“Man kan [...] snarare hävda att demokrati och parlamentarism i västerländsk mening i princip upphörde i Sverige med socialdemokratins makttillträde i det tidiga 1920-talet.” (Förord, s. 15)

Detta är den underförstådda tesen Jakob E:son Söderbaum, Carl Johan Ljungberg, och Christian Swedberg driver i Betongväldet - Den socialdemokratiska maktapparaten och hur den urholkat vår demokrati (Recito Förlag). Denna polemiska bok kom ursprungligen ut 2007, men uppdaterades med en ny reviderad upplaga tidigt under 2022, lagom i tid för vad många hoppas kommer vara det valår som kan innebära ett maktskifte i Sverige. Namnet “Betongväldet” anspelar på epitetet ‘betongsossar’, liksom på spåren på den fysiska miljön i Sverige som socialdemokratins brutala modernisering lämnat efter sig. Författarna anger även att det är en metafor för hur det outmanade socialdemokratiska inflytandet på statliga och civila organisationer har cementerat partiets grepp om makten i landet.

Betongväldet är i sig en vidareförmedling av Det blinda Sverige (The New Totalitarians), en bok som skrevs av den brittiske Sverigekorrespondenten Roland Huntford 1971, däri han öste kritik över Socialdemokraternas och den så kallade arbetarrörelsens “nytotalitära” samhälleliga dominans. Huntford underhöll idén om dåtidens Sverige som en närmast sovjetisk enpartistat, och var inte nådig i sina angrepp på hur i stort sett alla samhällsutvecklingar som skett i Sverige sedan 1920-talet var medvetna försök av Socialdemokraterna att rota upp och omskapa Sverige i en modernistisk, socialistisk tappning.

Boken har som ambition att reflektera över och uppdatera Huntfords analys i enlighet med hur Sverige ser ut 50 år senare, och lyckas i sin granskning bekräfta många av hans observationer.

Sverige beskrivs av Huntford i termer av en korporativ stat, där statliga och privata intressen samarbetar för att bevara ett givet maktförhållande mellan dem själva, och försvåra för utomstående aktörer att konkurrera med de etablerade institutionerna. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis (SAP) samarbete med facket Landsorganisationen, som i sin tur med sitt institutionaliserade samarbete med arbetsgivar- och branschorganisationerna, den så kallade svenska modellen, utgör den mest allmänt kända sådana korporativa strukturen.

Genom regeringsställning påverkar partiet utbildningssystemet och den offentliga kulturen till sin fördel, samtidigt som diverse andra underordnade föreningar som ofta figurerar som delar av arbetarrörelsen påverkar samhället genom folkbildning och föreningsliv. Några stora aktörer med kopplingar till det socialdemokratiska maskineriet är bland annat Swedbank, Hyresgästföreningen, och Aftonbladet. Svenskar interagerar med socialdemokratiska ekonomiska, sociala, och mediala aktörer antingen genom tvångsanslutning, eller genom brist på alternativ, vilket cementerat partiets utomparlamentariska makt. Det socialdemokratiska konglomeratets höga röst i den svensk offentligheten har gjort att det tagit i anspråk allt som är gott i samhället, som demokrati, solidaritet, och välstånd. Svårigheten i att konkurrera mot detta välde har i stort sett garanterat socialdemokratisk kontinuitet även vid regeringsskifte.

Men att Huntford ibland kan ha varit överdrivet kritisk till Sverige låter författarna inte stå osagt. När den bevisligen mycket antisocialistiska britten pekar på centrala delar av det svenska civilsamhället och befolkningen i stort som kugghjul i ett totalitärt socialistiskt projekt, så låter Söderbaum et al. påminna om att SAP faktiskt extremt sällan under sin historia har erhållit en riksdagsmajoritet, maktinnehavet till trots.

Där Huntford framståendes som smittad av den röda faran verkar se förskräckt på hela Sverige och det svenska folket, tar Betongväldets författare sitt land och folk i försvar, och menar att det inte är det svenska folket som villkorslöst har valt det ok som vilar över dem, utan att det är det hänsynslösa Partiet (med stort P) som har undergrävt demokratin mot deras vilja. En del av bokens resonemanget kring just svenska demokratin är att, precis som det inledande citatet föreslår, så försvagades den under Socialdemokraternas första långa oavbrutna maktinnehav, fram till den borgerliga valsegern 1976, när den på sätt och vis kan sägas ha fått något av en återfödelse. Hur det socialdemokratiska maktmonopolet gradvis luckrats upp sedan dess hade Huntford förstås inget sätt att förutspå 1971, vilket troligen är varför hans egna beskrivningar av allt som försiggår i Sverige framstår som mycket konträra.

Men även om Betongväldets författare har en i grunden mer nyanserad förhållning till missförhållandena i Sverige än vad Huntford hade (de undviker till exempel att beskriva landet som en enpartistat), så hindrar det inte dem från att ofta kategoriskt tillskriva Socialdemokraterna mer ont än de förtjänar.

På flera områden där socialdemokratisk politik har haft genomslag, som urbanisering, skatteuppbörd, mediefrihet, näringsfrihet, invandring, och familjepolitik, så beskrivs Sverige återkommande som lidandes på ett alldeles världsunikt sätt. Jämförelser med omvärlden är därtill få, och begränsas oftast till nordiska grannländer. Det saknas ett ordentligt internationellt perspektiv där Sveriges utveckling sedan slutet av andra världskriget kan sättas i rätt sammanhang. Den socialdemokratiska vänstervridningen av kultur och media, de öppna gränserna, och förstörelsen av den traditionella familjestrukturen, för att nämna några få saker, är allihopa trender som kunnat skådats i alla västländer, med eller utan massiva socialistpartier. Den sjukan som konservativa kan identifiera i Sverige är på 2020-talet knappast världsunik i sig, och att detta inte erkänns på ett ordentligt sätt i Betongväldet är en av bokens svagheter.

Att borgerliga alternativ inte lyckas eller ens verkar vilja driva bestående högerpolitik när de väl kommer till makten förklaras av Söderbaum et al. som ett resultat av socialdemokratins otroliga mjuka makt inom offentliga institutioner och media. Men där detta fenomen känns igen från Sveriges förra Alliansregering, så går det lika lätt att finna motsvarigheter i till exempel det sedan 2010 Tory-styrda Storbritannien, där Boris Johnson framstår som lika ovilligt att stoppa vänsterns subversion av traditionella institutioner som Fredrik Reinfeldt var i Sverige. Att den regerande makten oavsett påstådd politisk hemvist lydigt fortsätter driva vänsterpolitik i de flesta avseenden är ett ämne som bör behandlas på bredare front.

Med det sagt så är Betongväldet väldigt upplysande om hur denna digra situation uppstod i just Sverige, särskilt när författarna lyfter fram de journalistiska guldkorn som Huntford publicerade i sin bok 1971. Ett flertal citat från dåtidens ledande socialdemokratiska ministrar och andra representanter vittnar om hur pervers den sociala ingenjörskonsten faktiskt var, och det kan ibland komma som en överraskning för läsaren hur medvetna SAP faktiskt var om vad de gjorde med det svenska folket. Boken gör på så sätt en ovärderlig tjänst i att inte låta socialdemokratins värsta sidor glömmas bort.

Bland annat citeras ministrar som menar att utbildning är en del av “vår plan för samhällets omläggning” för att “framskapa den rätta människan för det nya samhället”, TV-chefer som beskriver hur Sveriges Television aktivt använder sig av sin plattform för att “indoktrinera”, och statssekreterare som förklarar att regeringen måste vara “kulturens bärare” för att kunna forma folkets inställning till staten. I sin utveckling av Huntford presenterar Söderbaum et al. också mer samtida uttalanden, som visar att SAP:s dunkla avsikter inte bara är något i det förflutna, utan finns kvar än idag.

Hur obehagliga många av socialdemokratins uttalade ambitioner än må vara, så framstår dock de regelbundna jämförelserna mellan Sverige och historiska totalitära regimer ändå som något sensationalistiska. Liknelserna med stater som Sovjetunionen och Maos Kina kan snabbt bli tröttsamma, särskilt när det påstås att deras totalitära framgångar bleknade i förhållande till Sveriges. Däremot finns det oförnekligen ett visst underhållningsvärde i jämförelserna mellan Sverige och Mussolinis fascistiska Italien, men då huvudsakligen på grund av den ironiska socialdemokratiska vanan att stämpla sina motståndare som just fascister. Det blir tydligt att Betongväldet, med vissa undantag, ideologiskt förhåller sig ganska okritiskt till de snäva värderingar som Huntford lät uttrycka i Det blinda Sverige, där vänsterpolitik tydligen kan anklagas för att vara både kommunism och fascism samtidigt, så länge den antyds vara totalitär.

Men trots att den företräder en i Sverige ganska ovanlig form av renodlad högerkonservatism, är Betongväldets berättelse om Sveriges “demokratiska” århundrade en mycket gedigen granskning av makten, med många skarpa insikter som bör bli vidare kända. Söderbaum, Ljungberg, och Swedberg ger nytt liv och relevans till Roland Huntfords över 50 år gamla kritik av det socialdemokratiska samhällsbygget, och bevisar att den överlag ändå har åldrats rätt väl. En särskilt viktig lärdom för konservativa att dra av boken är vikten av att återerövra anspråket på Sveriges demokrati, och påminna om hur den är så mycket mer än bara Sveriges socialdemokratiska parti.