Den lingvistiska termen “Eufemism" har sina rötter i det grekiska ordet eufeme, som översätts till "fint tal". Termen refererar till språkliga omskrivningar av saker som syftar till att förmildra eller försköna uttrycket för ett ämnen som annars är anstötliga eller känsliga. Även om eufemismer traditionellt motiveras av medlidande eller artighet och mycket rätteligen kan användas av konservativa i tillbörliga sammanhang, har deras roll utvidgats betydligt.
Idag används de ofta inom politisk korrekthet, även kallat "wokeism", där de inte längre bara tjänar till att undvika anstötliga uttryck och främja artighet, utan också till att omskriva verkligheten. Språket har gett progressivister politisk makt och inflytande som numera sträcker sig bortom partigränser, vilket har bevisats återkommande i kulturkriget.
Politisk korrekthet har kommit att prägla språkbruket inom många samhällsskikt, från akademin till journalistiken, kulturen och ända fram till politik. På vissa sätt har förmågan att anpassa sig till politisk korrekthet blivit en status- och klassmarkör, vilket bekräftar eller dementerar det faktum att du behärskar att föra dig i civiliserade rum; även om de är dekorerade med äggskal över hela golvet.
Genom att förändra hur vi pratar om känsliga ämnen, oavsett om det gäller genus, ras eller social rättvisa, styr den politiska korrektheten diskursen på ett sätt som kan begränsa öppen debatt. Denna strategi innebär att vissa ord och begrepp omladdas eller ersätts för att spegla en viss ideologisk hållning, vilket kan leda till att en ny eller före detta konventionell syn blir dominerande.
Politisk korrekthet och semantisk manipulation
I Sverige har vänsterns eufemismer spridit sig till samtliga av riksdagspartierna och även sipprat ner i samhällets konventionella värderingar. Ett av de allra tydligaste exemplen på detta framträdande i debatten om transsexualitet som vilken blossade upp på nytt i Sverige efter att den nya könstillhörighetslagen hamnade på var och varannan tidnings förstasida. Idag röstade även en majoritet i Sveriges riksdag för den nya lagen som tillåter minderåriga att byta s.k. juridiskt kön (17/5 2024) även om all statistik visar att majoriteten av svenska folket var emot lagförslaget.
Förekomsten av transidentitet bland ungdomar förtjänar särskilt att diskuteras i detta sammanhang eftersom språket spelar en central roll för att förstå frågan på djupet. En märkbar ökning har observerats bland unga som identifierar sig som transpersoner, vilket baseras på subjektiva känsloupplevelser. Detta psykologiska fenomen har blivit vanligare framförallt bland unga flickor, varav många är diagnostiserade med autism och depression sedan tidigare. För många av dessa ungdomar är känslan av diskrepans mellan sitt fysiska kön och den psykologiskt upplevelse så stark att de är beredda att genomgå irreversibla medicinska ingrepp och använda hormonblockerare för att anpassa sina kroppar till det kön de känner sig tillhöra. Med andra ord rör det sig om ett ytterst allvarligt spörsmål som föranleder den kritiska frågan: Hur hamnade vi här?
Från ord till verklighet
Som jag och mina kamrater i Konservativa förbundet skrev i en debattartikel så uppstod inte problematiken med könstillhörighetslagen först när barn började vilja byta kön. Felet uppstod när vuxenvärlden började tro och intala barn att män kan bli kvinnor och vice versa. En lögn blir som bekant inte sann bara för att man präntar ner orwellianskt nyspråk i lagstiftningen. Däremot kan lögner, och ordval, få oss att tänka annorlunda om verkligheten och hur vi uppfattar den. Detta är det bakomliggande problemet med trans-debatten.
Det progressiva språkbruket om transexualitet aspirerar på att vara inkluderande och nyanserat. Till skillnad från vanligt språkbruk anses det nya ge utrymme för nyansering och ett helt genus-spektrum som var och en kan finna sig på. Där är kön (alltså biologiskt sådant) inte längre relevant utan en bisak.
I praktiken är dock deras nyspråk inte nyanserat utan vilseledande. Språkbruket exkluderar nämligen vad som faktiskt stämmer överens med verkligheten: att kön är ett biologiskt faktum och inte en psykologisk identitet som kan förändras över tid, ett genus. Om nu kvinnor kan bli män genom att identifiera sig som transmän så skulle inte "trans" i sammanhanget behövas. De skulle bara kallas män. Av sin egen logik avslöjar därmed upphovsmännen att de själva vet vad som är sant men har helt enkelt anpassat språkbruket utefter hur de själva vill att verkligheten ska vara.
Samma mönster kan utläsas i flera numera vedertagna begrepp:
"Social rättvisa" låter som ett ytterligare perspektiv på vad som är “rättvist", men i själva verket åsyftas allt annat än rättvisa. Samma sak gäller termen politisk korrekthet. Den är knappast korrekt och just därför placeras ordet "politisk" framför.
Varför detta är viktigt att poängtera är för att när en debatt tar som utgångspunkt i sådana fiktiva termer så tillåts upphovsmännen också uppställa nya villkor om verkligheten och vad som är sant - inom ramen för diskussionen. Eufemismer tillåter upphovsmännen att förändra vårt konventionella språkbruk så det överensstämmer bättre med deras ideologiska övertygelser, oavsett om de är sanna eller inte.
Språket ger dem med andra ord en kraft att förminska sådant som människor vanligtvis anser vara väldigt allvarligt och förstora betydelsen av sådant som ideologerna själva vill förstärka.
Eufemismer repeteras om och om igen fram till att motståndaren själv börjar nyttja terminologin. När det väl sker har vederbörande naivt promenerat ut på ett språkpolitiskt minfält som denne knappast kan finna en säker väg bort från.
Gramsciansk syn på språk och politiska realiteter
Antonio Gramsci, en marxistisk tänkare och politiker som fängslades under fascisternas styre i Italien, är mest känd för sina tankar om s.k “kulturell hegemoni”. En revolution kan inte genomföras under vilka omständigheter som helst utan kräver en bred folklig övertygelse. Den revolutionära organisationen är därför beroende av att många personer, verksamma inom bland annat myndigheter, civilsamhället, näringslivet och i politiken delar och driver dessa värderingar. Ofta utan att vara fullt medvetna om sin egen roll.
Gramsci ansåg att kontroll över språket är avgörande för att forma samhällets normer och kollektiva uppfattningar. Till skillnad från dagens höger förstod han att språkets makt ligger i dess förmåga att subtilt påverka vår världsuppfattning. Språket är därför ett kraftfullt verktyg för dem som vill behålla eller utmana det rådande systemet.
Språket är sålunda mer än bara ett kommunikationsverktyg; det är ett centralt instrument inom politiken. Ett medvetet språkbruk möjliggör inte bara kommunikation utan kan även styra motståndare, förändra deras uppfattningar om verkligheten och formulera värderingar som påverkar samhällsdebatten.
På 1980-talet introducerade den svenska författaren och filosofen Lars Gustafsson begreppet "problemformuleringsprivilegium", vilket kan ses som en spinn off på Gramscis resonemang om kulturell hegemoni. Sedan begreppets intåg har det använts flitigt i den svenska offentliga debatten för att diskutera hur media och politiska aktörer formulerar frågor på ett sätt som påverkar hur de uppfattas av allmänheten.
Konceptet och förmågan som den försöker ringa in är en av många delförklaringar till varför Socialdemokraterna i Sverige har haft möjligheten att sätta dagordningen i samhällsdebatten under stora delar av landets demokratiska historia.
För att låna marxistiskt språkbruk kan man säga att problemformuleringsprivilegiet stärks eller försvagas i den mån vissa ideologiska uppfattningar genomsyrar samhällets informationsproducerande sektorer. Då åsyftas framförallt media-,kultur- och skolsektorn. Även om få skulle erkänna detta påverkar självklart höger-människor av dessa.
Sammanfattande reflektioner
Avslutningsvis kan man konstatera att valet av språkbruk är centralt för att vara framgångsrik både i dagspolitiken och i ambitionen att påverka kulturen. Många högerorienterade debattörer och partier har anammat ett språkbruk som de fått från media, myndigheter, populärkultur och sin utbildning i ungdomsåren. Sektorer som idag anses styras av progressiva aktörer med mer eller mindre politiska agendor. Att blint följa vad som idag förstås som nytt och fräscht språkbruk riskerar att cementera en själv i en diskursteoretiskt begränsad verklighetsuppfattning som inte sällan skiljer sig märkbart från den faktiska verkligheten.
På grund av denna tendens tappar ofta högerdebattörer de ideologiska verktygen för att navigera sig själv fram i kontroversiella kulturkrigsfrågor.
Det är också viktigt att när man använder ett visst språkbruk, förstå vem eller vilka idéer som gynnas och vad man själv faktiskt kämpar för. I debatten om könstillhörighetslagen, till exempel, är det sällan barnens bästa som står i centrum för de flesta politikers agenda, utan snarare andra underliggande motiv. Därmed blir det tydligt att språket inte bara är ett verktyg för kommunikation utan också ett medel för ideologisk styrning och kulturell inverkan.
Markus Johansson-Martis
Ordförande Konservativa förbundet