Detta är en debattartikel. Innehållet är skribentens ställningstagande, och representerar inte nödvändigtvis redaktionens eller Konservativa Förbundets.

"Den främsta allierade världsfreden någonsin haft är ett starkt USA." Med de orden inleder Mitt Romney ett kapitel i boken No Apology. Boken är skriven som en uppmaning från Romney till sina landsmän att inte be om ursäkt för att de är det friaste samt militärt och ekonomiskt starkaste landet i världen. Samtidigt framhåller han att det är viktigt att slå vakt om denna ledande ställning. Ett liknande argument framhåller historikern Niall Ferguson i Colossus där han spårar Amerikas imperialistiska historia — han kallar det uttryckligen för ett imperium — och hävdar, likt Romney, att USA är det i särklass bästa alternativet vi har tillgängligt som världsledare. Kina, EU och global islamistisk terror understödd av regimer som Iran är alternativen, men de är inte på egen hand starka nog att axla oket av att vara världsledare ensamma. Slutsatsen är därför densamma för den brittiske Ferguson som för amerikanske Romney; ett försvagat USA leder troligtvis till ett maktvakuum snarare än en multipolär värld, och det riskerar att underminera de fri- och rättigheter vi tar för givna i västvärlden.

De potentiella rivaler till amerikansk hegemoni som Ferguson pekar på är EU, Kina eller radikal islamism. Alla har vissa styrkor som pekar mot att de skulle kunna ta en ledande ställning. EU har utvidgats och har en relativt stark ekonomi, men de demografiska trenderna pekar nedåt och ekonomiskt har USA sprungit ifrån oss. Kina har haft en mirakulös ekonomisk utveckling sedan de övergivit en total planekonomi, men trots stark tillväxt är det 20 år efter Fergusons bok fortfarande USA som leder ekonomiskt och militärt. Islamism har visserligen en starkare demografisk trend men består av splittrade grupper snarare än en enad organisation. Försöken av ISIS att skapa ett kalifat kvävdes i sin linda och inget alternativ har dykt upp sedan dess. I stället ser Ferguson ett mycket troligare scenario av en ny “Mörk Tid” likt medeltiden där strävan efter globalt imperium ledde till politisk fragmentering.

På senare tid har denna amerikanska hegemoni kommit att ifrågasättas allt mer. “Postliberaler” med flera argumenterar emot amerikansk intervention i utländska konflikter. Dessa interventioner och de som stöder dem kallas ofta för “neokonservativa.” Problemet med sådana etiketter är att de tjänar mer som enkla karaktäriseringar av en löst sammansatt grupp tänkare som man sedan kan slå ner som en enkel halmgubbe. Neokonservatismen karaktäriseras framför allt av viljan att sprida liberal demokrati till utlandet, medan klassisk amerikansk utrikespolitik som varit interventionistisk inte främst syftar till detta utan har snarare andra strategiska överväganden i åtanke. Neokonservatismen är dessutom mindre mån om att försvara etablerade institutioner om de inte råkar vara överens med deras egna ideologiska överväganden.

Två exempel räcker för att illustrera poängen. För det första är det en liten del av det republikanska etablissemanget som varit neokonservativa. De hade ett visst inflytande vid Vietnamkriget, men exempelvis återfinns ingen av de ledande makthavarna i Bushadministrationen bland neokonservatismens tänkare eller förgrundsgestalter. Samtliga neokonservativa som befann sig i President Bushs krets var av lägre rang. För det andra räcker det inte att peka på amerikansk intervention som ett arv av neokonservatismen. Med en sådan etikettering blir det svårt att förstå amerikansk utrikespolitik sedan de övergick från den tidiga isolationismen som karaktäriserade landet i dess gryningstid till den mer expansiva och involverade utrikespolitik de fört sedan omkring 1890, om än inte alltid helt konsekvent. Därtill finns det tänkare som inte kan anses vara neokonservativa som har stött en mer aktiv utrikespolitik; bland andra den brittiske filosofen Roger Scruton som argumenterade för invasionen av Irak samt William F. Buckley Jr. som argumenterade för samma sak.

Med andra ord är neokonservatismen en gravt överdriven fiende. Därmed inte sagt att den inte har existerat och också har varit ett hot mot traditionella definitioner av konservatism. Neokonservatismen leddes av tänkare som var före detta trotskister som sade sig ha blivit “rånade av verkligheten.” De vände sig högerut på den politiska kartan men tog med sig många av sina revolutionära metoder. I stället för kommunismen blev det den liberala demokratin som skulle exporteras runt om i världen. Samma problematik möter vi igen — om än med andra politiska motiv — från så kallade “Postliberaler.” Flera av dess förgrundsgestalter är tidigare marxister, socialister, och vissa är tidigare anställda hos Demokraterna som nu önskar diktera åt vilket håll Republikanerna ska gå. Precis på samma sätt som deras neokonservativa företrädare gjorde. Alla som gått före dem anklagas nu för att vara neokonservativa, en grupp liten nog att den inte kan försvara sig, och en etikettering som de klassiska republikanerna inte kan svara på eftersom de inte känner igen sig vid den karaktäriseringen.

I själva verket är hotet globalismen, eller det globala styret, inte ett imperialistiskt USA. Denna globalism kan definieras som transnationell i motsättning till internationell, där övernationella organisationer får en allt starkare ställning på bekostnad av suveräna nationer. Förhållandet mellan global styrning och suverän nation har studerats ingående av Dr. John Fonte vid The Hudson Institute, och hans bok har nyligen getts ut på svenska som Suveränitet eller underkastelse? (Oikos: 2023). Fonte beskriver där hur transnationella organ som FN, EU och organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch har fått en starkare ställning på den globala scenen, och även fått inflytande i inrikespolitik och nationers egna lagstiftning. I stället för samarbete mellan nationer är det globala organ som får mer och mer lagstiftande makt. Ferguson skrev något liknande i Colossus, där han — som nämnts ovan — ser globalismen som en ny Mörk Tid:

"The United Nations, the International Monetary Fund, the World Bank, and the World Trade Organization each considers itself in some way representative of the “international community.’ Surely their aspirations to global governance point to the true alternative to American empire—a new Light Age of collective security and international law, the very antithesis of the Dark Ages?"

Ett område Fonte lyfter är krig och krigsrätt. Som exempel ger Fonte lagkrig i efterdyningen av 9/11. Vid invasionerna av Afghanistan och Irak kom fördömanden från internationella organisationer som Human Rights Watch och Amnesty International. Standarden som angavs för dessa fördömanden var Protokoll I som hade antagits vid Genève under 1970-talet och som benämnde irreguljära styrkor och terrorister som “lagliga stridande.” USA
högsta ledning kom aldrig att ratificera Protokoll I, men likväl har den transnationella lagstiftningen blivit standard.

Ferguson skriver vidare i Colossus om FN:s tillkortakommanden medan USA har fått stå som global ledare:
“[…] it has been the United Nations that has performed a shifting role in the last decade and a half, and American policy has been in large measure improvised in response to the failures of the UN and, in particular, to the failures of the European powers represented on the UN Security Council. It was during the 1990s that the United States learned, through bitter experience, the value of credible military interventions in countries where state terror was being used against ethnic minorities. It also learned that these did not require explicit authorization in the form of UNSC resolutions. ‘Coalitions of the willing’ could suffice.”
Intervention i utlandet för att slå ner en hotfull och despotisk regim är inget nytt i historien. Två olika regeringar med skilda motiv kan återges. Brittiska imperiet ledde en invasion av Omdurman i Sudan 1898 där man besegrade den wahhabitiska regimen och USA gjorde sig av med Manuel Noriega i Panama 1989 genom militär invasion. Frågan kan alltså inte begränsas till en förmodad neokonservatism. Även Edmund Burke argumenterade för humanitär intervention i Frankrike. Visserligen var det för att rädda en rådande ordning i stället för att etablera en ny. Men distinktionen är kvalitativ; invasionen rättfärdigas genom att peka på ett upplevt bättre förhållande och utgår därmed från en moralisk måttstock.

Ironiskt nog är det alltså många av dem som kritiserar USA
aktiva utrikespolitik som går globalismens ärende genom att ifrågasätta USA
egna strategiska överväganden och utrikespolitiska intressen. Man kan ogilla USA, likt många amerikaner ogillar diverse regeringar som de inte själva har röstat på. Man kan även ifrågasätta ledarskapets riktning. Men vi borde fråga oss om vi gör rätt i att även ifrågasätta USA ledande ställning. De troliga alternativen — global styrning eller ett maktvakuum — verkar långt värre än ett imperialistiskt USA.

Påven Pius XII sammanfattade det med ord som håller än idag: "Into the hands of America, God has placed the destinies of an afflicted mankind."

Karl Gustel Wärnberg