EU:s framtidskonferens undergräver EU:s fördragsbaserade rättsliga och politiska ordning. Den är ännu ett i raden av EU-institutionernas försök att urholka medlemsstaternas suveränitet och de nationella demokratierna. Konferensen var från början riggad av integrationsivrare för att öka unionens makt och slutdokumentet kommer att användas för att legitimera fler maktöverföringar från medlemsländerna.

Nästan inga vanliga väljare har hört talas om ”Konferensen om Europas Framtid”. Än färre vet varför den kom till stånd, vad som avhandlats och vad slutsatserna blev. Det är inte konstigt. Framtidskonferensen är ett elitdrivet brysselprojekt för att centralisera makt som ingen vettig person orkar följa. Men den som vill förstå det europeiska projektets rörelseriktning kan med fördel studera Framtidskonferensen då den ger fingervisningar på vilka maktbefogenheter centralisterna nu vill föra över till Bryssel.

Bland de förslag som Framtidskonferensen lade fram fanns förslag att avskaffa medlemsländernas vetorätt på de områden där det fortfarande finns, exempelvis utrikespolitik; stärka EU:s befogenheter på hälsoområdet (den s.k. Europeiska hälsounionen); införande av minimilöner som sätts enligt ’objektiva kriterier’ som övervakas av EU; utökade EU-befogenheter vad gäller socialpolitik och ’inkludering’ samt harmonisering av den ’socio-ekonomiska’ livskvalitén i olika EU länder; stärka EU:s roll på områden som asyl och migration.

Salamitaktiken

I Bryssel använder förespråkarna av mer överstatligt beslutsfattande ’salamitaktiken’. Denna går ut på att ständigt knapra åt sig små maktbefogenheter och utöka sin makt ’en skiva åt gången’. Det sker långsamt och i många steg. Oftast går det till så att tjänstemän, politiker och diplomater genom att omdefiniera och nytolka förändrar vad de existerande fördragen anses innehålla. Konkret sker det genom många små förändringar av skrivningarna i ett otal tråkiga dokument som väldigt få orkar läsa. Varje enskild förändring är liten, men summan av de små förändringarna i fördragen är att maktbalansen förskjuts ytterligare. När väljarna och de nationella parlamenten förstår vad som hänt står de inför fullbordat faktum. Ingen har sammanfattat detta lika väl som tidigare kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker: ”Vi bestämmer oss för något, låter det ligga och väntar och ser vad som händer. Om ingen gör uppror, eftersom de flesta människor inte förstår vad som har beslutats, fortsätter vi steg för steg tills det inte finns någon återvändo”.

Ett exempel på salamitaktik är när man i praktiken flyttade mycket av bestämmanderätten över det svenska skogsbruket till Bryssel trots att det enligt fördragen är en nationell fråga. Genom att hänvisa till lagtexter som klimat, förnybarhet och fågel-, art- och habitatdirektiven i alla de texter som låg till grund för EU:s nya skogsstrategi omdefinierade EU-kommissionen skogen från en nationell fråga till ett instrument för att uppnå EU:s klimatmål. Eftersom skogsbruket nu anses vara en EU-fråga, anses det naturligt att skogsbruket skall övervakas centralt ’för att underlätta jämförelser mellan medlemsländerna’ och nödvändigt att EU definierar vad som är hållbart skogsbruk.

Ett annat exempel på salamitaktik är förslaget om europeiska minimilöner. Det har länge funnits krafter i Bryssel som velat reglera löner på europeisk nivå trots att fördragen explicit säger att löneförhållanden inte ingår i unionens befogenheter. Öppningen kom med den europeiska sociala pelaren, som antogs under ett toppmöte i Göteborg 2017. På initiativ av bland andra dåvarande statsminister Stefan Löfven skrevs en politisk deklaration som inte skulle vara juridiskt bindande och som från Socialdemokraternas sida enbart var tänkt som ett PR-jippo för att visa på handlingskraft och inflytande. Men via ett otal möten och många små förändringar i olika skrivningar växte en ny tolkning fram av den artikel i fördragen där det står att unionen ska stödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet inom området arbetsvillkor.

Den avgörande faktorn i maktförskjutningen var en nytolkning av orden ”rimliga arbetsvillkor” så detta begrepp även omfattar löner. EU-kommissionen legitimerar sitt förslag om europeiska minimilöner, trots motstånd från många medlemsländer, genom att peka på att förslaget inte innehåller några åtgärder som direkt påverkar lönenivåer. Därmed menar kommissionen att förslaget håller sig inom gränserna för unionens befogenheter. Frågan som uppstår är förstås om en sådan uppvisning i författningsrättslig spänstighet skulle hålla i en oberoende domstol.

Från konvent till konferens

Ibland blir integrationsivrarna i Bryssel, trots sina obestridliga framgångar, frustrerade över att de inte når sina mål nog snabbt. Det finns trots allt faktiska begränsningar om vad de kan besluta. När frustrationen med salamitaktikens långsamma ’framåtskridande’ bubblar över försöker de sig på radikala steg för att ta verkligt stora kliv mot Europas förenta stater. Integrationsivrarna har dock två stora problem: (1) beslutsprocessen för att ändra fördragen kräver att medlemsländerna är enhälliga; och, (2) väljarna i många länder vill inte ha mer överstatlighet. Risken för att något land säger nej gör att integrationsivrarna försöker kringgå det normala förfarandet för fördragsförändringar och söker andra sätt än det lagfästa för att framtvinga centralisering av makt.

Förra gången centralisterna i Bryssel försökte sig på ett verkligt alexanderhugg var i början av 2000-talet. De ville då skriva en Europeisk konstitution efter amerikansk modell. Men eftersom de befarade att den vanliga metoden för att förändra fördragen genom förhandlingar mellan medlemsländerna inte skulle vara tillräckligt centralistisk tvingade centralisterna igenom att förslaget till konstitution skulle framförhandlas och skrivas i det som kom att kallades Europeiska konventet om Europeiska unionens framtid.

Konventet bestod som fördragen föreskriver av representanter för medlemsstaternas regeringar, men även av förhandlare från bl.a. de nationella parlamenten, Europaparlamentet och Europeiska kommissionen. De senare ska enligt fördragen inte vara del av en sådan förhandling. På detta sätt säkerställdes en mycket integrationsvänlig majoritet bland förhandlarna.

Trots att det framförhandlade utkastet till europeisk konstitution förkastades av väljarna i Frankrike och Nederländerna (och flera andra folkomröstningar ställdes in) genomfördes nästan allt som föreslagits. Det skedde efter att förslaget till konstitution skrivits om för att bli helt oläsligt och döpts till Lissabonfördraget. För att minska riskerna valde man att inte höra väljarnas åsikt om Lissabonfördraget i folkomröstningar; förutom på Irland där det var ett grundlagsfäst krav. När de irländska väljarna röstade nej godtogs inte detta resultat. Irland fick politiska löften och efter en våldsam övertalningskampanj röstade irländarna ja i en andra folkomröstning.

Framtidskonferensen

Nu, knappt ett och ett halvt decennium efter att Lissabonfördraget trätt i kraft, har centralisterna återigen tröttnat på de fåtal begräsningar som trots allt finns kvar. De vill åter ta stora steg mot den federala stat de längtar efter att bygga. Dessa drömmar har fått näring då en av de största stötestenarna – Storbritannien – lämnat unionen. Den centralistiska majoriteten i Europaparlamentet driver, tillsammans med Kommissionen och regeringar i centralistiskt inriktade länder, som exempelvis Frankrike, på för ett nytt stort steg mot en federal union. Ett av förslagen som framfördes av Framtidskonferensen var att ’återöppna’ diskussionen om en europeisk konstitution.

Centralisterna är medvetna om att européer i allmänhet inte ser fler och större maktöverföringar till unionen som en prioriterad fråga. Eftersom de som vill centralisera makt vet att det finns motsträviga länder skapade de, precis som förra gången, ett förhandlingsorgan utanför den lagstiftade metoden. Ett organ med garanterad centralistisk majoritet. Denna gång benämndes förhandlingsorganet ”Konferensen om Europas Framtid”. Konferensen om Europas Framtid skapades för att ge bilden av folkligt stöd för att kunna sätta press på motsträviga länder.

För att ge Framtidskonferensen ökad ’folklig legitimitet’ fick förslaget att ta med vanliga medborgare stort gehör. Då kunde man säga att konferensens slutsatser legitimerats genom deliberativ demokrati och det hela kunde säljas in till press och allmänhet som en ”stora demokratisk övning” för att engagera medborgarna i EU.

I verkligheten var framtidskonferensen en dyr och odemokratisk övning för att möjliggöra ännu fler och större maktöverföringar från medlemsstaterna till Bryssel.

Riggad process

Framtidskonferensen slutresultatet var förutbestämt. Det enda möjliga svaret på de frågor som ställdes var att unionen behöver mer makt på nationalstaternas bekostnad. Integrationsivrarna hade riggat processen redan på planeringsstadiet. Detta blev tydligt när de politiska grupper som inte vill flytta mer makt till Bryssel uteslöts från beredningen av konferensens upplägg.

Kommissionen och Europaparlamentet drev på för att utvidga gruppen som skulle förhandla fram och skriva slutsatserna till en större grupp än bara regeringsrepresentanter. Genom att inkludera förment ”slumpmässigt utvalda” medborgare, EU-finansierade aktivistorganisationer samt fackliga- och näringslivsrepresentanter kunde man försäkra sig om en centralistisk majoritet.

Belgiens tidigare statsminister Guy Verhofstadt, Europaparlamentets kanske meste centralist valdes till medordförande för framtidskonferensen och var den som i realiteten fick leda arbetet. Även här uteslöts de politiska grupper i Europaparlamentet som var kritiska från verkligt inflytande genom att de relegerades till observatörsstatus i den kommitté som kontrollerat konferensens arbete och slutsatser.

Konferensens snedvridna urval av förhandlare

Konferensen skulle som tidigare nämnts vara medborgarled övning i s.k. deliberativ demokrati. Därför skulle slumpmässigt valda medborgare delta. I konferensens förhandlingar var medborgarrepresentanter och förhandlare från arbetsgivar-, arbetstagar- och aktivistorganisationer på likvärdig fot med demokratiskt valda ledamöter från de olika nationella parlamenten, europaparlamentet och regeringsrepresentanter. Detta är i sig demokratiskt tveksamt.

I den representativa demokratin väljer vi våra representanter i allmänna val. De som väljs är de som har legitimitet att fatta beslut. Att kringgå detta är i sig inte demokratiskt. Varför skulle åsikterna hos 800 ”slumpmässigt utvalda medborgare” och lobbyister från intressegrupper trumfa parlamentariker som valts i allmänna val?

Även urvalet av medborgare som deltog i processen var snedvridet. För att utverka förslag från medborgarna inrättades fyra s.k. medborgarpaneler. Varje panel bestod av 200 medborgare från de 27 medlemsstaterna i varje grupp. Valet av paneldeltagarna skulle ske genom slumpmässigt urval och återspeglar EU:s mångfald vad gäller geografiskt ursprung (nationalitet och stad/landsbygd), kön, ålder, socioekonomisk bakgrund och utbildningsnivå. Minst en kvinnlig och en manlig medborgare från varje medlemsstat skulle ingå i varje panel och en tredjedel av varje panel skulle bestå av ungdomar.

De fyra panelerna skulle diskutera ämnen som unionens övergripande värden och mål, demokratiska och institutionella aspekter, miljö- och klimatfrågor, social rättvisa och jämställdhet, ekonomi och sysselsättning, digitalisering samt säkerhet och EU:s roll i världen.

Medborgare som inte vill se mer centraliserad makt i Bryssel var på framtidskonferensen lika sällsynta som vegetarianer vid en köttbuffé. Det är kanske inte underligt. Av de som blev uppringda av undersökningsföretaget och ombedda att lägga sin fritid under ett år på att läsa in sig på och diskutera EU:s framtid var det nog en större andel av de som redan var EU-frälsta som svarade ja. En opinionsmätning genomförd i Nederländerna visade att väljare från EU-centralistiska partier var benägna att delta medan de väljare som röstar på EU-kritiska partier var negativa. Självselektionsbias kallas det när vissa är mer benägna att delta än andra.

Vidare var det oklart exakt hur ”slumpmässigt utvalda” medborgarna faktiskt var. Ingen utanför den innersta konferenskretsen runt ordförande Guy Verhofstadt fick se hela kontraktet med undersökningsföretaget Kantar som valde ut deltagarna. Bilagan med landspecifika uppgifter censurerades när kontraktet offentliggjordes. Det faktum att namnen på de som valts ut inte heller publicerades ökade bara misstänksamheten. Ryktet i Bryssel gör gällande att Kantar ej lyckades rekrytera tillräckligt med ”slumpmässiga” medborgare i alla medlemsstater.

Ungefär 33% av medborgarna som deltog i panelerna var mellan 16 och 24, trots att denna åldersgrupp endast utgör endast cirka 11% av befolkningen. Överrepresentationen av ungdomar bidrog även den till att snedvrida medborgarpanelerna då ungdomar generellt är mer positiva till unionen än äldre.

Snedvridet urval av experter

För att medborgarna i panelen skulle förstå problemen och tankarna som skulle diskuteras gavs de utförlig information av experter som huvudsakligen kom från institutioner och icke-statliga organisationer som finansieras av EU. Under översikt av och med vägledning av dessa EU-tjänstemän och EU-finansierade intressegrupper kunde medborgarna ledas i ”rätt” riktning och förmås att anta förslag som den stora allmänheten nog förhållit sig ganska avvaktande till.

När man läser de så kallade medborgarförslagen kan man dock få ett intryck av att författarna inte hade fått tillräcklig information om gränserna för EU:s befogenheter enligt fördragen. En förklaring är att experterna inte nog betonat dessa begränsningar särskilt starkt vilket eventuellt kan förklara varför medborgarna i många fall formulerade rekommendationer som skulle kräva fördragsändring.

Kritiker till processen föreslog att mäta de så kallade medborgarrekommendationerna mot den breda samhällsopinionen genom opinionsundersökningar. Men detta förslag röstades ner av Europaparlamentet. Man kan misstänka att de som drev på inte vill veta vad folk verkligen tyckte och sannolikt redan visste vad sådana undersökningar skulle visa.

Snedvriden politisk agenda

Konferensens upplägg för att ta in förslag från medborgarna skedde i två faser. I den första fick vanliga medborgare lämna förslag genom en digital flerspråkig plattform eller i nationella medborgarpaneler från vilka förslag handplockades. Eftersom få vanliga medborgare kände till möjligheten att delta – och de flesta nog hade avstått även om de hade varit medvetna om den – kom de flesta av förslagen från medborgare som samtidigt råkade vara anställda av intressegrupper i Bryssel. Därefter vidareutvecklades förslagen i arbetsgrupper där de blev del av en politisk uppgörelse som återspeglade majoriteten i Europaparlamentets syn. .

Denna tvåstegskaraktär förvrängde medborgarnas förslag från sin ursprungliga form och innebörd. För det första valde arbetsgrupperna, huvudsakligen under inflytande av europaparlamentets tjänstemän och parlamentariker, de förslag som passade bäst in i deras världsbild. För det andra ändrades förslagens innebörd då de omformulerades i arbetsgrupperna. Det är ingen slump att utfallet av en påstådd genuint medborgardriven process råkar bli en önskelista nästintill identisk med EU-parlamentets återkommande krav om att exempelvis arrangera val i överstatliga EU-valkretsar, avskaffa nationella veton, upprätta ”Europeiska väpnade styrkor”, eller att öka den gemensamma skuldsättningen på EU-nivå ytterligare. Sammantaget finns kraftfulla skäl att ifrågasätta konferensens medborgarstyrda karaktär.

Ojämlikhet mellan deltagande och begränsad tid för reflektion

Under själva Framtidskonferensen skulle det råda jämlikhet mellan de fyra olika kategorierna av deltagare; dvs. representanterna från regeringar, parlament, intressegrupper och medborgare. Men konferensens karaktär och det faktum att det bara varade under ett år gynnade europaparlamentarikerna och etablerade intressegrupper med erfaren och kunnig personal i Bryssel.

De europaparlamentariker som deltog hade en strukturell fördel och större resurser och mer tid än de som representerade de nationella parlamenten. Detta då de senare även var tvungna att sköta sina vanliga uppdrag medan europaparlamentarikerna – om de så önskade – kunde ägna all sin tid åt detta projekt. Därför var de nationella parlamentariker i ett allvarligt underläge och europaparlamentarikerna bättre placerade att främja sina mål.

Jämlikheten mellan representanter för de nationella parlamenten och medborgare och de som representerade brysselbubblan var således i realiteten en ren illusion. Särskilt tydligt blev detta i konferensens arbetsgrupper, där de så kallade medborgarförslagen godtyckligt utvidgades av europaparlamentariker så att slutresultatet skulle sammanfalla med deras centralistiska och vänsterliberala politiska agenda.

Trots att avsevärd tid lagts på att förbereda processen karaktäriserades konferensen initialt av ett kaotiskt arbetssätt med bristande tydlighet i hur processerna skulle utformas i praktiken. Det saknades exempelvis en tydlig urvalsprocess för vilka medborgare som skulle få delta i panelerna, klara regler för hur plenarförsamlingen skulle arbeta och föreskrifter för hur de olika delarna av konferensen skulle komma fram till sina slutsatser. Otydligheten utlöste protester i olika skeden av konferensen och resulterade i att delegaters gradvis förlorade intresse för att delta och vissa lämnade till och med konferensen.

Trots att konferensen bara skulle vara knappt ett år ägnades de första månaderna åt procedurfrågor. Det var främst europaparlamentariker som tvistade om upplägget och krävde förändringar som skulle öka deras förmåga att styra förhandlingarna. Det resulterade bland annat i att arbetsgrupperna inrättandes. Den korta tiden för debatt och reflektion, som kortades än mer av dessa dispyter, underminerade premissen för hela övningen. Trots att medborgarpanelerna bara träffades fyra gånger (varav två på distans) och arbetsgrupperna samlades ytterligare ett par gånger för kortare möten används medborgarnas deltagande för att legitimera slutsatserna.

Ett uppdiktat konsensus, brist på transparens och köpt media

Istället för den öppna och mångfacetterade diskussion som initialt utlovades blev konferensen ett sätt att legitimera ett förutbestämt resultat. För att det skulle vara möjligt att realisera syftet var man tvungen att ge allmänheten ett felaktigt intryck av att en stor majoritet av medborgarna var överens om vilken riktning EU bör ta i framtiden.

Man kan få intrycket att inga alternativa visioner presenterades. Detta var långt ifrån fallet. Kritiska röster höjdes på den digitala plattformen, i medborgarpanelernas och arbetsgruppernas interna processer samt även under konferensens plenarmöten. Men vi som vill stärka de nationella parlamenten gavs ingen möjlighet att föra ut dessa alternativa visioner om Europas framtid.

Trots att EU:s olika organ ständigt beklagar sig över bristande mediefrihet och att statlig inblandning underminerar journalistiskt oberoende strösslar Europaparlamentet ständigt bidrag över de som skall granska deras arbete. I fallet med Framtidskonferensen gav Europaparlamentet mediehus finansiellt stöd för att bevaka konferensen och uppmuntra sina följare att delta. Även centralistiska aktivistorganisationer kom i åtnjutande av bidrag för att uppmuntra till deltagande.

Det är förvisso inget nytt att EU:s institutioner delar ut mångmiljonbidrag till medier och aktivistorganisationer som förespråkar mer makt till Bryssel. Sverigedemokraterna har under hela processen kämpat för att man skulle offentliggöra hur skattemedel använts och till vem stödet betalats ut. Tyvärr har institutionerna helt vägrat att kvantifiera totalkostnaden för konferensen och tydligt informera om vad dessa medel använts till och vilka företag och organisationer som fått ta del av dem. Det är i ljuset av dessa köpta medier och betalda aktivister ytterst svårt att hävda att framtidskonferensens förhandlingar och rekommendationer speglades korrekt i den allmänna debatten.

Konferensen misslyckades dock fullständigt i att fånga allmänhetens uppmärksamhet trots att hundratals miljoner spenderades på propaganda där Framtidskonferensen bland annat marknadsfördes under slogan ”The future is yours”. De lyckades till viss del att köpa engagemang i media och bland aktivister men inte heller det resulterade i något djupare medborgarengagemang.

Endast femtiotvåtusen deltagare registrerades på den digitala plattformen och tillsammans skrev de 22 000 kommentarer under ett år. Många av dessa kom från aktivistiska medborgare som har sin inkomst från någon institution eller organisation i Bryssel. Få evenemang ordnades ute i medlemsstaterna och undersökningar visar att mindre än fem procent av européerna har hört talas om Framtidskonferensen.

Framtidskonferensen och framtiden

Det grundläggande felet med framtidskonferensen var att dess styrande organ agerande för att uppnå ett förbestämt syfte och inte att verkligen spegla folkviljan. Vi sverigedemokrater har under hela processen kämpat mot ytterligare maktförskjutning, vilket tyvärr omöjliggjordes då alla diskussioner om återförande av makt till medlemsstaterna blockerades av kommittén som kontrollerat konferensens arbete. När man i en reflektionsprocess om EU:s framtid i inte har en seriös diskussion om att återföra  makt till nationella parlament borde det ringa i en varningsklocka. Även de som vill centralisera makten borde förstå att tilliten till processen undermineras om endast en sida får komma till tals.

Den konservativa reformistgruppen (ECR)– den europaparlamentsgrupp där Sverigedemokraterna sitter – deltog i konferensens arbete och lämnade in många förslag till förbättring, men dessa ignorerades nästan helt. Den kritik mot maktcentralism som trots allt finns i många länder och delas av en stor del av Europas väljare återspeglades inte överhuvudtaget i slutdokumentet.

Konferensens slutdokument används nu för att resa krav om avskaffandet av bl.a. vetorätten i utrikesfrågor och för att legitimera andra yrkanden som kommer urholka svenskt självbestämmande. När Europaparlamentet efter det att slutdokumentet presenterats skulle rösta om krav på fördragsförändring var det endast Miljöpartiet och Liberalerna som ställde sig bakom kravet. Men eftersom Europaparlamentet har en tydlig centralistisk majoritet röstades kravet igenom med 454 ja-röster och endast 170 röster mot.

De närmaste åren kommer Framtidskonferensens slutdokument användas för att legitimera krav på att föra mer makt från medlemsländerna till institutionerna i Bryssel. Tyvärr är det sannolikt att många av de skrivningar som återfinns i slutdokumentet över tid kommer utvecklas till konkreta förslag. Det finns dock fortfarande ganska stort motstånd mot Framtidskonferensens förslag bland medlemsstaternas regeringar och den svenska regeringen har varit ganska tydlig att många av förslagen inte är önskvärda. En EU-fråga som Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna borde kunna enas om i valrörelsen vore att avvisa Framtidskonferensens samtliga förslag.

Charlie Weimers (SD), Europaparlamentariker