”Om frihet betyder någonting överhuvudtaget så är det rätten att säga till folk vad de inte vill höra.”

Ovanstående citat från George Orwell belyser inte bara varför yttrandefriheten är den viktigaste princip vi har, utan också varför den överhuvudtaget är nödvändig. Jag minns en politisk diskussion jag hade med en arbetskollega för några år sedan, då han utbrast att yttrandefriheten inte handlar om att kränka någon. Min kollega menade säkert väl, men i grund och botten hade han helt och hållet fel. För det är i själva verket just det som yttrandefriheten handlar om: att tal som kan uppfattas som kränkande fortfarande ska få finnas, utan att det får besvaras med våld eller repressiva åtgärder. Tal som ingen finner kränkande behöver inget skydd.

I vår tid av drev, massanmälningar och deplattformering, där folk blir kränkta av vart och vartannat inlägg i flödet som inte stämmer överens med deras egen världsbild, är det viktigt att ha detta i åtanke; att när du förverkar någon annans rätt att uttrycka det som du inte gillar, så förverkar du också din rätt att uttrycka något som andra inte gillar.

Att säga att man är för yttrandefrihet är i sig inget kontroversiellt påstående i väst; snarare ses det som så självklart att du nästan möts med skratt när du deklarerar det stolt från din kulle, som om du vore William Wallace i slutet av Braveheart. Det är när du går in på detaljfrågor, och framför allt när du diskuterar specifika fall, som du upptäcker vilka som verkligen är för eller emot yttrandefrihet. Det var till exempel inte särskilt många som var redo att gå till försvar för konspirationsteoretikern Alex Jones när han i sann 1984-anda förvandlades till en operson av vår storebror Silicon Valley, och togs bort av Apple, Facebook och Youtube i ett till synes koordinerat svep. Senare blev han också avstängd av Twitter.

Hoten mot yttrandefriheten är många och kommer alltid att finnas, och dagens största hot kommer från Big Tech i Silicon Valley. Twitter, Facebook och Youtube utgör nu den primära arenan där politiker, journalister och enskilda medborgare torgför sina idéer, och när dessa företag applicerar egna regler på vad som är och inte är godtagbart tal – som är långt mycket mer repressiva än de lagar vi har i väst – så har vi ett stort problem.

En vanlig invändning är att det rör sig om privata företag som bör ha rätten att diktera sina egna användarvillkor. Det går emellertid inte att komma ifrån att dessa plattformar har en närmast monopolistisk makt över den politiska diskussionen idag, en makt som ingen föreställde sig att de skulle få och som de inte behöver stå till svars för inför några väljare. Särskilt blir det ett problem när tyckare, ofta på godtyckliga grunder, förvägras plattform.

Utöver Alex Jones har även den forne Breitbart-kolumnisten Milo Yiannopoulos, Nation of Islams ledare Louis Farrakhan och många andra stora profiler blivit bannade från en eller flera av dessa plattformar, ibland i koordinerade attacker liknande den mot Jones, vilket får Silicon Valley att framstå som ett enda stort konglomerat. Senast i raden att plockas bort är den kontroversielle kanadensiske filosofen Stefan Molyneux, vars Youtube-kanal raderades från plattformen i slutet av juni i år, anklagad för att sprida hatpropaganda. Senare blev han också avstängd från Twitter.

USA har till skillnad från Sverige inga lagar mot hatpropaganda som hets mot folkgrupp. Det generella problemet med den sortens lagar är hur hatpropaganda ska definieras, men även i länder med sådana lagar upptäcker man snabbt att Silicon Valleys definition av hatpropaganda är betydligt mer vidsträckt och framför allt mycket luddigare än vad lagbokens är. Vid det här laget har så många blivit deplattformerade, att inte ens en hel bok skulle räcka för att lista alla, men för att ta ett uppseendeväckande fall kan vi gå till den kanadensiske feministiske debattören Meghan Murphy, som i en diskussion om transpersoner bland annat twittrade ”Men aren’t women tho”. För en person med grundläggande kunskaper i biologi förefaller det inte vara ett inte särskilt kontroversiellt påstående, men för Silicon Valleys progressiva överstepräster var det blasfemi som inte kunde tolereras och Meghan Murphy blev sedermera avstängd från Twitter.

Censuren på de stora internetplattformarna har precis som med Murphy i betydande utsträckning drabbat de som brutit mot doktriner inom den identitetspolitiska vänsterideologin, det som lite spydigt kommit att kallas wokeness eller politisk korrekthet. Internetjättarnas politiska lutning är väldigt vänster på den här punkten och vill man få en bekräftelse på det är det bara att titta på någon av visselblåsarorganisationen Project Veritas videor. Det har gjort att frågan om internetcensur blivit något av en högerfråga, vilket är synd, eftersom yttrandefriheten borde vara lika viktig oavsett om du står till höger eller till vänster på det politiska spektrumet.

Så är dock inte fallet. Istället börjar allt fler skrika efter mer censur på sociala medier. Sedan början av sommaren pågår en kampanj för att bojkotta Facebook vid namn Stophateforprofit, som syftar till att stoppa vad man anser vara hatiska inlägg i sociala medier. Flera stora multinationella företag har anslutit sig till kampanjen. Politiker som vår egen justitieminister Morgan Johansson har också tidigare propagerat för att de stora internetjättarna bör bli bättre på att “självsanera”.

Även kändisar har hoppat på trenden att kräva mer censur på Facebook och andra plattformar. Däribland komikern Sacha Baron Cohen som i ett tal för Anti-Defamation League förra året krävde hårdare censur på Facebook och hårdare regler på vad deras annonser ska få innehålla. Liksom alla andra förespråkare för internetcensur tar inte heller han öppen ställning mot yttrandefrihet, utan förklarar sin ståndpunkt med orden: ”freedom of speech is not freedom of reach”. Vad det ska betyda begriper jag inte riktigt, för mig förefaller det mer som en snygg formulering än en ståndpunkt med verklig substans.

Visst är det korrekt, som Cohen påpekar, att osanning sprids snabbt på sociala medier och att lögner kan leda ett samhälle ner i en totalitär riktning. Men att möta komikerns krav på faktagranskning av varje politiskt inlägg är lättare sagt än gjort. För vem ska avgöra vad som är sant eller inte? I samma tal som han framför dessa krav betecknar han den vänsterextrema och våldsbejakande organisationen Antifa som en organisation som kort och gott ”marscherar mot högerextremister”, vilket gör att hans omdöme knappast heller går att lita på. Kravet påminner lite om svenska mediers initiativ faktiskt.se inför valet 2018 där dess företrädare påstod sig sitta på Sanningen med stort S, men mest verkade ägna sig åt politisk propaganda. Samhällets bästa chans att få reda på den objektiva sanningen är en öppen och fri diskussion, inte att en liten maktelit med egna särintressen sitter i sina babyloniska torn och bestämmer vad som är sant eller inte.

Även när det kommer till rena osanningar är det ytterst tveksamt om censur verkligen är rätt väg att gå. Ta till exempel en så förkastlig och i grunden felaktig ståndpunkt som att vara förintelseförnekare: folk som tror så kommer inte ändra åsikt av att bli censurerade, snarare kommer de hitta ett annat hörn av webben att kunna sprida sin propaganda oemotsagda på. Tidigare i somras pratade jag med en person som trodde på den löjliga konspirationsteorin att 5G-nätet ligger bakom coronautbrottet, och som bevisföring la hon fram att Facebook och Youtube censurerar sådant content. Visserligen är det bara en anekdotisk bevisning, men ändå ett skolexempel på hur censur ofta har motsatt effekt på den som är drabbad.

Att det bara skulle vara hatpropaganda eller konspirationsteorier som censureras av internetjättarna är dessutom en myt. Som tidigare nämnt återkommer problemet till hur man definierar hatpropaganda. Oscar Wilde sa en gång att moral är attityden vi adopterar gentemot folk vi inte gillar, och ibland verkar det som att det är just den attityden som driver internetjättarnas censurapparat. I Sverige har Jens Ganmans och Magnus Carlssons tecknade satir Så att det blir rätt censurerats av Youtube, tidigare i sommar har komikern Aron Flams inlägg om sin bok Det här är en svensk tiger blivit borttagna av Facebook och sommaren 2018 tog Spotify bort satirrapparen Mr. Cools skämtlåt om pedofili Knulla Barn, efter ett drev orkestrerat av bland andra Elaine Eksvärd och Cissi Wallin.

Men det kanske märkligaste exemplet på Silicon Valleys censur har skett nu i samband coronapandemin, då videor som lyft fram malariamedicinen hydroxiklorokin som ett fungerande botemedel mot covid-19 tagits ner av Twitter, Facebook och Youtube. Huruvida läkemedlet fungerar mot covid-19 eller ej är emellertid en omstridd fråga. Vissa läkare hyllat det, medan andra sagt att det inte är till någon större hjälp och dessutom har allvarliga biverkningar, men varför ska Silicon Valley i överhuvudtaget ta ställning i frågan? Största anledningen till att det blivit en het potatis är att Trump lyft fram läkemedlet som en räddare mot corona, varvid amerikanska konservativa omedelbart höjde det skyarna medan liberalerna förkastade det; ytterligare ett exempel på USA:s allt mer vansinniga polarisering.

Konsensus är verkligen inte alltid eftersträvansvärt, särskilt i Sverige där vi haft alldeles för mycket av det, men när det kommer till yttrandefriheten vore det bäst om alla från höger till vänster såg att det fria ordet ligger i allas intresse. Att försvara någons rätt att uttrycka sig är inte detsamma som att ställa sig bakom personens åsikter. Dåliga argument besvarar man bäst med bra argument – inte med censur.

Oliver Dagnå, ledarskribent