Tidöregeringen, som aldrig förvånar med sina prioriteringar, väljer att i ännu ett svep kasta yttrandefriheten åt sidan för att slippa ta djävulen i hornen. Denna gång genom att förbjuda förnekande, förringelse, och förvanskande av förintelsen, och eventuellt andra folkmord. Denna hegemoniska lag—i grunden pådyvlad av EU, men bevisligen tagen i försvar även av svenska politiker—ska brukas på samma sätt som lagen om hets mot folkgrupp, som för övrigt är en lag som regeringen i den bästa av världar hellre borde se över.

Förnekelse eller trivialisering av förintelsen är en intellektuellt ohederlig och absurd ståndpunkt, som av sin rena och skära orimlighet redan har relegerats till marginalen av samhällsdebatten. Den svenska offentligheten har inte en fallenhet åt konspirationstänkande på detta plan. Och det ska vi vara glada för.

Men ett förbud mot “förringande” och “förvanskande” av folkmord är inget annat än ett åsiktsförbud. Att man dessutom mäktar justera yttrandefrihetsförordningen i grundlagen för att åstadkomma detta visar att man från regeringens håll har noll förståelse för det principiella värdet av yttrandefriheten. Vad är en grundlag om den inte ligger fast, utan kan ändras i en handvändning på detta vis? Detta är förvisso något att tragiskt nog vänta sig när ordern kommer från Bryssel.

Det är samma fenomen som med den nu något bortglömda regeringsambitionen att inskränka demonstrationsrätten ifall den uppges utgöra ett hot mot Sveriges “säkerhet”, som regeringen sjösatte i samband med att korankritiska manifestationer blev trendiga i Sverige förra året. Även här fann justitieminister Gunnar Strömmer (M) sig tvungen att förneka den påverkan detta skulle ha på yttrandefriheten i Sverige. Nu övertalas svenskar återigen att acceptera att staten bit för bit höftar bort deras friheter, för den påstådda “säkerheten”.

Såväl förintelseförringande som islamistiska upplopp, som båda på kort tid gett upphov till att försämra—tro inget annat—den svenska yttrandefriheten, är i grunden orsakade av muslimsk invandring till Sverige. Den hotbild mot judar som regeringen försöker komma åt är nästan uteslutande importerad från Mellanöstern. Som med de flesta problem kopplade till migrationskatastrofen borde detta lösas med utvisningar och återvandring, och inget annat.

Men istället för att ta krafttag mot de specifika personer och grupper som utgör huvudvärken slår riksdag och regering brett och klumpigt mot hela den svenska intellektuella öppenheten. Kulturminister Parisa Liljestrands (M) floskler som att Sverige skulle bli tryggare för judar när förintelseförnekelse blir straffbart faller också platt, när man inser att Sverige är ett av få europeiska länder som saknat en sådan lag. Hurdan är den judiska säkerheten från muslimska pöblar i resten av Europa?

Liknande förbud i Frankrike har inte gjort judar i det landet tryggare över huvud taget. Det största hotet mot judar, eller vilken grupp som helst, är inte att det finns ytterkantsfraktioner som ifrågasätter delar av deras historia, utan det är naturligtvis att det finns människor i deras närhet som är villiga att utnyttja sitt våldskapital mot dem. Det kommer fortsätta finnas i Sverige om inget börjar ske i rätt ände.

Styrks en sanning av att staten skyddar den från ifrågasättande? Historiskt kan vi nog konstatera att så sällan har varit fallet. Den absoluta fria debatten är det bästa sättet för en verklighet att sjunka in i ett folks medvetande. Också Journalistförbundet har varit kritiska till den planerade lagändringen på dessa grunder.

Om en konservativ regering ska fingra på grundlagen borde det istället vara för att möjliggöra fler utvisningar och för att skydda svenskarnas nation från EU:s övergrepp. Det fria ordet—inte ens om det är fasansfullt okänsligt och hårslitande dåraktigt—får aldrig bli en måltavla.

Elias Norgren,
Redaktör