Detta är en debattartikel. Innehållet är skribentens ställningstagande, och representerar inte nödvändigtvis redaktionens eller Konservativa Förbundets.

Frågan om vad vi vill uppnå när vi pratar om konservativa idéer kan tyckas överflödig då svaret är självklart: Det är så roligt att prata idéer!

Jag är den första att hålla med om att idédebatt är ett nöje, men det finns också andra skäl till att prata om idéer. Låt mig börja i en annan ände. När jag under försommaren skapade en offentlig profil på facebook och gick in i en period av aktiv debatt och diskussion fick jag egen erfarenhet av hur snabbt allt rör sig i flödet av nyheter och debatter. Att försöka tränga igenom kaoset av intryck med ambitionen att prata om politiska idéer föreföll hopplöst.

Sommaren förflöt och övergick i tidig höst. Jag såväl roades som häpnade över hur den semioffentliga debatten på sociala medier kan ta sig uttryck. För den som lägger ner tid på att skriva och delta är det möjligt att med enkla medel nå ut till tusentals personer som svarar upp och deltar i debatter och samtal. Dock tar det tid och jag tror att det också tär en del på den mentala hälsan. Att spendera många timmar om dagen med att skriva på facebook kan ge vem som helst sömnproblem och huvudvärk. Något ångestdämpande är lämpligt att ha till hands.

Jag har kommit att tvivla på att människan mår bra av de verktyg som vi har försett oss själv med. Men det är en annan historia.

Vad är det som styr detta monster av information som forsar runt oss? Finns det plats och mening med att vilja ge ut en roman om politiskt utanförskap, som jag stod inför att göra? Det offentliga och semioffentliga rummet gav intryck av hopplöshet. Tusental, tiotusentals svenskar ville dela en kanske rolig men också fånig meme, men ingen orkar bry sig om något som är bara aningen mer omfattande eller fördjupande.

Det är också lätt att själv mäta sin framgång i termer av antal likes eller visningar på sociala medier. Varför diskutera konservativa idéer med några hundra personer när fem- eller tiotusen vill se en lägga upp en skämtsam bild?

Jag tror att ett svar på den frågan är att allt som rör sig i informationsflödena runt oss betraktas av enskilda personer som förstår det de ser med grund i medveten och omedveten förförståelse. Vi konservativa har länge kämpat i motvind eftersom vi har befunnit oss i ett sammanhang där socialdemokratin och liberalismen har haft möjligheten att kontrollera såväl samhällsinstitutioner som idédebatt och därmed har lagt den grund genom vilken de flesta av oss förstår händelser och information som vi tar del av.

Den fördjupande idédebatten hjälper oss att få insikt om hur vi tolkar informationsflödet. Det hjälper oss att förstå oss själv, och att skydda oss mot att ofrivilligt acceptera politiska motståndares tolkningsmönster.

Idédebatten i bemärkelsen bildning i konservativa idéer och i bemärkelsen det som sker när vi talar med varandra om idéer är en process i vilken vi närmar oss varandra och bygger gemensamma referensramar. Vi som deltar i samtalen om konservativa idéer kan ta våra sätt att förstå nyhetshändelser och omgivningen generellt med oss in i andra sammanhang.

När vänsterlutande tolkningar varit dominerat i både offentliga och semioffentliga rum har konservativa hamnat i minoritet. Jag är nog inte den enda som upplevt en form av utanförskap grundat i att min tolkning av en händelse skiljer sig så mycket från den enkla tolkningen. Med den enkla tolkningen menar jag den som blir den säkra och enkla vägen. Det är den tolkning som kräver minst tankeverksamhet, inte därför att den måste vara fel, men därför att den utgår från en form av default-position.

Det finns många olika sätt att arbeta för att bryta det socialdemokratiska och liberala greppet om Sverige. Ett sätt är att partier som har konservativ grund når framgång och därmed utgör en struktur genom vilken konservativ politik och konservativa personer kan nå fram. Ett annat sätt är de snabba memes som sprids på sociala medier.

Men politik är en sak och snabb opinionsbildning till stora grupper av människor en annan. En tredje sak är idédebatten. Alla tre behövs. Olika personer kommer vara olika bra på och intresserade av olika saker. I något sällsynt fall kanske en mycket begåvad person klara av att vara framgångsrik politiker, genial opinionsbildare gentemot stora grupper och klarar av att ägna sig åt idédebatt. Vi andra får nöja oss med att kanske vara lite bättre på någon sak och lite mindre bra på någon annan.

Man kanske inte ska betygsätta konservativas insatser på dessa tre områden men om jag ändå gör det vill jag påstå att man just nu är bra på politik och snabb opinionsbildning. Idédebatten i Sverige släpar kanske efter övriga Europa något. Men det finns just nu ett osedvanligt gynnsamt läge för den som har möjlighet att kliva fram och fånga upp det spretiga missnöjet med socialdemokratin och liberalismen. Konservativ idédebatt kan erbjuda ett sätt att förstå vad det är som har gått fel i vårt samhälle och hur vi kan undvika att det händer igen.

Den fördjupade förståelsen både når och skapar vi genom idédebatt, skrivande, diskussion och mycket mer. Att vara överens om varje detalj är inte viktigt. Det viktiga är att gemensamt hitta och föra fram en grund för förståelser av människan och samhället runt oss. Detta är sedan något som vi bär med oss in i våra liv, arbeten, sociala sammanhang av alla slag, och i möten med människor. Vi bär med oss det in i alla delar av det svenska samhället och alla formella institutioner som vi möter och verkar inom.

I bästa fall kan vi också bredda idédebatten till att bli en fråga om att förstå vår kultur, och att sprida sig in i skönlitteratur och kulturdebatt, vilket är områden som har kraftigt dominerats av vänstern under många år. Det finns ingen anledning till att det ska vara så.

Teodor Gustafsson
Författare till romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar