Sveriges anslutningsansökan till Nato har kantats av problem som tydligen inte förutspåddes innan processen sattes igång på allvar. I den upphetsade tiden omedelbart efter Rysslands angrepp på Ukraina i februari förra året så var optimismen bland Nato-anhängare i Sverige hög, och ett uttalande från alliansens generalsekreterare Jens Stoltenberg om en “snabbanslutning” för Sverige cirkulerade i media. För ett år sedan var det tydligen ingen som skymtade Turkiet, Natos efter USA starkaste militärmakt, på horisonten.
Idag är relationen mellan Sverige och Turkiet troligen värre än någonsin, och om det vore upp till det islamiska landet vid Europas rand så skulle Sverige sannolikt aldrig vara välkommet in i den internationalistiska Nato-värmen.
Hur man väljer att se på detta är avhängigt hur man ser på Nato. För egen del, som eventuellt må framgå av den första ledarartikeln på Konservativ debatt signerad i mitt namn, så är den svensk-turkiska cirkusen ett välkommet bakslag för den svenska globalisteliten. Här hängs nämligen den politiskt korrekta ordningen som det svenska etablissemanget kultiverat i årtionden ut på skampålen för internationell förödmjukelse.
Bland annat har det visat sig att grupper av mycket politiskt aktiva kurder troligen trots allt inte varit ett önskvärt resultat av flyktingmottagarindustrin och de avskaffade gränserna. Det är onekligen mycket underhållande när hyss och bus begångna av invandrare irriterar och förstör för makteliten för omväxlingens skull, snarare än för för vanligt folk på gatan. På vilket sätt den kurdiska självständighetskampen har med Sverige att göra kan bara invandringsliberaler svara för, och nu får de också svara för varför en del av människorna som de insisterade i årtionden på att svenska folket skulle ta emot också sätter käppar i hjulet på deras globalistiska ambitioner.
Sedan har också Nato, och i förlängningen det militärindustriella komplex som i Västvärlden ofta paradoxalt har beskrivits som ett uttryck för “den fria världen”, också fått sina sömmar blottade av kalabaliken. Är det meningen att vi ska tro att Nato är ett förbund för fred, samförstånd, och demokrati, när företrädare för alliansens kanske nästviktigaste geopolitiska aktör begär av Sverige att inskränka sin yttrandefrihet för att skydda den islamiska religionen från förlöjligande? Den muslimska världens hat mot västerländska, och svenska, friheter och attityder till islam är ett ständigt socialt och kulturellt sår på de invandringsdrabbade delarna av Europa, och nu har detta problem letat sig in i de storpolitiska finrummen för diplomater, där liberaler kanske trodde att de var säkra från fröna som de själva sått.
Att Turkiet är en huvudaktör i det kulturkrig (ibland kanske rent av riktiga beväpnade krig) som utkämpas mellan islamisk utbredning och västerländsk och kristen civilisation har länge varit mycket uppenbart. Turkiet har bland annat sedan migrantkrisen 2015 bidragit till att leda vågor av lycksökare genom sitt territorium till EU:s gränser i Grekland, därifrån de sedan orsakat stora problem i inte minst Sverige och Tyskland.
Utöver att använda migranter som ett vapen mot Europa, så uppmanade Turkiets president Erdoğan 2017 uttryckligen turkar i Europa att “skaffa fem barn per familj” för att kunna bli “Europas framtid”, som “svar på orättvisor och oförskämdhet” gentemot det egna folket. Detta är alltså ett land som ska anses vara en allierad till Sverige och Västvärlden, och en säkerhetspolitisk partner.
Turkiets aktiva engagemang för muslimsk tillväxt i Väst och i förlängningen marginaliseringen av infödda européer innebär ensamt att “Erdoğankramare” är ett gränsfall att vara ett värre epitet än “Putinkramare”. Ändå är det det förstnämnda som den nya så kallade konservativa regeringen inte har något problem med att framstå som, genom ett mycket tvetydigt förhållande till protestaktioner utförda av pro-kurdiska organisationer och av islamkritiker.
När det svenska medielandskapet vill ge sken av att vägskälet verkligen står mellan Nato (läs: Turkiet) och Ryssland, då är det dags att överväga om leken man gett sig in i verkligen är konstruktiv eller inte. Som redan framgått av de gångna veckornas komedi så är den åtminstone inte bra för Sverige. Ett orosmoln som återstår är huruvida en amerikansk intervention i bråket är att vänta, som leder till att Sveriges elit får dricka champagne i Natos kamrar trots allt. Då hade den svenska prestigeförlusten varit för ingenting.