I.

Secret Hitler är ett kickstarter-finansierat brädspel för 5 till 10 spelare, som 2015 samlade ihop 1.5 miljoner dollar på Kickstarter. Spelet ligger på plats 13 av de 100 bästa sällskapsspelen någonsin på Boardgamegeek.com, och fastän jag kört det åtskilliga gånger åker det fortfarande regelbundet fram på spelkvällarna. Secret Hitler är dock inte enbart förträffligt roligt; spelets regler belyser i själva verket en grundläggande politisk dynamik, som är viktig att förstå.

Hur lyder då reglerna? Jo, spelet är ett så kallat "social deduction game" och bär vissa likheter med leken Maffia man körde när man var liten. Reglerna har dock genomgått en betydande förfining. Maffia kan närmast liknas vid homo erectus bredvid Secret Hitlers homo sapiens. Likt alla väldesignade spel, innebär detta samtidigt inte en överdriven komplexitet; tvärtom är reglerna påfallande eleganta.

Set-up-fasen inleds genom att varje spelare tilldelas varsitt kort, som delar in vederbörande i ett av två lag; det ena laget är fascisterna (med Hitler i spetsen), och det andra är liberalerna. Fascisterna är alltid i minoritet. Men till skillnad från liberalerna, får fascisterna redan från början veta vilka de andra fascisterna är. Fascisterna har med andra ord ett informations- och koordinationsövertag.

Själva spelet går ut på att spelarna tillsammans genom öppna demokratiska majoritetsval röstar fram en regering (en president och en rikskansler, i linje med det historiska temat), som i sin tur får föra igenom ett "policy card." Liberalerna vill förstås välja en liberal regering som för igenom liberala policys, medan fascisterna vill lura liberalerna, och se till att fascister sitter vid makten.

Fascisterna vinner om de får igenom 6 fascistpolicys, eller får Hitler vald till rikskansler efter att 3 fascistpolicys gått igenom. Liberalerna vinner om de får igenom 5 liberala policys, eller genom att skjuta Hitler.

Kärnan i spelet, som föder all spänning, är den ovan nämnda kampen mellan fascisternas informationsövertag och liberalernas majoritetsövertag. Bortser man från slumpeffekter, så är det i princip det spelarlag som bäst kan använda sina styrkor mot motståndarens svagheter som vinner.

Lyckas liberalerna med den digra uppgiften att skilja ut fascisterna (som ju låtsas vara liberaler), så har fascisterna inte en chans; deras minoritetsställning innebär att de obönhörligen förlorar varje öppen och rättvis omröstning. Men om fascisterna lyckas skapa förvirring och manipulera liberalerna till att rösta mot sina egna intressen, spelar det ingen roll att fascisterna i strikt demokratisk mening är i minoritet. Deras informationsövertag låter dem ofta ta kontroll över spelet, och vinna ändå.

II.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet är en oberoende forskningsorganisation, som sedan 1986 genomfört undersökningar kring svensk opinion. Frågorna de genom åren ställt svenskarna är betydligt mer djupgående än de tråkiga och förutsägbara  "vilket parti skulle du rösta på om det var riksdagsval idag?" som SIFO och Novus regelmässigt häver fram. Deras data är kort sagt omfattande, och av ypperligt hög kvalité.

I rapporten svenska trender 1986-2019 (SOM 2020:6) beskriver redaktörerna Johan Martinsson & Ulrika Andersson svensk opinion under en dryg trettioårsperiod. Många av resultaten är rätt uppenbara (en stark majoritet tycker till exempel att det är ett dåligt förslag att inskränka aborträtten), men vissa resultat väcker frågor.

Sedan SOM började mäta frågorna, har det funnits en knapp majoritet (eller i varje fall en utomordentligt stark pluralitet) för att förbjuda ansiktstäckande slöja på allmän plats, samt att förbjuda tiggeri (sida 50 i rapporten).

Nu kanske konservativa läsare ler snusförnuftigt åt att vi, till skillnad från etablissemanget och vänstern, i alla fall har folket på vår sida. Då borde vi nog raskt tänka om, för det går nämligen knappast att tala om någon stabil tyst högermajoritet.

Sedan SOM började mäta frågan, har nämligen 60% av svenskar velat förbjuda vinstuttag i privat vård, skola och omsorg (sida 47). Dömer man av liknande frågor SOM har mätt ännu tidigare (sida 44), så talar mycket för att antipatierna mot vinst i skattefinansierad vård/skola/omsorg går ännu längre tillbaka i tiden, och närmast följt med sedan reformerna infördes.

Sist men inte minst vore det grund för uteslutning ur Sverigedemokraterna (eller i alla fall borde det vara det), om jag gjorde ett sådant här inlägg utan att nämna att en omväxlande pluralitet/majoritet av svenskar alltsedan 90-talet svarat att "ta emot färre flyktingar" är ett "bra" eller "mycket bra" förslag (sida 46). Den värsta mediahetsen under 2015, lyckades inte ens med att få en pluralitet att säga att det var ett dåligt förslag, och i årets rapport vill 58% ta emot färre flyktingar.

Notera att inget av detta säger någonting om huruvida de här förslagen är bra eller inte. Ärligt talat är det en fråga av grovt underordnad betydelse. Vill du ha vinster i välfärden? Kul för dig, du kan säkert hitta några som håller med. Vill du att fler flyktingar ska få komma till Sverige? Visst, varför inte?

Frågan här är inte vilket förslag som är bäst. Frågan är hur det kommer sig att den politik som en majoritet av befolkningen tycker är bäst, inte verkar genomföras. Hade det rört sig om ett enstaka område hade man kanske kunnat förklara det med att lagstiftaren är långsam eller att frågan inte uppmärksammats; men som vi sett ovan finns det flera viktiga områden där folket och lagstiftaren verkar gå helt i otakt.

III.

Vid det här laget förstår du förhoppningsvis att det finns en poäng här, som går djupare än att förklara reglerna till ett ovanligt skojigt brädspel, eller att slänga fram lite intressant statistik om svensk opinion.

Första meningen i första paragrafen i första kapitlet i vår regeringsform, slår fast att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Hur är det då möjligt att makten och etablissemanget (i vid mening) konstant åsidosätter folkviljan till förmån för policys som endast vinner gillande av en liten minoritet?

För vad man än säger eller tycker, är det bevisligen så det är. Folk vill inte ha vinstutdelning i skattefinansierad vård/skola/omsorg, men vi har kvar det ändå. Media har nyligen rapporterat om de enorma slitningar inom Migrationskommittén; en dramatik som framstår som närmast absurd när man betänker att en tydlig majoritet på 58% vill ta emot färre flyktingar. Varför inför inte kommittén regler som trycker ned antalet asylsökanden till Sverige till ett absolut minimum? Varför går inte majoritetens vilja igenom?

Secret Hitlers designer Tommy Maranges har skrivit en handfull ytterst intressanta blogginlägg om hur utvecklarna gick till väga när de tog fram spelet, och en av hans reflektionetter från inlägget "Hidden information in Secret Hitler" bjuder ett oväntat svar på dessa till synes svåra frågor:

"The asymmetry of more people vs. more information is, for me, the engine that makes social deduction games go. They are, at their core, (and this gets at the inherently political nature of the genre) about a well-coordinated minority convincing less-informed members of the majority to vote against their own interest."

Man vet att man lever i en lustig tid, när det går att få en mer koncis och träffande politisk analys från en speldesigners blogg, än från samtliga landets ledarsidor tillsammans. Det är nämligen just i denna dynamik – i kampen mellan välkoordinerade minoriteter och okunniga majoriteter – som förklaringen till svenska folkets ständigt växande hög med pålagor från överheten står att finna.

De privata (gissningsvis inte sällan näringslivsorienterade) intressena som vill ha vinster i välfärden, och PK-sekten i partierna och media, är i denna förklaringsmodell två sidor av samma mynt, och egentligen av samma skrot och korn. Det handlar i båda fallen om välkoordinerade minoriteter, som utnyttjar sitt koordinations- och informationsövertag, till att förleda en okunnig majoritet att rösta emot sina egna intressen.

Föreställ dig hur enkelt det hade varit för våra respektive majoriteter att tvinga igenom sin vilja, om de hade kommit till insikt om sin styrka och sina motståndare, och börjat koordinera sig effektivt. Med full koordination, är jag övertygad om att det hade varit en lätt match att förmå lagstiftaren att omedelbart förverkliga majoritetens vilja på nästan samtliga områden.

IV.

Fascisterna i Secret Hitler försöker svindla och manipulera liberalerna, och spelet uppfattar uppenbarligen dem som lekens onda lag. Jag tror och hoppas att de allra flesta håller med om det omdömet. Men Secret Hitler är också ett spel, och naturligtvis gör fascistspelarna inget omoraliskt när de gör sitt bästa för att vinna.

Frågan är om detsamma kan sägas om de högst verkliga åsiktsminoriteter, som utnyttjar sitt makt-, koordinations- och informationsövertag för att köra över majoriteten på riktigt. Vi pratar ju till syvende og sidst om miljontals vuxna människor, som efter noggrann eftertanke kommit fram till hur de vill att deras idealsamhälle ska se ut. Är det någonsin av godo att omyndigförklara dessa miljoner, genom att på diverse mer eller mindre baksluga sätt lura dem att rösta emot sina egna intressen?

Jag tänker inte låtsas att svaret är alldeles givet. En klok man frågade mig dock en gång, vem jag tjänar i första hand; mitt folk, eller mina själlösa, livlösa idéer? Människorna av kött och blod jag har framför mig, eller ideologi? Svaret är kanske inte givet – men mitt svar är ändå alltid folket.

När ett konservativt block kommer till makten, för att runda av, är det alltså min bestämda uppfattning att dess förtroendevalda bör tjäna folket och folkviljan i första hand, och inte sina egna döda, själlösa idéer. Och om det någon gång skulle bli nödvändigt att agera emot folkviljan för landets och folkets bästa, skall trotsandet ske öppet, och utan lögn, svepskäl och dimridåer.

Alternativet är nämligen att dupera majoriteten, och i det tysta tvinga på sitt eget folk ett samhälle det inte vill ha. Det uppfattar jag inte som speciellt konservativt.