Vad bör jag göra? Det är en enkel fråga, kan det tyckas. Ändå verkar det som att allt färre i vår samtid kan ge ett övertygande och sammanhängande svar. Vänsterliberaler förlitar sig, av ren vana och med tilltagande desperation, på en moralism vars begriplighet och tillgänglighet verkar minska i takt med att dess skenhelighet tilltar. Denna moralism är utbredd: den tar sig uttryck i akademin, storbolagen, politiken och media. Dess centrala värderingar – mångfald, jämlikhet och inkludering – implementeras nervöst inom alla dessa områden. De egalitära ideologierna socialism och liberalism är båda orienterade kring värderingen jämlikhet, om än den första avser jämlikhet gällande utfall och den andra gällande möjligheter.

Då dessa ideologier gör anspråk på allmängiltig validitet så blir det naturligt och nödvändigt för dem att tvinga sig på sin omgivning. Därför uppstår en konflikt mellan dessa universalistiska doktriner och den nationella kulturen. Ironiskt nog så resulterar detta också i mindre inkludering, mindre mångfald och mindre jämlikhet, till följd av att de utfrysta grupperna som vägrar underordna sig blir allt fler och allt större – samtidigt som moralismens anhängare blir allt svagare och allt mer splittrade, vilket riskerar skapa ett nytt maktvakuum. För att förhindra denna utveckling så behöver vi svenskar återuppliva vår självrespekt och stolthet: vi måste formulera våra värderingar och regler sådant att de kanaliserar svenskars behov, instinkter och kultur, inte en kosmopolitisk elits sådana.

Moral vs moralism

Moralismens anspråk på allmängiltighet ger den en kosmopolitisk inriktning: den kräver det ena och det andra av sin omgivning. Dessutom hänvisar den ständigt till det “rationella”, det “objektiva” och det externa. I sin intellektuella skepnad är moralismen idén att det finns en uppsättning värderingar och lagar som gäller universellt och evigt, oberoende subjektets sinnelag. Socialismens kampsång “Internationalen” må framstå som en slags karikatyr vid det här laget, men det är just för att dess universalistiska ideal övergått från idealistiskt avantgarde till ren vana hos gemene man.

Även den förmodat antikommunistiska liberalismen har denna kosmopolitiska inriktning. Liberalerna, med deras fokus på rationalitet, individualism och frihet, smugglar in ett liknande anspråk på allmängiltighet. Liberalen säger “Det som är rätt är att maximera individens valfrihet, så länge det inte skadar någon annan!” Men nog skadar deras dogmatiska individualism vår nation. Individualism förhindras av nationella gränser, något som våra inhemska liberala partier ofta påminner oss om, med deras ivriga uppmaningar till öppna gränser.

Det är viktigt att göra en distinktion mellan moralism och moraluppfattningar. Moralister är bekymrade, till och med förskräckta, över sin omgivnings handlingar och moraluppfattningar. Detta bekymmer kan ta sig teoretiskt och juridiskt uttryck i universella mänskliga rättigheter som gör anspråk på att vara giltiga för alla människor oavsett nationalitet. En moraluppfattning, däremot, utgår från ett subjekts perspektiv, vare sig detta subjekt är en person, en familj eller en nation. Subjektet har sina unika behov, instinkter och kultur, och det är utifrån detta som en genuin moraluppfattning definieras. Med utgångspunkt i en nationell moraluppfattning så får man en moral som är närmare folket, närmare familjen och närmare individen. Till skillnad från moralismens anspråk på allmängiltighet och objektivitet så utgår den från något som subjektet naturligtvis förstår.

Moralismen utgår från teoretiska, abstrakta idéer. Den kräver att subjektet antingen låtsas att begripa denna Platoniska idévärld, eller att subjektet blir tillräckligt indoktrinerad för att faktiskt tro på den. Moralism är alltså inte övertygande för en tänkande människa av det enkla skälet att denna abstrakta idévärld vid närmare granskning inte existerar. Den gör aldrig en hänvisning till något konkret, något verkligt, utan endast till fiktion. Rousseaus och Lockes “naturtillstånd” – som i ett hypotetiskt fredligt, pre-civilisatoriskt tillstånd, från vilket naturrätten får sitt berättigande – är inte det just fiktion? Man kan aldrig se detta tillstånd med egna ögon.

Däremot kan man se sin familjs behov, och i utsträckningen sin nations behov. En moraluppfattning som man vet har ursprung i detta behov är långt mer övertygande för en tänkande människa än vad ett lömskt kosmopolitiskt hopkok är. Syftet med en sådan genuin moraluppfattning är att kanalisera medborgarnas instinkter och behov på ett sätt som gynnar nationen, familjen och individen. När det sociala kontraktet inte längre tjänar nationen och dess invånares behov och mål, utan snarare en kosmopolitisk elits sådana, så har det inte längre något värde för nationen.

Moralismens härstamning och dess konsekvenser

Då moralismen blivit en vana för gemene människa (den tänkande människan borträknad) så glömmer vi dess ursprung; vi glömmer omständigheterna då den växte fram, vi glömmer dess effekter och vi glömmer vilken sorts person som gynnas av den. Det som idag benämns som egalitarism har en historia. När en rörelse finner det nödvändigt, som dessa rörelser gör, att göra en tyrann av jämlikhet, så finns det ingen liten risk att det i själva verket är något annat som önskar leka tyrann. Är inte moralisternas bisarra vädjan till universalism helt enkelt ett retoriskt verktyg för att verkställa en mäktigare aktörs agenda? Är de inte bara fotsoldater för en elit som är långt klyftigare och bedrägligare än vad de själva är?

Jämlikhet som värdering tar sig tydligt uttryck i vår svenska grundlag, som författades i sin nuvarande form 1974 och reformerades 2010. Den nya grundlagen ersatte regeringsformen från 1809 med ett nytt innehåll som är lika orealistiskt som det är progressivt. Där står det att “Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet” och att “Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället”. Att formulera lagar kring jämlikhet är inte särskilt originellt. De moderna pionjärerna för den egalitära intellektuella rörelsen, Locke och Rousseau, inspirerade både “Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter”, som skrevs i samband med franska revolutionen 1789, samt amerikanska revolutionens självständighetsdeklaration där man beskriver alla människor som skapta lika.

Dessa pionjärer var i sin tur tydligt influerade av en kristen etik, den antika pionjären för jämlikhet. Bibeln ger det kanske tidigaste uttrycket för jämlikhet som värdering: “Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet.” Det är uppenbart att upplysningsfigurerna – trots en välkänd kritik mot vidskeplighet – fortfarande bygger sin etik på denna värdering. Deras projekt ter sig därför som kristendom minus “vidskeplighet”. Men är inte dyrkandet av jämlikhet en vidskeplighet i sig?

Utöver jämlikhetsdyrkandet finns det ytterligare retoriska likheter mellan de så kallade “vidskepliga” kristna och de moderna, “rationella”, egalitära figurerna. För det första tenderar de att appellera till majoriteten snarare än till de exceptionella, trots att de exceptionella ofta skapar oss mening. Bibeln jämför de rättrogna med fromma lamm, samlade i en fårskock och ledda av den goda herden. Men kan verkligen ett lamm avgöra vem som är en lämplig herde? För det andra tenderar de att appellera till de som känner sig förtryckta, fattiga och förolämpade, snarare än till de som är tuffa, rika och sorglösa: “Saliga är de som är fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket.”

En sista intressant likhet är upptagenheten med relationen mellan man och kvinna. Denna upptagenhet exemplifieras på ett tydligt sätt med den nya samtyckeslagen som började gälla 2018. Lagen, som kritiserats av advokatsamfundet och debattörer som Ivar Arpi och Lena Andersson, kräver en minutiös redogörelse för förloppet men har samtidigt lägre beviskrav. En stor vikt läggs vid målsägandens återgivning av förloppet, en slags omvänd bevisbörda. Har man haft sex med någon som gett samtycke men ångrat sig efteråt så kan man finnas skyldig. Vi måste alla vara absurt robotiska, kalkylerande och formella under sådana omständigheter – och även då går man inte säker för falska anklagelser. Hur många lyckliga kärleksrelationer har inletts med skriftliga överenskommelser?

Ett av de tydligaste exemplen på hur kristendomens värderingar har utnyttjats för vänsterns agenda är hur de anspelar på uppmaningen till att “älska din fiende”, vare sig detta tar skepnad i generös migrationspolitik eller godtrogen kriminalitetspolitik. När man älskar sin fiende, sker inte det då på bekostnad av kärlek till någon annan? Vänsterns självhat tar inte slut vid likgiltig självuppoffring: vi måste istället älska vår undergång!

Två händelser som tydligt exemplifierat detta är för det första SR:s prisande av en kriminell gangsterrappare 2020. Det andra exemplet är nyheten om poliskvinnor som inlett sexuella relationer med gängkriminella och därefter läckt hemlig information till dem, vilket underlättat utförandet av grov brottslighet. Vänsterns hycklande och inkonsekventa reaktioner på allvarliga händelser avslöjar något om deras världsbild. Detta framgick under 2020:s Black Lives Matter-upplopp. Upploppen uppstod efter att den svarte mannen George Floyd avlidit under ett polisingripande, vilket kom att rubriceras som dråp, trots att han hade en dödlig dos av fentanyl i blodet.

Upploppen spreds till Europa. I Göteborg åtalades 36 personer i samband med upploppen. Organisationen BLM intog över 90 miljoner dollar i donationer, varav en stor del gick till lyxköp. I sociala medier publicerade en del vanliga unga vuxna svarta fyrkanter med hashtaggen “#blackouttuesday” för att visa stöd för denna våldsamma rörelse. Det hela förevigades med en bild som visar en svensk poliskvinna knäböjande och stoltserande med skylten “White silence is violence”.

Jämför nu denna överväldigande reaktion med reaktionen på mordet på tonåringen Tommie Lindh samma år. Lindh mördades av en afrikan efter att han försökt stoppa denne från att våldta en kvinna. Men inga upplopp startades efter det mordet. Inga fyrkanter postades på sociala medier. Istället hånas svenska folket av högavlönade akademiker som driver kurser som “kritisk vithetsteori”. En av deras främsta representanter har gjort uttalandet att “den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan”. Denna akademiska mutation av egalitarism har sitt ursprung från USA, där den representeras av personer som Robin DiAngelo som släppt böcker med namnet “White Fragility”. Allt det här måste vara ett tecken på ett djupt sjukt samhälle – ett samhälle som värderar självhat och jämlikhet över allt annat, så till den grad att det förgör sig självt.

Vi har utvärderat moralismens historia och ursprung. Därmed återstår det att säga något om dess effekter, vilket är något som det kan skrivas tonvis om. Moralisterna är fyllda av en utpräglad entusiasm och arrogans som gör dem hånfullt ignoranta till sin egen idéhistoria. En moralist måste nästan per definition vara ignorant, för hur skulle han annars vidhålla sina bisarra föreställningar?

Hur arrogant är inte Greta Thunbergs högfärdiga “How dare you?!” Hur arrogant är inte hennes självsäkra hånleende då hon ännu en gång släpas iväg av polisen från ännu en av hennes ändlösa protester? De säljer sina idéer i vetenskapliga, progressiva paket, och måste därmed distansera sig från sitt vidskepliga förflutna. De, och endast de, har botemedlet för mänskligheten – det hemliga botemedlet som endast de kan förstå, tillverka och sälja. Men för att kunna sälja detta botemedel så måste moralisterna först göra dig sjuk. Denna sjukdom har de sannerligen spridit väl, ty deras moraluppfattning är utan tvekan den dominanta i vår samtid, och har varit det under en lång tid dessförinnan. Den muterar till nya, slugare former.

Men hur länge kan denna numera stapplande, småsinta, och till åren tagna, ormoljeförsäljare marschera innan han slutligen går in i väggen? Under en tid då fler och fler går på antidepressiva medel, då fler och fler uppger psykiska besvär, så verkar det som att han äntligen är på väg att göra just det. Jämlikhets- och rationalitetsdyrkandet har avslöjats. Dessa moderna dyrkare är inte särskilt annorlunda från de “vidskepliga kristna” som de påstår sig ha frigjort sig från. Deras doktrin är bara ännu en vidskeplighet, ännu en avgud.

Konservatismens moral

Det är viktigt att notera att min kritik av den grova politiska och ideologiska vinkling som skett av kristendomen inte är en kritik av kristendomen i sig. Givetvis finns det tolkningar av kristendomen som har gett upphov till sund politik. Jesus må ha sagt “älska din fiende”, men han var också den som piskade ut de giriga och korrupta månglarna ur templet. Denna mångsidighet öppnar upp för fler tolkningar av kristendomen än den enfaldiga och vänsterpolitiskt färgade versionen som somliga driver med stor entusiasm. Kristendomen handlar främst om den historiska händelsen som är Jesus korsfästelse. Kristna som inte kan övertyga sina åhörare om återuppståndelsens historicitet borde inte bemöda sig med att övertyga någon om en politisk åtgärd, eftersom det skulle vara som att bygga på lösan sand. De politiska åtgärderna är sekundära, och de bör, som Matteus skriver, dömas för sina frukter.

Även inom konservatismen finns det en välkänd universalistisk och kristen ådra, som kanske bäst representeras av de anglosaxiska författarna C.S. Lewis och Russell Kirk. De menar att det finns en universell sedelag som tilltalar människor i allmänhet. De menar att denna lag är objektiv och kan upptäckas med förnuftet ungefär som matematiska samband kan upptäckas med förnuftet. Det stämmer nog mycket väl att de flesta människor anser det fel att stjäla, fel att ljuga och fel att vara otrogen. Men inom mänskligheten finns det skiljaktigheter och konkurrens mellan nationer, grupper och individer, skiljaktigheter som inte alltid kan överbryggas. Uppenbarligen är dessa skiljaktigheter tillräckligt stora för att människor ibland ska finna det nödvändigt för att ta till väpnad konflikt.

Ett problem är att även om en objektiv sedelag skulle existera, så skulle vår tolkning av den fortfarande bero på subjektet. Tänk om en nations subjektiva tolkning av sedelagen strider mot Kirks och Lewis tolkning? Skulle den nationen då inte anses värd att bevara av dessa konservativa herrar? Med ett sådant synsätt kan man inte konsekvent hävda sig vara varken nationalist eller konservativ. Det är suspekt att någon som kallar sig konservativ är överens med franska revolutionens universialitetsideal. Om konservatismen ska vara övertygande och uppriktig så måste den utgå från nationen som enhet och subjekt, snarare än från påstått allmän rationalitet.

Det finns ännu ett konservativt motargument, nämligen att argumentet mot moralism kan misstolkas som en allmän misstro mot all auktoritet. Snarare är det en misstro mot all mänsklig auktoritet som gör anspråk på etisk universalism och allmängiltighet. Den ärliga ledaren är ledaren som inte behöver hänvisa till en extern, objektiv och universalistisk doktrin, och därmed dölja sina egna preferenser och värderingar. Genom att på ett autentiskt sätt bygga sitt ledarskap på det som faktiskt driver honom och motiverar honom innerst inne, så inspirerar han andra och öppnar upp för samarbeten som antingen kompletterar dessa drivkrafter eller delar dem. Hänvisningen till det universella, däremot, skapar förvirring och manipulation “för det större syftet”, snarare än genuina samarbeten.

Slutsats

Vi har etablerat att moralisterna har dominerat vårt samhälle under en lång tid, vi har etablerat deras irrationella vidskepliga ursprung, och vi har noterat att deras effekter blir allt mer påtagliga på gemene människas psyke. Slutligen måste man fråga sig ifall inte allt detta egentligen är en enda stor självuppfyllande profetia. Mot bakgrund av sina fantasibyggen hetsar moralisterna mot de eviga förövarna: vita, nationalistiska, incel-män. Denna retorik används sedan för att rättfärdiga diskriminering, utfrysning, mobbning, våld, upplopp och övergrepp. Skapar de därmed inte en reaktion, en antites, en så kallad “ondska” mot deras envisa teater?

Sverige behöver ett genuint ledarskap, drivet av vår egna, gemensamma och ömsesidigt kompletterande viljestyrka. I konkreta politiska termer innebär det att vi behöver verka för mindre överstatlighet och mer nationellt självbestämmande. Dessutom behöver vi stoppa storbolagens och akademikernas försök att infiltrera och kontrollera våra värderingar. Det är våra behov, våra instinkter och vår kultur som ska sätta agendan, inte viljan hos en kosmopolitisk elit.

För en växande grupp av oss så kommer nationens behov och överlevnad före de kosmopolitiska moralistiska principerna. Människor gillar inte att bli kallade onda. De gillar inte att bli demoniserade. Varje människa bär på en vilja till att uttrycka sig själv, till att överleva, och till att säkerställa sina ättlingars överlevnad – och det främmande, självhatande värderingssystem som tryckts på oss står i konflikt med denna vilja. Det är denna vilja vi kan sätta vårt hopp till.

Hannes Elfving