Världens kvinnor föder allt färre barn. I synnerhet över västerlandet sveper nu en våg av barnlöshet som väckt oro bland vitt skilda läger. Sverige har exempelvis sedan år 2021 upplevt en dramatisk minskning av antalet födda barn, och debatten har därvid kommit att kretsa kring den demografiska utvecklingens fiskala konsekvenser: vem ska försörja vår åldrande befolkning? Min uppfattning är dock att fixeringen vid försörjningsbördan – som även konservativa emellanåt hemfallit åt – utgör en villoväg som lämnar den egentliga existentiella grundfrågan obesvarad: varför ska människor egentligen skaffa barn?

Den tyske ultra-pessimisten Phillip Mainländer (1841-1876) hade för sin del svarat att det inte finns några goda skäl att föröka sig. Mainländer betraktade icke-varat som överlägset varat, och i linje med denna tes såg han livets slutliga utplåning som tillvarons egentliga mål och mening. I sitt huvudverk Philosophie der Erlösung (1876) förutspådde Mainländer också att människosläktet så småningom skulle komma till insikt härom och frivilligt avskaffa sig själv genom avhållsamhet från att ha sex – och säkerligen skulle Mainländer, om han hade levt idag, med gillande noterat hur nära hans profetia redan kommit sitt förverkligande.

Nu är människan inte av naturen ultrapessimist, och få delar Mainländers syn på universum. Man behöver samtidigt inte vara lärjunge till Mainländer för att tveka inför att sätta nytt liv till världen. Att skaffa barn är i själva verket alltid betänkligt, ty nästa generation ärver ofrånkomligen plikt och kamp och sorg. Den kommer att ärva plikten att värna Sverige, kampen mot västerlandets många fiender, och framförallt sorgerna som följer människan i spåren med samma trägna trohet som hunden. Vi kan inte skona framtidens barn från detta, lika lite som våra föräldrar kunde skona oss.

Just här, i den tilltagande negativiteten inför framtiden, finner vi också den ideella spegelbilden till våra materiella bekymmer. Bakom krympande födelsetal lurar inte endast individualism, bostadsbrist, oro för klimatförändringar, ekonomiskt förfall och alienation mellan könen. Där ruvar även ångest inför tanken att framtidens barn till följd härav kommer att få ett sämre liv än vi själva haft. Sådana synpunkter bekommer måhända inte samvetslösa slarvpellar eller religiösa fanatiker, men den finlandssvenske poeten Bertel Gripenberg skrev i dikten Testamente vackert om arvet som alla goda föräldrar vill lämna sin barn:

“Jag sitter och önskar i natten

för er, mina söners skull.

Jag önskar er gröna skogar

och livets rödaste gull.

Jag önskar er vidare färder

än själv jag har vandra fått

och vägar med mindre stenar

än de vilka länge jag gått.”

Alla som älskar sina barn önskar dem detta – och människor är mestadels inte sämre än att de älskar sina barn. Liberaler som knåpat ihop sin moral av egenintresse och materialism kan säkert bevekas av att pensionssystemet eller äldrevården framdeles kräver fler arbetsföra händer; men för normala människor torde skrämselpropaganda om den kommande generationens parodiskt enorma försörjningsbörda avskräcka från barnafödande.

Anledningen är enkel, och knyter an till inledningens frågeställning: varför ska människor skaffa barn? Det är ju för att ge dem ett bättre liv än man själv har haft. Det är för att ge fler människor tillfälle att uppleva vår fantastiska kultur, vår sköna natur och allt otroligt som människan har åstadkommit. Det är för att ge en ny generation chansen att finna lycklig kärlek, att sluta äkta vänskap, att ge sitt bidrag och att pröva sina möjligheter av alla slag så långt som krafterna räcker. Det är för att ge dem allt det som Mainländer avfärdade som klen tröst i en ond värld men som kanske, kanske ändå räcker för att ge livet värde.

Syftet med barn är emellertid inte att föräldrarna ska ha en borgensman att peka mot när borgenärerna bultar på dörren. Konservatismens lärofader Edmund Burke jämförde samhället med ett kontrakt mellan döda, levande och ofödda; och likt alla kontrakt äger parterna inte bara skyldigheter utan också rättigheter. Den kommande generationens förpliktelser mot oss balanseras härvid av dess rätt att kräva ett bättre samhälle att överta; och många avstår från att skaffa barn om de inte tror sig kunna uppfylla sin del av avtalet. Det är denna obekväma men bjärta sanning som gör att alla statsfinansiella argument för ökat barnafödandet faller mer eller mindre platt.

Konservativa måste därmed, för att runda av, framöver sluta tjuta med i kattjämret över pensionerna och istället övertyga människorna att framtidens barn kommer att få ärva lycka och rikedom och hopp, vid sidan av slit och skuld och sorg. Fokus måste ligga på vad vi ska göra för våra efterkommande, snarare än vad våra efterkommande ska göra för oss. Den omställningen är nödvändig inte bara om svensk konservatism ska ha en framtid, utan om Sverige ska ha en framtid överhuvudtaget.

Johannes Norrman