I. Den politiska spelplanen

Till följd av Sveriges tämligen “heta” Nato-ansökan och polismyndighetens icke verkningsfulla försök att stoppa framtida koranbränningar har fenomenet fått Streisand-effekt och återigen hamnat på den mediala dagordningen.

Några saker har dock hänt sedan Paludan och korankravellerna i påskas. Frågan som tidigare var relativt obskyr inrikesangelägenhet men som resulterade i närmast krigsscener har i stället inverterats och blivit avgörande för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Då stod nästan hela partipolitiken samlad med stora delar av befolkningen och konstaterade mycket riktigt att detta var lagligt. Nu är läget annorlunda, utan våldsamma upplopp men däremot med en svensk regering som gärna ursäktar sig inför sina muslimska kollegor från sydligare, och allt mindre demokratiska, breddgrader.

Vissa har tröttnat på det politiska krånglet och människor som kan beskrivas som osympatiska har funnit tid och lust att bränna böcker för att provocera. Andra ser koranbränningarna som en fråga om yttrandefrihet, som är viktigare än någonsin.

Situationen är inte enbart problematisk då konflikten springer utländska intressens ärende, alltså allehanda våldsamma muslimers, nationalistiska turkars och kanske även ryssars. Det är också djupt problematiskt för det har en existentiell påverkan på hur svenskar och vårt land ser på friktioner, konflikter och oss själva. Detta i en mångkulturalistisk tidsålder där vi egentligen hade behövt alla man på däck som tydligt markerar vart vår civilisation drar sina gränser gällande religiöst kränkande handlingar. Sådant som innan muslimerna flyttade till väst, knappast var något man diskuterade eller bekymrade sig om.

Oaktat vad man tycker om koranbränningar och dess effekter är det föga jämförbart med stillsamma konservativa synpunkter på icke-binära lucior och bibliotekstransor. Att göra den liknelsen ger vatten på islamisters kvarn om att införa särlagstiftning om islamistiska blasfemilagar, vilket bara kan anses ge uttryck för ett groteskt hyckleri som samtliga svenskar borde slå bakut på. Ty en sådan hållning har ingenting med progressiv tolerans att göra, utan står tvärtemot i direkt konflikt med hela vår demokratis själva kärnvärden. Likaså vänsterns egen ideologi.

Först när vi är överens om dessa ingångsvärden går det att nyktert granska diverse politiska läger i frågan, liksom själva roten av många andra känsliga frågor i svensk politik. I Sverige finns det tre vitt skilda läger i frågan som kanske inte främst utmärker sig för de slutsatser de kommer till utan främst de antaganden och den analys av situationen de egenhändigt gör. Vad som ligger till grund för deras ytterst förståelsen av vad som uppfattas som heligt, eller, som vi skall se, rättare sagt den utbredda bristen på sådan förståelse.

II. Första lägret

Det första och mest inflytelserika av dessa läger kan med fördel benämnas Vänstern och företräder etablissemangets hållning: att ingenting västerländskt är heligt och att helighet inte främst avgörs av historisk kontext eller dess skönhet och moral. I stället uppstår heligheten ur den heliga vrede människor visar när något slår mot deras nerver. För dem är det oacceptabelt att bränna Koranen, inte för att det är en religiös urkund som sådan, utan främst för att bara ordet “Koranen” kopplar hjärnkontoret direkt till rekvisiten för hets mot folkgrupp.

Vänstern ser på koranbränningar med extrem intolerans, eftersom de (uppenbarligen) sårar folk och enbart därför är uttryck för rasism. Därför bör de omedelbart utredas av polisen och senare även straffas. Kosta vad det kostar vill, allt i kampen mot rasism!

De anser sig vara för ganska så vidsträckt yttrandefrihet men läxar gärna upp politiska motståndare i konceptet “respekt för religiösa”, något som de annars inte särskilt ofta visar prov på mot såväl kristna eller eljest som kan förknippas med västerlandet.

Denna logik, som ofta lämnar andra politiska grupper i kognitiv dissonans, är faktiskt ganska konsekvent och lämnar dessutom utrymme åt mer exotiska och tämligen impulsdrivna inslag att kroka arm med. För att förstå detta fenomen på ett filosofiskt plan bör man dock ignorera marxistisk materialism och i stället begrunda rousseauanska "ädla vildar" och franska postmodernister.

Deras hållning är som ni märker ganska så flytande, vilket delvis är en förklaring till den snabbt fluktuerande offentliga debatten. Men i slutändan kokar allt ner till en fråga om agens. De enklaver som vill mest kommer också få mest – inte sällan på bekostnad av oss andra.

III. Andra lägret

I diametralt motsats till Vänstern tror de själva står Rasismen. Gruppen som själva identifierar sig som liberaler, eller liberalkonservativa, som gladeligen tillåter eldandet. Ur deras synvinkel är koranbränningen inte fråga om symboliska förstörelsen av en religiös, och därmed viktig urkund, utan snarare en fråga om grundlagsskyddad yttrandefrihet och kapitalförstöring. För dem är samtliga heliga skrifter lika mycket värda som dasspapper.

Detta förklarar varför liberaler varken vill eller kan förstå hur företeelsen kan göra någon upprörd. De har med andra ord inte intagit en rasistisk hållning, utan snarare kört om vänstern i vänsterfilen och i stället intagit en nihilistisk hållning. Något för alla sanna marxister där ute att begrunda.

Av liberalen själv uppfattas dennes egna hållningen som en vital och kompromisslös högerposition, men i själva verket är den bara en daterad avart av vänsterlägrets. Likaså en lindrigare form av modernistisk degenerering. Gärningen är trots allt oftast estetiskt ful, görs av människor med utseenden gjorda för radio och har en tämligen tandlös verkan. Som av en händelse görs de sällan heller av riktiga svenskar, vilka man drastiskt kan ifrågasätta varför de ens villkorslöst ska få demonstrera över huvud taget. Apropå rikets säkerhet.

IV. Tredje lägret

Det tredje och sista lägret kallar vi kort och gott Högern. Vilket här motsvarar hållningen att vissa saker är heliga, och att detta är någonting både naturligt och bra. Utifrån denna utgångspunkt följer inte någon enhetlig slutsats, då heligheten som vi skall se varierar beroende på vem man frågar.

Antingen ligger helighetens i ögonen hos betraktaren eller så ska bara en av alla uråldriga skrifter anses vara heliga. Beroende på denna utgångspunkt kan det både vara helt rätt eller helt fel att elda Koranen.

En sådan högerhållning innebär att man bör avstå från att bränna Koranen, då sådana aktioner ytterst är uttryck för precis den nihilism som utmärker läger ett och två. I Sverige respekterar vi samtliga religioner och därför ska inga koraner eldas i syfte att provocera eller håna. Samma regler gäller alltså en bibel. Problemet är bara att denna hållning bör konsekvent gälla även i den övriga kulturen, vilket är en omöjlig uppgift bland annat för principen om politikers armlängds avstånd från kulturen.

Den andra möjlig högerhållningen är att offentliga koranbränningen bör ske så ofta som möjligt, just för att vad som skändas uppfattas som någonting väldigt heligt men som vi i svensk och västerländsk kultur föraktar.

Rättfärdigandet av denna hållning förutsätter emellertid att islam till stor del präglas av högst förkastliga uttryck som vi i västerlandet inte kan tolerera. Men då krävs också en svensk moralisk eller ens västerländsk identitet som kan rättfärdiga denna intolerans. Det skulle bland annat förutsätta att vi har en egen helig skrift, Bibeln, att vi i vårt samhälle inte associerar barn med sexuella relationer och inte vill stena våra fiender till döds. Tänk om det ändå vore så.

På förhand kan man med den sista strategin tro att man kan göra två saker. Både att locka fram trasproletärer ur deras överbefolkade och skattefinansierade tvårumslägenheter för att löpa amok framför koranbränningen och poliser, samt med hjälp av dessa scener framkalla så kallade "Jimmie-moments" hos varje svensk. Denna strategi märktes dock vara föga verkningsfull efter korankravallerna i påskas. I stället skedde det motsatta.

V. Den svenska modellen

De flesta människor klandrar helst inte sabotörer och inhemska terrorister för att de förvandlar sina egna bostadsområden till stridsscener inspirerade av filmen Black Hawk Down. Hellre klandrar man "förövaren", som retade upp dessa stackars människor som har rest över halva jordklotet för att bosätta sig just här, i ett av världens mest sekulariserade länder. Det var ju trots allt denna person som eskalerade maktbalansen.

Vad vi det senaste har fått vittna om i media är något som en cyniker hade kunnat förutse. Nämligen att etablissemanget har visat sitt sanna ansikte och vänt sig bort från människor som utnyttjar sin yttrandefrihet, vilket vi annars är stolta förespråkare för. Det var således en bra påminnelse om verkligheten inom mångkulturalismen, där media och folkvalda ledare villigt tillmötesgå muslimska länders fantasier om att västerlänningar ska underkasta sig dem. Länder där homosexuella stenas, kristna slaktas och där det inte bedrivs någon särskilt uppmuntrande feministisk inrikespolitik.

Men att göra detta är enligt vänstern, och somliga liberaler numera, en insats för freden. Att ha överseende med rousseauanska vildars medeltida hederskodex och svaga impulskontroller är nödvändigt för att genom artificiella juridiska justeringar kunna ”skohorna” dessa människor in i samhällsapparaten.

Situationen som Sverige befinner sig i är obestridligen prekär och också ganska komplicerad. Till följd av allt väljer nu vissa att inta en mer pragmatisk inställning och följa de starka incitament som föreligger att få NATO-processen avklarad. Problemen med Turkiet skulle vara löst redan nu om man bara justerade något i ordningslagen, tror man.

Koranbränningar kommer varken att vara den första eller sista gången som existentiella frågor om samhällets tolerans för kontroversiella yttranden och överreaktionerna från olika grupper är aktuella. Därför kan den svenska modellen i detta fall riskera att bli praxis för kommande konfliktområden, som ofta är svåra att förutse.

Samtidigt står andra demokratiska länder vid sidan och skakar på sina huvuden. De flesta har aldrig tillåtit koranbränningen och inte heller haft enorma problem med anarki och upplopp från invandrare, likt Sverige och Frankrike under det senaste året.

Markus Johansson, debattör