“Om du känner fienden och känner dig själv, behöver du inte frukta resultatet av hundra slag. Om du känner dig själv men inte fienden, kommer varje seger att följas av ett nederlag. Om du varken känner fienden eller dig själv, kommer du att besegras i varje slag.”

                                                   -    Sun Tzu, ur Krigskonsten

Mina ideologiska kappvändare,

Ordet "paradigm" kommer från vetenskapsfilosofin och myntades av fysikern Thomas Kuhn. Termen syftade ursprungligen på en kontext där en viss uppsättning axiom (vedertagna sanningar) och modeller betraktades som givna fakta. Ett paradigm innehåller också ramar för vilka frågor som ska ställas, vilka svar som är relevanta, samt vilka resultat som kan förväntas.

Det sägs att vårt samtida politiska landskap genomgår ett paradigmskifte. I Sverige skedde detta, strikt politiskt talat, med att Tidö-regeringen tillträdde år 2022, men de svalkande populistvindarna började blåsa i väst redan när Trump blev Amerikas 45:e president år 2016.

Vad som följde efter Trumps intåg i politiken 2016 behöver knappast förklaras för denna läsarskara, men Brexit, Tidö-samarbetet och det faktum att Front National nu är Frankrikes största parti, är bara några exempel på populismens kraftiga frammarsch.

Detta är knappast slutet utan fler exempel kommer att följa i framtiden.
Det som kännetecknar dessa populistiska rörelser är att de i sin essens är konservativa, även om många ideologiskt bevandrade människor kanske invänder instinktivt. Argument som att “SD egentligen är sossar”, att Trump “var ju demokrat tidigare"  eller att samtliga rörelser är kritiska mot helt avreglerade marknader är alla synpunkter som i första hand är paradigmatiska. De bygger på uppfattningar om konservatism som är kraftigt liberalt behäftade snarare än Konservatismen i sig.

De står helt enkelt kvar i ett förlegat paradigm oförmögna att se hur det nya gestaltar sig.

Liberalismen både segrade och besegrades
Liberalismen som modern ideologi har sina rötter i två dominerande former som fick genomslag efter andra världskriget: marknadsliberalism och socialliberalism. Istället för att stå i motsättning till varandra, sammansmälte dessa till ett alltgenomgripande sociopolitiskt projekt med målet att maximera individuell autonomi - typ.

Denna sammansmältning resulterade i en rad grundläggande axiom som kom att prägla den liberala ideologin. Några av dem är följande:

• Människan är inte i första hand en politisk varelse.
• Man kan förhindra politisering och centralisering genom att fördela makten i olika grenar av staten.
• Genom att fler får säga sitt och delta i beslutsfattandet kommer besluten att bli bättre.
• Politiken bör ytterst handla om ekonomiska frågor och inte om moraliska.
• Liberalismen är lösningen på stora politiska konflikter.

Ideologin, som har mött stora framgångar och övat stort inflytande, hyllades kanske allra mest i Francis Fukuyamas magnum opus "The End of History" (1992). I verket hävdade Fukuyama att liberalismen var så framgångsrik som grund för statsskick att den skulle innebära "historiens slut". Med detta menade han att de stora ideologiska konflikterna nu var över och att liberalismen hade segrat. Vem skulle vilja återgå till något annat när man väl har uppnått liberalismen, som dessutom har blivit synonym med välstånd och individuell frihet?

Tråkigt nog ser vi idag både hur liberalismen har segrat och hur den har besegrat sig självt.

Aldrig tidigare har vi talat så mycket om fred, samtidigt som vi ser fler krig och fler liberala demokratier. Vardagspolitiken har heller aldrig handlat så lite om ekonomi och så mycket om moral, kultur och identitet. Dessutom har diskussionen om myndigheters påstådda politisering, maktanspråk eller överdrivna finansiering – både nationellt och internationellt – aldrig varit så omfattande som nu.

Liknande effekter har även spridit sig till näringslivet, där fler aktörer använder social ingenjörskonst för att främja jämlikhet™ och motverka "strukturell diskriminering". I utbyte får de ofta statliga subventioner och skydd från att deras anställda blir medialt uthängda som ideologiska kättare.

Många har gått woke, men få har gått broke.

Post-liberalismens intåg

Som Foucault, Machiavelli, Carl Schmidt, eller vem det nu var, sade så kan politik kokas ner till att inte handla om debatt eller problemformulering, utan om vänner och fiender. Till skillnad från liberalers önsketänkande så organiserar sig människor för att bevara sin kultur och sätt att leva och sina intressen. När detta sker uppstår politik.

Då är inte fiender de som inte håller med om ambitionerna utan de som försöker förstöra det klister som håller den enskilda konstellationen ihoplimmad. Vare sig det rör en nation, en organisation eller institution.

Det mythos som finns om den liberala staten har i realiteten endast tillåtit statsapparater att svälla och bli alltmer komplexa. De har utvecklat egna autopoietiska system, som man så fint kallar det inom sociologin, vilket innebär att dessa systemkomplex har utvecklat förmågan till självskapande, självbevarande och är begränsat påverkningsbara utifrån.

USA illustrerar tydligt dessa tendenser. Sedan 2015 har en viss person försökt "dränera den djupa staten", vilket har lett till anklagelser om samröre med Ryssland, trots brist på bevis. Han har ställts inför riksrätt, men aldrig fällts. När Hunter Bidens laptop läckte, censurerades nyheten snabbt av media för att inte påverka valet. Senaste exemplet är ( icke folkvalda) EU-kommissionären Thierry Bretons försök att påverka det amerikanska valet genom hot mot Musk och Trump inför deras intervju.

På många sätt besannades vad den konservativa men tillika f.d. trotskistiska tänkaren James Burnhams förutspådde om managersamhällets revolution - mitt framför våra ögon [1]. Kanske bäst sammanfattat av George Orwell i sin essä “Second thoughts on James Burnham” (1946):

“ Capitalism is disappearing, but Socialism is not replacing it.

The rulers of this new society will be the people who effectively control the means of production: that is, business executives, technicians, bureaucrats and soldiers, lumped together by Burnham under the name of ‘managers’.

The new ‘managerial’ societies will not consist of a patchwork of small, independent states, but of great super-states grouped round the main industrial centres in Europe, Asia, and America.” [2]

I stället för att stärka de värden som liberalismen påstår sig försvara, har liberalismen alltså snarare urholkat dem. De värden som en gång gjorde den västerländska civilisationen pålitlig och framstående har till stor del utplånats i strävan att bevara "den liberala ordningen".

Meritokrati och framstegsdyrkan har ersatts av ekonomiska transfereringar, kvotering, brist på kreativitet och en ständigt växande offentlig sektor. Likaså har kristendomen mer eller mindre motarbetats samtidigt som främmande religioner har förts in i samband med de civilisatoriskt skadligt stora flyktingströmmarna.

Under denna period har konservativa aktörer slagit knut på sig själva i opinionsbildning och policydokument. Rabblat liberala principer och gjort ideologiska kullerbyttor för att motivera konservativ politik men som i slutändan utmynnat i något annat. Vad vi i många fall fick var mer institutionaliserad vänsterism - som de liberala axiomen krattade vägen för och saknat verktyg för att motverka.

Verktygslådan saknar å andra sidan inte de post-liberala konservativa.

Den post-liberala konservatismen
I många attribut är den nya högern i USA, Europa och inte minst i Sverige lika varandra och i sin tur i linje med Burnhams syn på politik. Kanske finns det andra tänkare som är mer träffsäkra men hans framhävande av de italienska realisternas elitteorier[3], synen på det nya klassamhället och till sist även synen på liberalismen som västerlandets uttryck för självskadebeteende[4] är exempel på genomslag som inte bör underdrivas.

Men den post-liberala konservatismen skiljer sig från tidigare versioner i flera avseenden:

• Den talar om klass, ofta i termer av vanligt folk mot eliten.
• Den hyser inga betänkligheter att använda makten om de vinner den.
• Den förstår att liberala axiom inte tjänar deras sak
• Det gemensamma goda är ofta ett mer eftersträvansvärt mål än individuell frihet.
• Den betraktar samhället, liksom människan, som obotligt politiskt.

Trots dessa nya influenser behåller den post-liberala konservatismen också mycket av sina ursprungliga axiom:

• Tron på människans ofullkomlighet och att ingen mänsklig institution därför kan vara perfekt.
• En preferens för en reglerad marknadsekonomi som tar hänsyn till etik och moral, snarare än en helt avreglerad marknad.
• Ett mindre intresse för materiella värden jämfört med både liberalism och socialism.
• Att lära från historien utan att nödvändigtvis försvara status quo.[5]

Både de nya och gamla konservativa målen finns egentligen utanför politiken men politiken är ett medel för att nå dem. Detta har vänstern alltid förstått, även om de har haft en annan syn på vad som ska uppnås. Insikten om detta har också möjliggjort för dem att kunna flytta fram sina positioner i ett liberalt paradigm över ett flertal fronter, utan att högern (tror sig) inte kunnat göra något åt saken.

Vad vi ser nu är en omkalibrering av politikens funktion där vi rör oss bort från liberalismens paradigm mot ett post-liberalt konservativt idékomplex. Där antifragilitet, politisk realism och uppbrott med konventionen kommer att vara nödvändiga.

När J.D. Vance, Trumps vicepresidentkandidat, höll sitt tal där han accepterade sin kandidatur, markerade det en tydlig avvikelse från tidigare praxis. Hans tal betonade stabilitet och nationalism. Han kritiserade frihandel och globalism samt fördömde invasionen av Irak, där han själv tjänstgjorde som marinsoldat. Vance riktade sin skarpa kritik mot den styrande klassen i Washington och mot "Wall Street-baronerna".

Om de politiska käpphästarna är snarlika är personerna, Trump och Vance, det motsatta.

Vance kommer från en trasig familjebakgrund i en rostbältes-stad i Ohio där jobben skickades över Stilla havet till kinesiska fabriksgolv och där stadens söner skickades över Atlanten till den arabiska halvön för att dö i krig.

Han är tjenis med folk i Silicon Valley, ideologiskt medveten och självuttalad post-liberal konservativ politiker[6]. Han är också konverterad katolik, en U.S Marine och var i början av sin politiska karriär en “never Trumper”.

Under det senaste decenniet har han förändrats avsevärt.

Det kommer vi alla göra.

Markus Johansson,
ordförande för Konservativa Förbundet

Källor:

• James Burnham förutspådde i boken The Managerial Revolution (1941) framväxten av en ny styrande klass av 'managers' som skulle ta kontroll över samhällsstyrningen..
• Essän kan läsas som helhet hos Orwell Foundation: https://www.orwellfoundation.com/the-orwell-foundation/orwell/essays-and-other-works/second-thoughts-on-james-burnham/.
• Vilfredo Pareto och Gaetano Musca är två tänkare som refereras till ett flertal gånger i “The Machiavellians, defenders of freedom (1943). Liknande  influenser kommer från Curtis Yarwin som troligtvis av både Peter Thiel och Steve Bannon.
• För vidare läsning se Suicide of the West (1964) av James Burnham.
• Alla fyra punkter tas av författaren Jakob E:son Söderbaum på olika ställen i boken Modern Konservatism - Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd.
• https://www.ncregister.com/news/j-d-vance-is-a-catholic-post-liberal.