Den internationalistiska liberalismen har länge velat framställa sig som en försvarare av frihet och demokrati, och dess företrädare yttrar sig ofta om internationella utvecklingar i termer av en kamp mellan just demokratier och auktoritära regimer. Detta gällde särskilt när det uppdagades att Ukraina blivit ett offer för en rysk invasion för ett drygt år sedan. Carl Bildt var i egenskap av gammal statsman och känd liberal profil en av de mest tongivande kritikerna av Rysslands agerande.
När Ryssland som antagonist i den liberala världsordningen blev ämne för sanktioner, bojkotter, och handelsförbud, rådde det ingen tvekan om liberalismens principfasthet som teori för internationella relationer. Många spekulationer om ryskt agerande bedömde till och med att Vladimir Putins underskattning av omvärldens uppslutning var det som ledde till att det rysk-ukrainska kriget växlades upp i februari 2022 till att börja med.
Men den liberala reaktionen mot vad som hade skett ledde till stora kostnader, bland annat i frågor om energi- och bränslepriser, och för att inte tala om hur Sveriges och Finlands tidigare benhårda utrikespolitiska linjer om militär neutralitet i allt väsentligt övergavs över en natt. I synnerhet Sverige befinner sig fortfarande i en mycket svår politisk sits på grund av dessa beslut.
När det enligt vissa observatörer har visat sig att den liberala världsordningen nu riskerar en liknande utmaning i Östasien som den i Ukraina, mellan Kina och Taiwan, så är de liberala reaktionerna märkbart annorlunda. Frankrikes president Emmanuel Macron har bland annat i samband med ett Kinabesök gjort det tydligt att han inte tar Taiwans parti vid ett eventuellt kinesiska anfall. För att återvända till Carl Bildt, så förespråkar den svenske ärkeliberalen rentav att EU bör stödja Ett Kina-idén, och tar avstånd från förslag om taiwanesisk självständighet.
Tydligt här är att den liberala principfastheten att motsätta sig auktoritära regimers utbredning inte räcker så långt som den annars vill ge sken av. Är det liberalismens naivitet som spökar? Tror man på allvar att Kina inte kommer att inskränka taiwanesers rättigheter ifall Ett Kina blir verklighet, så länge man fortsätter behandla kommunistregimen i Peking med silkesvantar?
Eller är skälet till diskrepansen strikt realpolitisk? Är Ukraina ett viktigare försvarsobjekt än Taiwan på grund av dess fysiska närhet till Europa? Den så kallade “fria världen” devalveras till ett realpolitiskt maktblock, och dessutom ett billigt och lättlurat sådant. Detsamma maktblock som tidigare lät Ryssland stå för en betydande del av dess energiimporter, och som idag gör avkall på sina ideal, till synes mest därför att förbindelserna med Kina inte ska äventyras. Carl Bildt har inte varit främmande för att ha starka ekonomiska intressen i affärer som rimmar illa med demokratiska värderingar.
EU har länge dragits med problem med kinesisk infiltration. Inte bara stora företag och avgörande infrastruktur har hamnat i händerna på kinesiska med Pekingregimen synonyma investerare, utan det verkar också gälla framstående politiker. Varför ska man lita på liberala politikers ord om frihet, rättvisa, och humanism, när orden bara verkar vara marknadsföring för att sälja svenskar på Natointräde, samt att få folk att acceptera att västerländska regeringar öser in miljarder i den ukrainska krigsapparaten?
Vad gör Taiwans frihetskamp mindre värd än Ukrainas? Är inte båda länderna offer för imperialistiska projekt? Är inte båda länderna värda frihet?
En liberal kapitulation om Taiwan säger en hel del om hur tomt denna förment värderingsdrivna världsordning, och också EU, ekar i verkligheten. EU:s tidigare omskrivna massövervakningsambition och gradvis undergrävande av nationellt självbestämmande har sedan tidigare vittnat om att den “fria världens” hjärta inte ofta sitter på rätt ställe.
Elias Norgren, redaktör
André Popovski, politisk sekreterare Konservativa förbundet
