Den svenska politiska spelplanen har onekligen blivit rejält omskakad sedan valet 2018. Jag tror inte att många under kvällen den nionde september kunde förutse den föråldrade “Alliansens” upplösning, eller att det konservativa blocket de facto skulle bli verklighet. På alla håll och kanter resulterade valet i en obekväm parlamentarisk mandatfördelning som innebar problem för den som aspirerade på regeringsmakten.

För det regerande vänsterblocket saknades en majoritet i kammaren, och de 116 mandat som Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans förfogade över kom inte i närheten av de 175 mandat som krävs för att tolereras av riksdagen. Den så kallade “Alliansen” kom visserligen närmare med sina sammanlagda 142 mandat, men det var uppenbarligen en bit kvar till mållinjen. Åkesson var först med att uppmärksamma elefanten i rummet – vardera block var följaktligen beroende av antingen Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna för att kunna bilda regering. Regeringskrisen blev ett faktum.

Men det var alltså Annie och Jan – riksdagens mest ökända kappvändare – som slutligen kapitulerade och bröt status quo. Huruvida Lööf någonsin åt upp sin högra sko eller inte lär vi aldrig få reda på, men att hon vanärade sig genom att agera stödparti åt Socialdemokraterna blev därefter verkligheten. Resultatet blev den oheliga monstrositet vi idag känner som Januariöverenskommelsen.

Ironiskt nog har Jök:en resulterat i att den konservativa oppositionen knutits närmare varandra. Busch och Kristersson har äntligen nyktrat till och accepterat verkligheten – det blir ingen högerregering utan Sverigedemokraterna, och båda partiledarna har nu öppnat för att regeringsförhandla med Åkesson. Jag gläds också åt att konservatismen återigen har tagit sig upp på dagordningen, och för första gången på många år har det forna Högerpartiet än en gång vågat identifiera sig med riktig högerpolitik.

Jag får samtidigt medge att Jök:en har överlevt längre än jag trodde, även om dess framtid alltjämt är osäker. Lööf verkar förvisso trivas i Löfvens famn. Men stackars Sjöstedt, som aldrig blev inkluderad i uppgörelsen, verkade under sina sista år som partiledare ha spenderat varje vaken timme med att hitta nya anledningar till att komma med tomma hot om extraval. Det skulle inte förvåna mig om Dadgostar fortsätter i samma spår.

Även Liberalerna, som tycks ha blivit Januariavtalets stora förlorare, hotar dagligen med att lämna cirkusen. Handlar det om att partiet har tagit sitt förnuft till fånga? Nja, det tvivlar jag på. Jag betvivlar dock inte Sabunis läskunnighet; hon har tveklöst lagt märke till partiets opinionssiffror sedan dess inträde i Jök:en. Dels är Liberalerna fånigt nog inte ens nödvändiga för att regeringen ska kunna säkra en parlamentarisk majoritet, dels har Januariavtalet resulterat i att partiet opinionsmässigt nu befinner sig på folkölsnivåer. Liberalerna har dessutom större bekymmer än det faktum att de agerar stödhjul åt vänstern. I grund och botten är partiet överflödigt och saknar profilfrågor som lockar väljare, och jag har svårt att se hur partiet ska kunna ta sig ur den knipa som de har försatt sig i.

Vem blir då statsminister efter valet 2022? Det är svårt att förutspå, och mycket kan fortfarande hända fram tills den 11 september nästa år. Liberalerna, vars interna konflikter hade kunnat inspirera fler dramer än Shakespeare, kan lika väl bestämma sig för att kasta ut Sabuni och för evigt bli Socialdemokraternas lakej, som att överge Jök:en och omprofilera sig som ett högerparti. Den rådande coronapandemins slutliga utfall kommer givetvis också att påverka valutgången, och det resulterande narrativet – huruvida regeringen gjorde rätt eller fel – kommer otvivelaktigen bli ett slagträ för respektive block.

Den komiska men samtidigt obekväma sanningen för Sveriges konservativa är att Liberalerna måste trilla ur riksdagen efter valet för att en konservativ parlamentarisk majoritet ska kunna uppnås. Därav kommer valet 2022 i slutändan att avgöras av Liberalerna och Miljöpartiet, som båda riskerar att landa under 4%–spärren. Om valet ägt rum idag skulle därmed socialdemokratiska taktikröster på dessa partier i slutändan avgöra om Löfven eller Kristersson hade fått kalla sig regeringschef de nästkommande åren.

Jag hade dock avvaktat med att satsa pengar på någon av dem.