Den 17 maj 2022 gick nära två hundra år av svensk alliansfrihet officiellt i graven, när Sveriges regering officiellt undertecknade ansökan för att ansluta landet till Nato.

I ett stort, makropolitiskt perspektiv kan denna utveckling te sig ganska naturlig. Tilltagande integration mellan stater på ekonomiska, sociala, och politiska områden hör till en av den moderna tidens tydligaste mönster, och detta används ofta för att rättfärdiga det ena efter det andra i världens alla internationella råd och organ, både i de symboliska och i de mera maktfullkomliga. Överstatliga parlament och -domstolar, och agendasättande toppmöten borde vara en självklar del av samhället på 2000-talet, och att påstå annat är att vara verklighetsfrånvänd, brukar det kunna heta.

Den officiella förklaringen till varför Sverige plötsligt ska dras in ett storpolitiskt militärt förbund med 30 andra stater är att den nationella försvarsförmågan anses förbrukad, liksom hur den ekonomiska förmågan var ödesbunden att nå sin vägs ände om inte Sverige hade trätt in i EU år 1995. Samma hot om att oundvikligen falla efter i utvecklingen har därefter upprepats för att rättfärdiga varje steg EU tagit mot sin nuvarande övernationella form. Den röda tråden i den globala integrationsteorin är att ren nödvändighet flyttar spelplanen från nationalstater till multilaterala maktapparater över tid.

Denna förklaring, om här än återgiven med en viss skepticism, har sina meriter. På både det ekonomiska och det militära planet är villkoren svårare för stater med begränsade resurser idag, än vad de var för ett århundrade sedan. Men hur mycket av denna gradvisa försämring i självförsörjning och försvarsförmåga kan man tillskriva ödets nyckfullhet, och hur mycket kan man tillskriva politisk opportunism? Var det oundvikligt att Sverige i stort sett avskaffade det egna militära försvaret på 2000-talet?

Rent geopolitiskt framstår svenskt Nato-medlemskap som ett skott från höften mer än en strategisk nödvändighet. Ryssland bedriver ett anfallskrig mot Ukraina, med den strategiska tyngdpunkten vid Svarta havet och anslutande flodsystem. Denna konflikt är historiskt belagd sedan den första ryska närvaron i området på 1600-talet, och har starka etnonationalistiska undertoner med hur de rysktalande separatistområdena Donetsk och Luhansk används som brickor i spelet. Det är med andra ord inte en överraskning att krig nu till slut har brutit ut i de här trakterna, alltsedan den ryska intressesfären kollapsade med Sovjetunionens sönderfall 1991. Den som varit observant kan ha noterat att en väpnad konflikt pågått i Donetsktrakterna sedan 2014, när Ryssland också genom annekteringen av Krimhalvön sådde fröet till sitt nuvarande militära projekt.

Med facit i hand har det med andra ord funnits en förutsägbarhet i Rysslands agerande det senaste decenniet, och man behöver faktiskt inte vara djärv för att påstå att inga av Rysslands expansionsmönster har haft någonting med Sverige eller ens Östersjön att göra. Såväl svensk som finsk Nato-iver framstår som i det närmaste grundlös, och den höjer spänningarna i Östersjöregionen helt i onödan.

Svensk alliansfrihet har historiskt sin grund i landets läge mellan de europeiska stormakterna, och kan utrönas allra tydligast från mitten av 1800-talet, när spänningar mellan Tyskland och Ryssland var ett orosmoment. Att flankeras i söder av Tyskland och i öster av Ryssland är ett läge som bestått sedan dess, med skillnaden att Tyskland idag mer direkt representeras av Nato och den amerikanska intressesfären.

Idag har den traditionellt robusta avgränsningen mellan Skandinavien och övriga kontinenten till stor del suddats ut efter processer av avancerad politisk och ekonomisk integration med Europa, och liksom hur ett tilltagande antal politiska frågor numera avgörs åt svenskarna i Bryssel, kommer snart även Sveriges yttersta försvarsfrågor flyttas utomlands. Det tar inte bara udden av oberoende utrikespolitiska ställningstaganden i dagsläget, utan även potentialen för Sverige att i framtiden hålla behagligt avstånd till stormakter.

När diskrepansen mellan Natos och EU:s respektive utbredningar minskar kan man även börja spekulera i hur de båda organisationerna kommer utvecklas i förhållande till varandra. Vad skulle krävas för att Natos europeiska grenar ska konsolideras och flyta samman med eventuella EU-baserade säkerhetsarbeten? Att Nato också huserar i EU:s hovstad Bryssel underlättar för denna integration. Att det finns en skepticism i USA om att fortsätta dra ett tungt lass för Europas försvar och rollen som världspolis kan också eventuellt på sikt föra Natos tyngdpunkt närmare kontinenten. Även Turkiet, som på grund av sin konflikt med Grekland samt sitt kordiala förhållande till Ryssland ofta har sin roll inom alliansen ifrågasatt, behöver inte alltid förbli en förtrogen vän till Väst, vilket desto mer kan reducera Nato till något mer kompatibelt med EU-integration.

Dessa är hypotetiska och möjligen ganska radikala scenarier, men Sveriges försvar är en fråga som kräver långsiktighet, och då bör man ha alla möjliga framtidsutvecklingar i åtanke.

Sverige har ett från mitten av 1900-talet sprunget arv av relativ försiktighet i frågor om internationell integration, med ett senfärdigt medlemskap i EU, samt fortsatt motstånd mot införande av euron som valuta. Länge var det en källa av upplevd prestige för svenska aktörer utomlands att inte vara direkt knutna till någon annan stats militära- eller ekonomiska komplex, vilket särskilt gällde svensk diplomati. Även under kalla krigets hätskaste perioder av återkommande ryska kränkningar av svenskt territorium till havs och i luften stod den svenska självständiga försvarslinjen fast.

Idag framstår svenska makthavare, både från socialdemokraterna och från borgerligt håll, (för de senare har dock åtminstone Nato-entusiasmen länge varit konsekvent) inte lika främmande till att uppoffra svensk suveränitet och oberoende bit för bit, i utbyte mot vad som bara kan antas vara tummen upp från internationella kollegor på de obligatoriska toppmötena. När det inte längre är prestigefyllt att representera en stark nationalstat tar man istället varje tillfälle i akt att skriva på så många multilaterala fördrag som möjligt.

Är detta bara cynicism, eller har den geopolitiska spelplanen verkligen ändrats så radikalt på några månader, att det enda sättet att hantera ett vid Svarta havet aktivt krigande Ryssland är att rita om norra Europas karta för flera generationer framöver?

Få som följer utvecklingen i Ukraina kan ha missat att den ryska krigsförmågan har mött förvånansvärt många problem med logistik, stridsmoral, och utrustning. Den klassiska analysen av ryska militära strategier är att man främst förlitar sig på sin massa, prioriterandes kvantitet över kvalitet, och det är något som definitivt gjort sig påmint i pågående krig. Att ryska resurser går åt i rasande takt i Ukraina är inte ett varningstecken till Sverige och Finland, utan ger snarare goda skäl att underhålla status quo. Detta särskilt eftersom Norden som tidigare nämnts inte är en rationell eller ens sannolik måltavla för några ryska ambitioner i dagsläget.

När Europavid rysskräck på ett liknande sätt begav sig i svallvågorna av Krimkriget på 1850-talet fanns det många som gjorde liknande skattningar av den ryska krigsmaskinen, och till synes av goda skäl. I motstånd till ett försök att utvidga värnplikten i Sverige i samband med ett hot om ett nytt nära förestående stormaktskrig år 1866, så kommenterades det i Dagens Nyheter att

“Krim-kriget, som skulle [...] ådagalägga hvilka oerhörda stridskrafter stå Ryssland till buds, visade just huru svårt det var för Ryssland att utrusta större arméer.” (Dagens Nyheter, 1866-04-28)

Hur ett ryskt angrepp på Sverige eller Finland skulle gå till väga är det svårt att föreställa sig. Terrängen är svår, och uppslutningen från övriga Västvärlden med vapen och frivilliga skulle, liksom i Ukraina, utan tvivel vara oerhört stor. Kostnaden för Ryssland skulle, även på ett Sverige ståendes utanför Nato (dock under förutsättning att svenska försvaret rustats upp till en seriös nivå igen), vara skyhög, och till mycket begränsad strategisk vinning. Även om man förutsätter att rysk aktion i Norden skulle bestå i till exempel robotattacker mot utvalda mål snarare än ockupation, så finns inget skäl att frukta sådan vedergällning så länge Sverige, med fortsatt alliansfrihet och ett starkt inhemskt försvar, inte utgör ett militärt hot. Ryssrädslan må ha en lång historia i Europa, men Ryssland har sällan underskattats.

Men allt detta till trots så har en positiv inställning till Nato-anslutning gått segrande ut ur såväl Socialdemokraterna som Sverigedemokraternas interna processer. Det kanske är så internationell integration egentligen fungerar. Inte utav nödvändigheten för staten eller dess medborgare, utan utav nödvändigheten för beslutsfattare att framstå som i linje med höga internationalistiska agendor.