Detta är en debattartikel. Innehållet är skribentens ställningstagande, och representerar inte nödvändigtvis redaktionens eller Konservativa Förbundets.

Att kalla sig konservativ i Sverige har länge varit liktydigt med att stämpla sig själv som bakåtsträvare, politisk delinkvent och nästan-fascist. Detta är förvisso inte helt unikt för Sverige, men i andra länder har begreppet trots allt behållit mer av sin lexikala, verkliga betydelse. De danska moderaterna kan därför än idag kalla sig för Det Konservative Folkeparti, och i Storbritannien och USA är beteckningen helt alldaglig. Det är alltså (som så ofta) Sverige som är annorlunda.

Anledningen till detta är en närmast total socialisering av svensk politik och debattklimat, vars etos är att allt som inte är ”progressivt” är fel. Punkt. Sossarna ska givetvis gratuleras till detta politiska mästerstycke. Att kunna stämpla allt och alla andra som de inte gillar som ”höger” – vilket i de flesta svenska huvuden är ett annat ord som låter fult, fel och föraktligt har nämligen gett dem ett unikt strategiskt övertag.

Som nästan alltid när sossarna lyckas med någonting har dock förlorarna på detta varit Sverige och svenskarna. För genom att ge ”konservativ” en negativ mening har det blivit nästan omöjligt att utmana den socialistiska/socialliberala åsiktsdominansen. Vilken än idag gör Sverige till ett ideologiskt Skansen; en plats fylld med gammal politiskt bråte som i praktiken tvingar alla partier att (i ett internationellt perspektiv) erbjuda olika former av socialdemokrati. Ska det vara en politisk långbänk i tall eller fur? Det är bara att välja. Typ.

Sedan ett drygt decennium har förvisso ett fåtal krafter börjat slå tillbaka och ge konservatism en mer nyanserad betydelse. Vänsterpartierna och gammelmedia är dock bastanta garanter för att dessa människor alltjämt har svårt att bli tagna på allvar. Eller annorlunda uttryckt: i Sverige är övertalningskostnaden för att få folk (väljare) att acceptera allt som stämplas som konservativt fortfarande mycket högre än för sådant som klassas som socialistiskt och liberalt.

Då denna låsning bokstavligt sitter i skallen på folk kan bara fortsatt opinionsbildande och tidens gång nöta ner kvarvarande mentala barriärer. Min gissning är dock att det kommer ta ytterligare en generation eller tre. Under tiden bör därför svenska högermän också börja ägna tid och energi åt en annan, minst lika viktig sak: att bestämma sig för vilken konservatism man faktiskt vill förespråka. För även om konservatismer i grunden är landspecifika prosaiska filosofier, så finns det två grundformer

En är nationell konservatism. Denna betonar starkt nationell identitet och erbjuder ekonomiska, sociala och andra lösningar vars primära syfte är att bevara nationens kulturarv och suveränitet. Om vilka dessa idéer sedan är och funkar bäst råder det dock skilda åsikter om.

Nationalkonservativa kan exempelvis nästan lika gärna omfamna kapitalism som omfattande statlig styrning av ekonomin. I verkligheten sysslar de också mer med att resa motstånd mot idéer, företeelser, internationella avtal och annat som anses skadliga för nationens säkerhet och/eller inskränker dess autonomi än att utarbeta långsiktigt fungerande lösningar på konkreta problem. Deras program är med andra ord om inte reaktionära så ofta negativa till sin natur.

En specifik notering om nationalkonservativa som också måste göras är att de som regel accepterar en stor, stark och aktiv stat. De ser ty inte bara staten som en apparat för att försvara landets gränser och upprätthålla intern lag och ordning utan också som ett instrument för att åstadkomma andra politiska och ekonomiska målsättningar som att försvara kulturella särdrag och institutioner som familjen, etc. De ser alltså staten som garant för både samhällsstabilitet och moralisk ordning.

Sa någon Otto von Bismarck?

Den andra grundformen är frihetlig konservatism. Likt nationalkonservativa söker dess supportrar slå vakt om nationen och bevara traditionella institutioner och värderingar. Det finns dock två viktiga skillnader. Dels är frihetligt konservativa som regel mer selektiva rörande vad de önskar bevara (mindre nostalgiska, om du så vill), dels fokuserar de mer på individuella rättigheter än kollektiva skyldigheter.

Frihetligt konservativa vill även att politiken styrs av konkreta, historiskt validerade principer som privat ägande och marknadsekonomi som en kungsväg till välstånd och demokrati. De delar också den klassiska liberala synen att individer ska ges största möjliga frihet så länge de inte skadar andra. De söker härför aktivt begränsa statens makt, som de ser som en fara mot olika friheter. Namn som poppar upp är Winston Churchill, Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Och idag Donald Trump.

Nationell och frihetlig konservatism stämmer alltså från i princip samma världs- och människosyner och betonar båda betydelsen av traditionella värderingar och vikten av samhällsordning. De skiljer sig dock åt i frågor som statens roll och storlek och behovet av att balansera förändring och förankring, vilket gör att skillnaderna i praktisk politik ofta blir stora.

Vi kan ta ekonomi som exempel. Medan frihetligt konservativa förespråkar fria marknader, låga skatter och få regleringar accepterar nationalkonservativa ofta långtgående statlig inblandning i ekonomin som ett sätt att skydda nationella intressen. Och medan frihetligt sinnade är öppna för internationellt samarbete och frihandelsavtal (så länge de inte hotar nationell suveränitet) ser nationalkonservativa handel och överstatliga organisationer som direkta hot mot nationell särart.

Dessa skillnader till trots så har dock nationella och frihetliga konservativa historiskt ofta kunnat samarbeta med varandra, både mellan och inom partier. I Sverige bildades till exempel Allmänna Valmansförbundet för kandidater av bägge inriktningarna och partiets ledare 1912–35, Arvid Lindman, personifierade alliansen mellan nationella och frihetliga idéer. Vid 1907 års riksdag drev han som statsminister igenom både ett partiellt förstatligande av LKAB (då han såg dess malmfyndigheter som en nationell resurs folket borde äga genom staten) och allmän rösträtt för män (då han ansåg att alla borde få vara med och styra landet).

Hans regerings ekonomiska politik var därtill effektiv och bidrog till att Sverige blev ett av världens rikare länder och en tidig välfärdsstat redan på 1920-talet; alltså långt före sosseriets genombrott 1933.

Den svenska högerns tidiga historia visar dock även gränserna för hur mycket olika typer av konservativa kan samarbeta. Efter att skillnaden mellan nationellt och frihetligt förtydligats under första världskriget (då en högernationellt dominerad ämbetsmannaministärs interventionistiska politik sånär lyckats administrera fram ren svält) sprack Allmänna Valmansförbundet i början av 1920-talet i två delar. Kvar i det blivande Högerpartiet, senare Moderaterna, stannade de i grunden frihetligt hågade medan de mer nationalkonservativa – och inte sällan rasistiska – gubbarna startade egen firma i form av Bondeförbundet; det vill säga dagens Centern.

Baserat på kunskapen att Sverige ännu lider mycket pin på grund av 500 år först kungligt och sedermera socialdemokratiskt envälde vill jag härmed hävda att landet inte bara är i behov av mer konservatism utan i första hand frihetlig sådan. Sverige står nämligen inför en rad problem som inte kan lösas med nostalgi utan kräver framsteg genom förändring. Detta är inte platsen för att beskriva ett sådant program i detalj, men låt mig såhär avslutningsvis säga följande.

Som ett starkt exportberoende land har Sverige på tok för höga skatter och en alldeles för trög arbetsmarknad. För med risk för att beskriva cirkeln som varande rund: medan höga skatter gör det svårt för svenska företag att konkurrera med andra länder, leder regleringar och fackföreningsvälde hemmavid till att många svenska företagare avstår från att anställa, växa och uppfinna. Vilket i sin tur leder till arbetslöshet och sociala problem.

Detta kan låta som en tråkigt sliten nyliberal ingångspunkt. Vad Sverige behöver är dock inte i första hand ytterligare en typsvensk skattereform som enkom skyfflar runt en oförändrad total skattebörda mellan olika grupper.

Om svenskarna vill kunna leva lika gott som exempelvis irländare och tyskar behöver ty också både inkomstskatter och moms sänkas. Vilket i sin tur, vid sidan av besparingar, gör stora politiska, strukturella förändringar nödvändiga. För genom minskad byråkrati, begränsad invandring, privatiseringar och annat kan man spara mycket, men aldrig tillräckligt. Resten måste komma från att stat och kommuner totalt börjar göra mindre – och folk själva mer så att ekonomin växer och det skapas mer välstånd alla kan njuta av (eller fördela, om du nu är lagt åt det hållet).

Vad som behövs i första hand är ergo socialt och kulturellt nytänkande som leder till en delvis djupgående förändring av svenskarnas världsbild. Utan detta riskerar nämligen många nödvändiga förändringar att aldrig gå igenom och/eller misslyckas.

Kulturer är dock som bekant tröga materier som det tar generationer att förändra. Och jag vill hävda att det är extra mycket så i just Sverige. Varje minskning av det offentligas roll ses där nämligen efter århundraden av statlig kontroll, omhändertagande och numera decenniers feministiska, multikulturella och andra dumheter närmast som satanism långt in i borgerligheten.

Slutsatsen måste alltså bli att även om Sverige behöver hästdoser av moralisk och annan traditionalism är det framförallt smart förändring som behövs. Eller snarare, som just antyddes, acceptans därav. För då landet dras med en lång och på flera sätt stolt men också delvis förödande intellektuell träig historia i form av kvävande kollektivistiska inställningar med mera så är en ”negativ” nationalkonservatism inte en lämplig grundinställning för svenska högerpartier. De bör därför ta chansen att i det pågående arbetet med att åter ge ordet konservatism en positiv klang även ge det ett frihetligt innehåll.

Detta kommer göra det lättare att förändra saker på ett långsiktigt klokt sätt, vilket är en absolut nödvändighet om Sverige skall överleva som rik, trygg och stabil nation.

Anders W. Edwardsson, PhD