsats, men tillåt mig för sakens skull att bre ut lite mer; ansvar betyder ingenting, om det inte samtidigt är tydligt kopplat till ett sätt genom vilket personen i fråga hålls ansvarig. Ansvar är något som görs mot någon, snarare än en tankeskapelse den ansvarige själv har för ansvar (sic!) att upprätthålla. Det verkar överlag som om vi moderna människor har en dragning mot att substantivera det som tidigare var verb, och att göra till abstrakta de substantiv som tidigare var konkreta. Lite mer elakt, men troligtvis lika sanningsenligt, skulle man kunna säga att vårt språkbruk speglar en alltmer relativistisk verklighetsuppfattning. Varför kan inte ett ord betyda vadhelst man (i praktiken talaren själv – det gäller aldrig för någon som talaren har något otalt med) önskar?
Jag tänker inte bemöta den invändningen; visserligen är jag inte en särskilt troende ung man, men vi bör alla ha en gräns som markerar övergången från profant till sakralt, och för mig tangerar en så uppenbart bedräglig fråga någonting som närmast kan liknas med hädelse. Det finns helt enkelt ingen poäng med att diskutera – än mindre handla – om vad som helst kan göras till vad som helst. Och såsom i den idémässiga himmelen så ock på jorden. Sättet vi moderna svenskar talar om ansvar, framför allt kopplat till våra politiker och myndigheter, är smått befängt. ”Ta ditt ansvar Stefan Löfven!” Hur? Av vem? Om inte – vad ska du göra åt det? Om någon behöver uppmanas att självmant, vagt och odefinierat ”ta ansvar”, som om det vore något slags val för denne att göra det, är denne någon uppenbarligen inte ansvarig, i ordets äldre – och i min mening enda riktiga – bemärkelse.
När ansvar talas om som ett platonskt ting sammanblandas det mycket beklagligt med samvetet, vilket ju egentligen är det man appellerar till: och så, vips har man lyckats med konststycket att undergräva två fundamentala grundsatser samtidigt. Eftersom ansvar egentligen handlar om just utkrävande, bestraffning och intressen så ges å ena sidan vårt samvete sken av att vara någonting instrumentellt, och betydelselöst utanför andras uppfattning om det. På så vis smutsas den där högst intuitiva känslan för rätt och fel ned: ”VD:n maximerade utdelningen då han var ansvarig inför aktieägarna – vilken god människa han är!” - sa ingen, någonsin. ”Enligt skatteverket är du ansvarig att betala en innestående skatteskuld. Gör det om du vill kunna se dig själv i spegeln!” - skulle nog få människor säga, åtminstone i nutid (möjligtvis Mona Sahlin).
Å andra sidan rycks ansvar, som alltid handlar om att få människor att göra någonting eller följa något påbud som de av naturen har olika skäl att undvika, även det av sitt innehåll. Extra tydligt blir detta när ordet kombineras med förbehåll i olika typer av hittepåbegrepp som ”moraliskt ansvar”, ”socialt ansvar” - eller för att ta en fullkomligt vidrig neologism som omsätter miljarder varje år - ”Corporate Social Responsibility”. Varmluft utan substans alltihop, där de olika tilläggsorden som ”moraliskt” och ”socialt” inte fyller något annat syfte än att försöka måla över vad alla egentligen är medvetna om: det är här fråga om någon som i teorin förväntas göra något - men i praktiken inte kommer få lida några konsekvenser om den inte gör som den “borde”.
Den här artikeln kom till mig i ett töcken av allmän trötthet på mitt sociala-medieflöde, i sviterna av vår Corona-hantering. Nej, såklart är det inte jättebra att vi har multipla gånger högre dödstal än övriga Norden per capita. Jovisst, det är en tragiskt och allt vad det heter. Ja, det är sjukt att svensk media tidigare lyft upp Tegnell som något slags helgon, och nu låtsas som om man inte systematiskt försvarat världens mest radikala pandemibekämpningsmetod. Men det är inte som om något av det här är någon slags isolerad och oväntad händelse, kommen som en blixt från klar himmel efter en obruten period av guld och gröna skogar i hela riket. Snarare verkar våra styrande kontinuerligt ha betett sig på ungefär det här sättet de senaste decennierna.
Om en patient uppsöker en läkare för att få hjälp att hantera sin ”totalt sinnesförvirrade omgivning”, en korttidsintensiv serie-monogamist motiverar sin oförmåga att vidhålla längre förhållanden med otur, och att denne ”egentligen inte vill något annat än att ha en stabil partner, jag lovar!”, eller en arbetssökande bara kan visa på en obruten lista med snabba avskedanden och förklarar dessa med att ”alla mina chefer var psykopater” borde man nog ta sig en funderare på vari problemet egentligen ligger. Kanske är det i vårt fall så enkelt att det totalt saknas mekanismer, regler och i hög grad tyvärr även människor villiga och kapabla att utkräva ansvar – och att det är där skon klämmer? Innan dessa fundamenta ändras så är det inte bara meningslöst, utan direkt kontraproduktivt att tala om ansvar som om det är något som “borde” tas; det är ju så att själva förutsättningarna för ansvar saknas!
Detta kan nog verka som en väl oförsonlig slutsats, men den är inte menad att vara häcklande eller skuldbeläggande, bara rent deskriptiv. Faktum är att det inte är hälsosamt, varken för individer eller nationer, att gå runt och vara upprörd hela tiden, hur moraliskt befogat det än må vara - särskilt inte när man själv inte är i någon position att direkt göra något åt saken. Till slut kommer även den mest känsliga (kanske framför allt den mest känsliga) bli förhärdad, apatisk, och helt enkelt sluta bry sig. Vem gynnas av det?
Om du som läsare vill lägga något moraliskt värde i den här artikelns slutsatser kan du se det som en enkel uppmaning: tänk inte på ansvar som ett ting, eller ett tillstånd, utan se det istället som en åtgärd. Beblanda inte lagens och kontraktets grå, hårda måste med etikens kritvita men mjukare borde. Genom att göra det förlorar man nämligen båda. Vårt språkbruk har konsekvenser, och Tegnér hade helt rätt när han för två sekel sedan skrev att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Med tiden fördunklas inte bara våra tankar, utan även våra handlingar. Låt oss i jultider istället hålla ljuset uppe.
