I föregående text avhandlades problemen med vår befintliga populärkultur och hur den missleder såväl den enskilde betraktaren som hela samhället. Med dessa resonemang i åtanke är det på sin plats att diskutera vad som borde finnas i stället.

Ett betydande hinder för att framgångsrikt argumentera om kultur och ideologi är svårigheten i att precisera och analysera subrationella fenomen. Bristen på precision lämnar ett betydande utrymme åt läsarens egna reflektioner och kräver att densamme själv orientera sig fram i ämnet med egna jämförelser. Oaktat uppförsbacken bör jag dock kunna skissa upp en karta som läsaren kan navigera efter.

År 1952 publicerade C.S Lewis ett av sina mest inflytelserika apologetiska verk: “Mere Christianity”. Bland sina många snusförnuftiga resonemang om bevis för Guds existens finns det ett av särskild relevans för oss: Den mänskliga naturens lag. Han argumenterade för, oavsett vilken civilisation vi kan tänkas jämföra med, så återkommer en universell tro på att vi bör följa vissa regler och normer, som om de vore oantastliga och permanenta.

Det mest intressanta för oss är dock inte att diskutera under vilket lager av nyans som alla dessa regler utgör samma svar - det överlåter vi åt Lewis. Vad vi kan konstatera är dock att alla människor, under alla tider, har sökt svar på samma typer av frågor: Vad är rätt och fel? Vad är vårt ansvar gentemot våra medmänniskor? Vad lever vi för?

På det numera Amazonägda filmbolaget Metro-Goldwyn Mayers logotyp återfinns uttrycket “Art gratia artis” vilken enkel översatt betyder “konst för konstens skull”.  Med moderna öron låter detta inte särskilt radikalt men otvivelaktigt substanslöst. Konsten, liksom all annan kultur, är bara tomma begrepp såvida de inte fylls med ett gestaltande. Vad påståendet i praktiken innebär är att allt kan vara kultur och detta är mina vänner roten till problemet.

I enlighet med resonemanget från min förra text, torde syftet med kulturen ligga i dess sanningsfunktion. När kulturen väl är sann är den likaså god. När Kung Theoden rider ut mot orcherna i slutet av Sagan om de två tornen finns få saker som kan kallas vackra. Varken orcherna, kriget eller det mänskliga lidandet. Men bland allt kaos visas vi en ledare, en kung, som samlar sina mannar en sista gång och offrar sig för folkets överlevnad.

Likt den högsta arketypen av den goda patriarken agerar han hjältemodigt och självuppoffrande för vad som är rätt - just för att det är rätt. Och det är vackert. Alltså behöver man inte sträcka sig långt för att tänka sig det som både är sant och gott, oftast också är vackert.

Förra texten belyser kraften hos kulturens sanningsfunktion och hur den använts för att förstöra vår kultur. Det större problemet är dock det faktum att bra kultur uteblir. G.K. Chesterton skriver att sagans roll inte är att upplysa barn om hur ond och ful världen kan vara. Kulturens syfte är snarare att synliggöra djupet av vårt inre, förmedla sunda värderingar och erbjuda ideal att imitera.

När man ger uttryck för en sådan ståndpunkt löper man risken att kallas “gammaldags” och få mottaga insinuerande följdfrågor om huruvida vi bör säga upp våra streamingabonnemang och bara läsa Shakespeare. Även om detta vore mycket föredömligt så är det inte vad jag menar.

Bra modern kultur kan skapas i dag, om man vill. Det förutsätter inte heller att man censurerar alla svordomar, våld, sex eller depraverad moral. Givet att sådant är en verklig del av människors vardag bör de finnas med, men gestaltas på ett sanningsenligt sätt. Filmen Baby driver (2017) är ett utmärkt exempel på detta. Huvudkaraktären, Baby, har hela sitt unga liv har levt med våld i hemmet och i kriminella miljöer. Hela filmen är präglad av ett högst problematiskt leverne men trots detta strävar han efter mer, att fly från all ondska med sin nyfunna kärlek och leva ett fridfullt liv i frihet.

De sagor och den kultur som skapas måste röra sig i samma mörker som omger oss men fungera likt en ledstjärna, som vi alla kan navigera efter. Dostojevskij hade inte kunnat sätta fingret på människans högre moral och ofrånkomliga samvete, utan skriva en roman om en yxmördare som förälskade sig i en prostituerad. Likaså kan inte heller vi tala om våra innersta väsen utan att utgå från var vi redan står.

Kulturen syfte är ge oss de verktyg och svar vi behöver för att dagligen bära våra kors genom livets alla utmaningar. Den bör besvara de frågor som vi ständigt måste återupptäcka, för dessa kommer alltid vara genuina, relevanta och beröra oss på djupet.

Markus Johansson, debattör