Förra veckan avslutades rättegången mot tonåringen Kyle Rittenhouse, som stod åtalad för att ha mördat två män i samband med BLM-upploppen 2020, med en sprakande mening: “We the jury find the defendant, Kyle H. Rittenhouse, not guilty!” Juryns rättrådiga beslut har under helgen som gått väckt ett enormt rättvise- och lyckorus världen över, och det finns mycket att säga om huvudförhandlingen ur såväl konservativ som mänsklig synpunkt.

Först och främst vill jag dock ta tillfället i akt att förbehållslöst stämma in i glädjekören. Jag har själv upprepade gånger tittat på den djupt rörande inspelningen när Rittenhouse reagerar på frikännandet, och vid varenda tillfälle lyfter mitt hjärta av munterhet. Det är egentligen fånigt att känna upprymdhet över att en ungdom hundratals mil bort har blivit frikänd från ett orättvist mordåtal – men det har knappast varit ett otvetydigt positivt år för den konservativa rörelsen, och en seger för konservativa ideal är trots allt en seger.

Enligt min uppfattning agerade Rittenhouse nämligen inte på något sätt felaktigt, utan tvärtom utgör hans gärning ett lysande föredöme. Med betydande fara för sitt eget liv drog han ut på gatorna i syfte att hjälpa en stad som amerikanska staten överlämnat i händerna på en våldsam, laglös pöbel, och när han blev angripen av huliganer slog han tillbaka med fullt proportionerligt våld. Ett sådant övermått av mod och pliktkänsla kan man inte annat än beundra, även om det optimala naturligtvis vore om staten redan från början hade ingripit och satt stopp för allt våld innan någon behövde sätta livet till.

Förtjänade de två män som Rittenhouse sköt ihjäl – Rosenbaum och Huber – att förlora sina liv? Förmodligen inte. Den centrala moraliska frågan i målet är dock en annan; förtjänar Rittenhouse att få sitt liv förstört enkom för att han nyttjade sin rätt till självförsvar? Beträffande den frågan ansluter jag mig till helt och hållet till juryns bedömning.

Samtidigt illustrerar Rittenhouse-processen med obehaglig tydlighet hur polariserad och framförallt politiserad den amerikanska samhällsdebatten har blivit. Åsikterna kring huruvida Rittenhouse handlat i nödvärn eller ej följer i princip en partilinje, och till och med Biden klargjorde i sitt uttalande att han var “arg” över domen. Dessa besynnerliga reaktioner på ett ganska tydligt fall av nödvärn, förråder i sin tur ett djupare fel i vänsterns världsåskådning.  

För mig, och förhoppningsvis för alla andra medlemmar av Konservativa Förbundet, saknar det betydelse om upploppsmakare tillhör högern eller vänstern. Leker vi med tanken att pöbeln i Kenosha hade plundrat i syfte att “protestera” mot ökad asylinvandring eller coronarestriktioner, hade deras våldsanvändning varit precis lika oacceptabel, och Rittenhouse hade haft lika stor rätt när han avfyrade sina skott. Vad mig anbelangar finns det i ett demokratiskt samhälle regler för hur den politiska kampen får lov att föras, regler som envar är förpliktad att efterfölja.

Symptomatiskt för den moderna vänstern är dock just en bristande känsla för fair play. Åtskilliga aktivister inom BLM förefaller tvärtom ganska öppet applicera olika regler beroende på vad som för tillfället är mest fördelaktigt för den egna sidan. Denna brist på opartiskhet är ingen slump, utan nedärvd i den kulturmarxistiska rörelsens DNA. Kärnan summeras utmärkt i Lenins lika klassiska som blodisande yttrande från 1921: кто кого? I ungefärlig engelsk översättning: who, whom? Det vill säga, vem gör vad mot vem?

Många inom vänstern har exempelvis i negativa ordalag kommenterat Rittenhouses beslut att överhuvudtaget bege sig till Kenosha med frasen “What was he doing there?” I normala fall hade en sådan alltigenom hjärndöd fråga (varje medborgare har naturligtvis rätt att oantastad uppehålla sig var som helst i statens territorium så länge det inte är explicit straffbart) med rätta väckt arga anklagelser om victim blaming; men när det råkar vara en ung kille på högerkanten som råkar illa ut är alla argument plötsligt tillåtna.

Oförmågan att betrakta Kenosha-tilldragelsen ur ett mer objektivt perspektiv, bådar illa inför nästa oundvikliga våg av amerikanska raskravaller. Det bästa vore om Rittenhouse-processen inskärper vikten av att demonstrationer alltid förblir fredliga och inte urartar i plundring med åtföljande våld, men det är nog dessvärre att hoppas på för mycket.

Til syvende og sidst är dock hur som helst den frikännande domen en seger för lag, rätt och ordning. I vårt bråda tidevarv varar såklart ingen seger särskilt länge, och snart kommer vi att vara tvungna att gå vidare till nästa brännheta fråga. Kyle Rittenhouse har dock  vederfarits rättvisa i sin process, och oavsett hans mänskliga kvalitéer eller handlingar i övrigt är detta i sig värt att fira. Tre hurra för rättvisan – tre hurra för Rittenhouse!