i. Den repressiva rättsapparaten

Mina våldsvurmande högertwittertroll:

Som ni själva har märkt finns det en särskild försyn för kriminella inom de sanningsproducerande organen vi kallar media och akademin. Vad detta beror på låter jag vara osagt men tråkigt nog visas inte samma överseende åt poliser, som varje dag riskerar sina liv i tjänsten och ibland brukar mindre konventionella metoder för att bekämpa brott. Mestadels rör det sig om sådana brott som främst terroriserar de samhällsklasser som - lustigt nog - aldrig kommer tillåtas få bli en del av just media eller akademin.

Självfallet måste samhället ha uppställda krav på hur poliser kan och bör agera för att upprätthålla en långvarig trovärdighet i relation till medborgarna. Trots det ställer åtminstone jag själv mig väldigt ödmjuk inför det faktum att polisers arbetsmiljö är radikalt annorlunda än övrigas inom vad som godtyckligt kan innefattas av “tjänstesektorn”. I synnerhet i vår tid där kriminaliteten har blivit alltmer brutalare och omfattar allt fler yngre gärningsmän.

Mellan alla feta rubriker i tidningarna, folkets frustrationer och gråtande mödrar, vars söner har berövat sina liv i gängkrigen, ska polisen ständigt utföra det komplexa hantverket (eller snarare balansgången) som det moderna polisyrket kräver. Utan klander ska varje ingripande ske med en närmast instrumentell beslutsamhet och utan att hamna i affekt.

Oavsett hur sorgsna somliga studieskuldsbelastade twittrare och övriga havredryckskonnässörer än må bli av det faktum att kriminella inte berörs så värst mycket av akademiska teorier, så kräver verkligheten att vi förblir realistiska. Sverige befinner sig just nu i en situation där poliskåren måste få de verktygen, eller åtminstone blotta välsignelsen, till att fullfölja varje polismans huvudsakliga funktion: att upprätthålla allmän ordning.

I Sveriges nuvarande sits räcker det dock inte bara med att försöka fånga både bov och buse och på så vis komma till bukt med den grova brottsligheten.  Snarare kommer vårt lands framtid präglas av en långdragen kamp mot den organiserade brottsligheten, som kan komma att kosta mycket mer än vad vurmarna kan föreställa sig.

Gangstrarna må stundtals vara tämligen svagsinta och impulsiva men detta medför inte att de kommer överge sina erövringar hittills. Tvärt om så kommer polisens lite hårdare nypor innebära att de kämpar desto hårdare. Både mot rättsväsendet och mot varandra i gängkrig som uppstår i maktvakuum efter polisiära interventioner. Sådana konflikter kommer kräva ett unikt slags virke av hårdnackade poliser, vilka vi knappast tycks producera på polisutbildningarna i dagsläget.

Även om poliskåren skulle bli tuffare och, inom kort, även ser ut att få nya verktyg från politiken så krävs det alltjämt en poliskår som inte bara står enade mot våldet utan också mot den samhälleliga pressen om ideologisk underkastelse. Lynnet som krävs står följaktligen i diametral motsats till den slavmentalitet som handkrämsgnidande tyckonomer och genusmedvetna kommunikatörer ser framför sig.

ii. Maktprocesser

Om läsaren tillåter sig att tänka utanför boxen så inser denne snart att man bör vara försiktig med att anta något om "vilken sida" polisen står på ute i samhället. Givetvis är jag själv, och majoriteten med mig, tämligen övertygade om att de allra flesta svenska poliser blev just poliser för att de vill hjälpa andra. Det förhindrar dock inte det faktum att poliser många gånger i historien har, ihop med sina kollegor nyttjat sitt maktövertag gentemot den enskilde, för att tillskansa sig själva fördelar.

Varför detta bör nämnas är för att läsaren ska öppna upp för blotta tanken att det kan vara så att poliser, likt övriga yrkesmän inom tjänstesektorn, ibland agerar utefter egenintresse. De kommer ibland agera utefter vad som är enklare att göra snarare än hur de borde göra - baserat på kundens handlande. Självfallet uppskattar varje yrkesman trevliga kunder och gärna hjälper dem lite extra när det finns möjlighet. Samtidigt så går det dock inte att förbise den beslutsamhet som uppstår i arbetet när det krävs för att bli av med en jobbig kund.

Givet då att poliser är precis som vi andra, vanliga människor, som också vill komma hem i slutet av dagen och därför påverkas av sociala incitament baserat på vem "kunden" är. Av denna anledning kan man tänka sig att det förekommer liknande maktrelationer ute i samhället, som baseras på entiteters agerande mot varandra. Kanske främst avseende vissa gruppers agerande mot poliskåren.

Beroende på vem polisen, i den enskilda situationen, bemöter har poliskåren i sitt kollektiva medvetande internaliserat ett förväntat beteenden hos dessa individer. Följden blir att poliser, som huvudregel, inte kommer vidta kraftigare åtgärder än vad som är nödvändigt eller förväntas vara tillräckligt i den givna situationen. Vanligtvis blir utfallet tillsynens fullgott men i själva verket, på lång sikt, helt betydelselös.

Södertäljepolisen | En felparkering urartar till bråk | discovery+ Sverige

Denna dans som polisen och allehanda Adidasriddare håller på med är alltså inget annat än en chimärkonflikt som endast syftar till att reproducera deras sinsemellan befintliga maktförhållande. I de allra flesta av dessa scenarion kommer ingendera av parterna stämma i bäcken en enda gång för att etablera sekventiell dominans. Detta eftersom mödan skulle vara större än belöningen och ingen vill riskera en eskalering och högre insatser.

Om de två parter i stället endast gör vad som förväntas av dem i varje given situation går bägge också ut som vinnare. Konkret menar jag att trasproletärerna får gapa och agera respektlöst, vilket ger kredibilitet i deras egna ingrupp. Motsvarande effekt uppstår hos polisen som får visa på lite handlingskraft och ta kontroll över situationen genom ett gripande. Även om gripandet sällan har någon verkan på lång sikt.

Jämför gärna hur polisens reträtter under korankravallerna skedde på grund av bristande resurser och verktyg samtidigt som de förmår att mota fotbollssupportrar med batongviftande och villkorstrappor. EPA-raggare som spelar hög musik kan bötfällas och gudskelov finns det alltid resurser att tillgå så fort någon misstänks ha skjutit en varg. Att både resurser och möjlighet finns för att bekämpa dessa grupper är inte endast ett resultat av att det är enklare att utföra. Det är också ett resultat av att dessa människor helt enkelt inte kommer slå tillbaka och eskalera maktförhållandet.

Sammantaget går det att förstå att polisen inte förväntar sig något annat beteende från dessa människor än att de fortsätter att respondera på sina nuvarande sätt. Även om det är motbjudande och klandervärt saknas fortsatt incitament för polisen att göra något åt saken. Om polisen skulle eskalera konflikten så vet de att det skulle krävas sjuhelsikes uppoffringar som i själva verket ingen är villig att täcka. Likaså skulle en sådan eskalering ske på bekostnaden av den nuvarande ordningen i samhället, som knappast är särskilt uppmuntrande men ändock inte så illa som det kan bli.

iii. Med Batman till i vår tjänst

Christopher Nolan illustrerar maktförhållanden och eskaleringseffekter mycket väl i sin Batman-trilogi (2005 - 2012). Första filmen, Batman Begins, skildrar inledningsvis ett Gotham där alla samhällsstrukturer har rivits upp och ersatts med nya. Korruptionen sträckte sig nerifrån polisen ute på gatan, upp genom hela rättsväsendet, ända in i de politiska finrummen. Bristerna i hela rättsväsendet hade blivit systematiska och kunde inte längre åtgärdas inifrån. Inte heller förväntar sig någon att situationen skulle ändras eftersom alla har hittat sin plats i spelet. Det rådde helt enkelt, subjektivt sett, ordning i Gotham. Detta var fallet fram tills Bruce Wayne blev Batman.

Till skillnad från polisen kunde Batman inte mutas då han var en idealist. Han behövde inte följa några lagar men bistod alltjämt polisen att lagföra brottslingar och knäcka maffian. Batman lyckades nästan på egen hand stävja den grova organiserade brottsligheten i staden och ingjuta hopp hos befolkningen. Emellertid innebar hans intåg också en eskalering av det maktförhållande som existerade i staden mellan maffian och rättsväsendet. Vad som hände härnäst är dock det intressanta.

Givet att de kriminella i Gotham inte bara var några sedvanliga busar utan en gigantisk maffia-apparat som sysslade med all kriminalitet, från småtjuveriet på gatan till pengatvättande i korrupta banker. Av denna anledning skulle de aldrig någonsin bara ge upp dessa landvinningar utan en strid, trots Batmans överlägsenhet.

I deras mest desperata tillstånd valde de därför att vända sig till den nihilistiske och extremt farlige anarkisten Jokern efter hjälp. Vilket resulterade i en radikal upptrappning av den eskalering som Batman dessförinnan hade påbörjat. Jokern smällde upp sjukhus i luften, planterade bomber i magen på häktade i polishuset, förgiftade en polischef och mördade en domare.

Jokern var, precis som maffian, helt laglös och precis som Batman en idealist.  Men i jämförelse med de andra var Jokern också extremt hänsynslös då han helt saknade bundenhet till moraliska principer, så till den grad att det till och med avskräckte maffian. Hans handlande var alltså ett gensvar till den eskalering som Batmans hade påbörjat.

Detta slutade med att Batmans förstod att hans dittills nyttjade metoder aldrig skulle räcka till för att besegra Jokern. Av denna anledning tvingades Batman att vidta ännu mer oetiska verktyg för att lokalisera jokern och till slut fånga honom. Vilka synder han senare också “betalade” för genom att ta på sig ansvaret för morden som Harvey Dent utförde. Vilket var samma Harvey som nästan lyckades skipa mer rättvisa inom lagens ramar än vad Batman gjorde utanför.

Allt sammantaget vann till slut de goda, Jokern och maffian besegrades. Men detta skedde till oerhört stora kostnader i form av förlorade människoliv som troligen blev många fler än vad som hade varit fallet om Batman aldrig ens existerade. Gotham förlorade också deras enda sanna hopp om att återgå till en stabil och normal rättsordning med den gode idealisten Harvey Dent vid rodret som distriktsåklagare.

Trots detta förstod tittaren, när denne fick se Gotham i all hopplöshet, varför polisen behövde Batmans hjälp. Han var ett oortodoxt och dessutom olagligt verktyg för att bekämpa brottslighet, men som också verkligen behövdes. Han gav människor hoppet tillbaka och folk fick återigen anledning att själva göra det rätta. Även om tittaren senare förstod att Batman skulle innebära en långdragen eskalering av konflikterna i staden, precis som polislöjtnant Gordon befarade, så hade varken Gordon eller Gotham inget annat val.

I en liknande sits befinner sig Sverige idag. Efter många år av historiska impotens avseende immigrations-, kriminal- och rättspolitisstrategier har landet blivit sämre än vad det hade kunnat vara. Vi har kommit till en punkt där en eskalering från rättsstatens sida är oundviklig. En sak som är säker är dock att gänget inte bara kommer lägga sig ner och ge upp. De kommer fortsätta på samma bana och bli ännu mer hänsynslösa än de tidigare varit.

Om den nuvarande maktbalansen rubbas kommer troligen våldet bara öka ytterligare och gängmedlemmarna säkerligen värva till sig ännu fler unga rekryter. Likaså kommer många fler ressentimentsfyllda människor i förorterna känna sig diskriminerade och “offrade” åt saken. Varför är det inte också visitationszoner och gryningsräder på Södermalm där det också sprängs numera?

Samtidigt går det inte heller se någon annan väg framåt än just dessa åtgärder som ligger i tangentens riktning. Sverige behöver en poliskår med finesser likt en schweizisk armékniv. Samtidigt ska de också framträda med pondus och målmedvetenhet som en Jale Poljareviusiansk-sovjetisk stridsvagn; utan att för den delen manifestera sig som fotsoldater i ett inbördeskrig. Likaså behöver vi en rättsordning som utfärdar vedergällningar av bibliska mått från samhällets sida. Samtidigt som den förmår att se förlåtandes mot de som ärligen förtjänar en andra chans.

Vi behöver alltså Batman men som vi alla vet så existerar inga superhjältar i verkligheten men däremot ett flertal superskurkar.

iv. Beaktande av den enskilde

Även om vissa högerväljares våta dröm skulle gå i uppfyllelse och vi får det “krigarkast” till poliskår som vi bitvis kommer behöva, innebär det inte ett alltigenom önskvärt utfall. Givetvis blir de kriminellas liv hårdare, men troligtvis våra egna likaså.

Om detta, mot förmodan, inte ska hända krävs det åtgärder som kan verkställas med kirurgisk precision och inte svepande mot samhället som helhet. Tyvärr är dessa medel få och somliga av dem är tämligen kontroversiella.

Men även då, ifall rättsväsendet förses med varje medel som de önskar, kommer inte det grova våldet i samhället stagnera. Snarare bör vi vänta oss att gängen reagerar på ett sätt som vi ännu inte har sett maken till i samhället. En våldsvåg som kommer spilla över även på oskyldiga som råkar hamna i vägen.

I framtiden riskerar vi alltså att stå där, i samma sits som i dag - om inte värre. Fast då kanske med svagare rättssäkerhet än tidigare. Gängens skjutningar och sprängningar fortsätter och polisens svar gör allt värre. Kanske funderar vi då på varför vi inte bara har ihjäl Batman, så Jokern kanske försvinner? Emellertid vet vi redan nu, precis som Gordon, att det är för sent för detta. Vi har inget annat val än att löpa linan ut och delta i dansen som kan kallas jokersk eskatologi.

Markus Johansson, debattör