Sverige i dag kan tyckas vara i en hård vänsternäves irrationella grepp. Vi har en rödgrön vänsterregering, en splittrad opposition, en ny vänstervåg maskerat som BLM. Sverige har misslyckats i att hantera Coronaviruset med tusentals döda svenskar som resultat. I en värld där stormakter som Kina och Ryssland agerar revisionistiskt och destabiliserande mot det internationella systemet har vänstern vägrat lägga pengar på vår motståndskraft. När det svenska våldsmonopolet hotas av brutala gäng väljer vänstern att se gärningsmän som offer.

Hur vi på allvar befriar Sverige från detta grepp och återigen börjar värna och bevara Sverige och västvärldens sekel av framsteg är svårt att svara på. Det har på flera håll antytts eller direkt föreslagits att vi ska anamma vänsterretorik, en retorik som är utformad för att söndra och härska, för att kunna slå tillbaka. Bland konservativa debattörer och skribenter märks det att man mer och mer ifrågasätter opartiskheten i samhällsviktiga institutioner såsom rättsväsende. Ibland förekommer till och med att konservativa bidrar till en ensidig historieskrivning, byggd på lösryckta citat och allt annat än akademiska principer, för att tjäna sina syften.

Som exempel på det sistnämnda kan vi ta den eviga diskussionen om det svenska handlandet innan och under andra världskriget. Denna diskussion har nu börjat användas i konservativa kretsar för att visa på socialdemokraternas hyckleri, det uppenbara exemplet är förlaget Samtidens så kallade dokumentär ”ett folk, ett parti”. Min egen observation kring detta är att man gärna låtsas som om detta skulle varit en obekväm hemlighet fram tills nu. Till att börja med vill jag snabbt konstatera att det svenska handlandet under andra världskriget ända sen 40-talet har dragits upp av vänstern, där ibland socialdemokrater, för att ifrågasätta om Sverige verkligen är något att vara stolt över eller för att måla upp en bild av ”den svenska skulden”.

Det är ifrågasättbart om de som hade önskat ett annat svenskt handlade på ett adekvat sätt har vägt in föreställningarna om: Stockholm, Göteborg och Malmö i brand; koncentrationsläger (den tyska sorten med fruktansvärd överdödlighet) för etniskt och politisk oönskade på svensk mark; och svenska soldater nedmejade av tyskt pansar.

Utläggningen om Sverige och andra världskriget kanske tycks vara ett stickspår, men jag tycker att det är solklart exempel på när man byter ut förståelse för svenska makthavares vilja att värna och tjäna sitt eget land, mot ett tämligen orättvist och efterklokt recenserande. Värnandet om våra egna intressen undervärderas klart i denna recension.

Vänsterretorik är effektiv, den tilltalar människors känslor, den målar upp ett ”vi” och ”de”, där ”vi” per definition har den så kallade ”moral high ground” och ”de” är det onda etablissemanget som trampar på den lilla människan. Om vänstern själva använder vänsterretorik riskerar de egentligen inga bieffekter. Denna sorts retorik kanske splittrar och skapar misstro, men i slutändan är det precis vad vänstern är ute efter. Till och med Socialdemokraterna, som har haft makten under en förkrossande majoritet av de år vi har haft allmän rösträtt i Sverige, är beroende av en sorts misstro mot det så kallade etablissemanget. Ett solklart exempel på det är firandet av första maj, som för socialdemokraterna egentligen är en stor charad menad att dölja att de själva nu blivit en del av detta etablissemang.

Det är så klart förståeligt att man gärna vill låta vänstern smaka på sin egen bittra medicin. Det är minst lika förståeligt att man vill söndra för att kunna slå mot ett stabilt sittande vänsteretablissemang. Det vi dock riskerar att glömma är att Sverige än idag är en fungerande västerländsk nation. Vi har relativt till resten av världen låg korruption, vi har ett oberoende rättsväsende, vi har en stabil demokrati, med mera. Dessa institutioner är också en del av etablissemanget.

Förment konservativa runt om i världen försöker nu inte bara bygga sina kampanjer på att kritisera vänstern, men också på att ta efter deras retorik. Resultatet kanske är valsegrar, men inte eniga och motståndskraftiga samhällen. Vi skapar inte stabilitet eller trygghet genom denna retorik. Inte heller försvarar vi västerländska och svenska värderingar. Istället kommer vi bara härska över ett söndrat Sverige. Detta är inte en sann konservativ ambition.

Henrik Bark