I den progressiva populärkulturen har det funnits en konstant strävan mot att göra all underhållning mer alltmer lättsmält och inkluderande. Därför har man aktivt försökt filtrera bort historia, djupare mening och civilisatorisk anknytning. “Ju fler som konsumerar desto bättre” är tanken, men resultatet har inte varit annat än generiskt, förenklat och orienterat efter de mest smaklösa aspekterna av livet. Däri finner vi också roten till det populärkulturella problemet.

I världshistoriens kanske första litteraturkritiska text Om diktkonsten skriver Aristoteles om imitationens (memesis) betydelse för människans utveckling. Han hävdade, likt många filosofer efter honom, att imitation är en grundläggande del av människans natur och det är genom denna förmåga som vi finner förståelse för världen omkring oss. Det mest klassiska exemplet är små barn som, redan innan de själva kan tala, försöker apa efter sin omgivning genom språk- och rörelsemönster. Kultur, som är en förädling av denna impuls, spelar därför en avgörande roll för hur den enskilde kommer förstå sin omgivning.

Med hjälp av kultur kan kreatörer få oss att tycka, tänka och tro saker om oss själva eller vår omgivning. I många fall är denna förmåga bra eftersom genom kulturen kan vi förmedla djupare meningar mellan varandra, vilket oftast resulterar i god underhållning på samma gång. Emellertid är det dock lika sant att samma kraft kan bli djupt problematisk om subversiva kreatörer vill förvrida sanningsfunktionen och vilseleda den aningslösa betraktaren. Kulturen är följaktligen ett mäktigt vapen och i ljuset av detta blir Platons hållning, att den perfekta staten landsförvisar sina poeter, mer begriplig.

Att kulturen har ett stort inflytande är alltsomoftast kreatörerna själva medvetna om, vilket förklarar varför de mest antisociala kulturyttringarna släpps fram i de kontexter där ingen kan avstå från att bevittna skapelserna. Det är ingen slump att dragqueens vill föreläsa för småbarn, att menskonst placerades i tunnelbanan eller att extremt överviktiga människor prompt ska stå i underkläder på tidningsomslag i din livsmedelsbutik. Ingen ska få undgå att se verken.

Det mest aktuella exemplet på när populärkulturen har manipulerat sanningsfunktionen betraktar vi i succéserien “Last Of Us”. Där kreatörerna inte kunde motstå att nyttja den kreativa licens som ett postapokalyptiskt tillstånd förser, för att ljuga om världens beskaffenhet och skriva in ideologiska önskedrömmar.

Inte kunde det väl uppkommit en bättre cinematisk möjlighet att måla upp en sympatisk bild av eutanasi, vilket sprider sig som en löpeld bland västerländska länder. Inte heller kunde de avstå från att låta varje rebellisk gruppering ledas av starka kvinnor. Måhända vore det lite alltför uppseendeväckande att typiskt maskulina befattningar i typiskt maskulina miljöer utfördes av typiskt maskulina män.

På huvudkaraktärernas resa genom världens största kristna land stötte de endast på en beväpnad kristen grupp som leddes av en psykopatisk predikant. Som av en händelse så var det just dessa människor, som tror att människans liv är heligt, de första att kannibalisera på varandra. De stötte också på ett enda renodlat gated community som var utpräglat kommunistiskt och levde, ironiskt nog, i överflöd.

Allt handlar om att manipulera kulturen in i ett narrativ som passar deras ideologiska övertygelser i väntan på att verkligheten kommer hack i häl. Samma logik förklarar varför Netflix valde att gestalta både Cleopatra och drottning Charlotte i vardera serie som svarta. Sanning spelar ingen roll.

Men kultur fungera också åt andra hållet. Lika givet som att kultur skapar något för oss att imitera så kan kulturen utgöra en imitation av den verklighet som redan existerar. Som en konservativ kulturkonsument bör man därför inte vara alltför konspiratorisk om att Hollywood, svenska kulturarbetare eller författare försöker läxa upp oss. Ibland görs bara klandervärda verk av kreatörer utan en bakomliggande orsak. De bara imiterar.

När Elin Skarin levde naken i en glasbur i tre dagar under föreställningen “Skådis i bur”så var det måhända den absolut bästa konsten hon, och kanske därför även vi som land, kan producera. Risken är att verket säger mer om oss och vårt sätt att leva snarare än konstnärens mentala status eller yrkeskunskaper. Samma sak gällde den gigantiska blåa penisen som fick pryda en husvägg på Kungsholmen eller den svenska Viaplay-serien Threesome. Serien vars handling går ut på att ett par blir berusat på krogen och bjuder in en ytterligare person till en trekant.

Även om vi i vår samtid, måhända fram tills nyligen, har talat på ett sätt som om kulturyttringar inte spelar roll, så beter vi oss mycket väl som om så var fallet.

På många sätt är vi människor inte mer än vad vi äter. Om vi enbart konsumerar ytlig, lögnaktig och andlös kultur kommer till slut vårt inre inte bestå av annat. Vi blir fulkultiverade. Vårt språk, vårt beteende och sättet vi behandlar våra närmaste relationer påverkas och senare fördärvas. Och inte heller skapar vi då kultur som är så mycket bättre än så.

Markus Johansson, debattör