Svensk politik har en oroande tendens att låta politiska förslag, till följd av blockens närmast liknande skyttegravskrig, gå tvärs mot majoritetens önskemål i avgörande frågor. I Sverige finns det ett tydligt gap mellan politiken och medborgarna som ännu en gång har visat sig särskilt tydlig. Att inte lyssna på sina medborgare är inte bara dåraktigt som långsiktig strategi utan också oförenligt med våra demokratiska grundprinciper.

Regeringsformens första kapitel och första paragraf föreskriver att all offentlig makt ska utgå från folket och att det svenska folkstyret ska vara representativt och parlamentariskt. Dessa ord avser inte enbart en formaliserad styrmodell utan en tanke om den oerhörda vikten av folkligt inflytande. I flertal fall under det senaste decenniet har majoritetens synpunkter på viktiga frågor återkommande saknat en majoritets stöd i riksdagen. Till följd har också populistiska partier, säger jag med en positiv klang, växt fram som ofta representerar de viljor som många människor besitter snarare än kväver dem, som så kallade experter eller professionella tyckare gladeligen gör. Ett fenomen som inte är unikt för Sverige utan syns över hela västvärlden.

Exemplen på detta, ur en svensk kontext, är många: förbud mot vinster i välfärden, minskad invandring och utbyggnad av kärnkraft är alla sådana frågor som fortfarande är eller länge var förbisedda av politiken, trots ett majoritetsstöd från folket. Den senaste frågan i ordningen är om Jimmie Åkessons utspel från Sverigedemokraternas landsdagar där han anförde att man ska kunna stoppa nybyggnationer samt riva befintliga moskéer som bidrar till islamism eller spridandet av samhällsomstörtande och svenskfientliga budskap. Hysterin spred sig som en löpeld bland oppositionen, regeringen och i stort sett på alla ledarsidor. Emellertid nickade folket med och ser knappats några andra partier som har bättre lösningar.

I den färska mätningen genomförd av Riks/Sentio går det att se hur 60,5% av tillfrågade stödjer stängningar av moskéer som sprider extremism och endast 17,5% av svarande är emot. I motsats till statsminister Ulf Kristerssons besked finns det dessutom starkt stöd i Moderaterna (74,8%) att stoppa islamister från att nyttja gudstjänstlokaler för att exempelvis uppmana till jihadism mot väst eller döda judar.

Nedstängningarna är dessutom inte bara nödvändiga som politisk åtgärd utan också tämligen okontroversiella utomlands. Därför kan man enkelt förstå att det handlar mer om att SD gjorde utspel snarare än något annat parti. Länder som Frankrike, Tyskland och Österrike gör nämligen redan detta, och till och med Socialdemokraternas justitietalesperson Ardalan Shekarabi har öppnat upp för en likande åtgärder tidigare. I det fallet om en moské i Järfälla som påstås ha nära kopplingar till Irans regim och arrangerar så kallade ”njutningsäktenskap”. Troligen är det många svenska medborgare som har svårt att förstå vad som gör denna moské värre än alla dem som vill införa sharialagar i Sverige, uttalat sympati för Muslimska brödraskapet eller nyttjar sina moskéer för terrorpropaganda, och som SÄPO dessutom har varnat för.

Varför svensk politik i flera frågor inte tycks präglas av rim och reson är inte för att vi är dummare än andra utan för att våra politiker saknar skäl till rörligt tänkande. Varför klättra upp ur skyttegraven man själv har grävt, om det innebär att riskera att exponera sig för fiender? Problemet är dock ifall politiska partier eller politiker inte gör detta leder det till återkommande fall där majoriteten av våra politiska partier inte tillräckligt tillgodoser väljarnas intressen eller önskemål.

Denna insikt utgör en stor anledning varför Sverigedemokraterna har ökat under det senaste decenniet så kraftigt, de lyssnar till folkviljan på ett sätt som inga andra i svensk politik gör för tillfället. För att stärka demokratin och säkerställa ett samhälle där medborgarnas röster räknas, måste svensk politik omfamna en mer realistisk och responsiv hållning. Endast då kan vi bygga ett samhälle som är starkt, enat och framåtblickande.

Markus Johansson,
debattör