Den här texten publicerades ursprungligen i Konservativ debatts fysiska utgåva nr 1 hösten 2023. Den har därefter publicerats på engelska i irländska tidskriften The Burkean.

Rajputerna, var under tidigt 1200-tal ett kungadöme fyllt av ståtliga tempel, guldpläterade väggar, och kungasöner. Ett kungadöme utan dess like, evigt, stolt, och rikt. Ett kungadöme som idag inte existerar, störtat av: sjutton gånger invaderade Mahamud Gazni som ödelade riket i norra Indien. Trots det var rajputernas svar på dessa gång på gång enorma nederlag, allt annat än rationellt. Mer tempel, mer guld, fler offer, mer dekadens. Ett samhälles förfall som beror oftast på ett flertal faktorer. Men i rajputernas fall, var det nog just dekadensen. En dekadens som kan verka avlägsen, om man endast förknippar den med Romarrikets promiskuösa sexorgier, enorma spektakel, en hängivenhet till epikureanismen.

En naturlig samhällelig cykel: barbarism, civilisatorisk tillväxt och till slut dekadens. Där barbariska samhällen saknar struktur, moral eller etik. Mötet av olika samhällen och kulturer skapade kollisioner. Därefter upplysning, där rationellt tänkande och kulturellt utbyte blomstrar, med bibehållen kulturell stolthet. En civilisatorisk cykel som avslutas med dekadens. Vilket i vårt fall påbörjades i tidigt 1900-tal när överskattningen av ens egen överlägsenhet födde gudlösa tyranner som Mussolini och Hitler, baserade på sociala konstruktioner snarare än gudstro och rationalitet. Vilket berättigade världskrig. Krigets brutalitet ändrade dock dekadensens uttryck: från en övertro på sin egen överlägsenhet, till hippie-rörelsens optimistiska och orealistiska dekadens där allt kunde lösas genom kärlek och att vara en produktiv del av samhället inte bar någon vikt, till det vi ser idag.

Dekadensen har idag nått en fas likt den som störtade rajputerna. I allt från överdriven lyx till uppmuntrandet av bisarra ideologier byggda på verklighetsfrånvända kulturellt konstruerade visioner.  Där en persons värde och moral baserades på att behaga andra i sin egen sociala isolerade krets och inte på den verkliga världen och dess händelser.  Den socialt isolerade kretsen med sina verklighetsfrånvända tolkningar pryder idag våra ledarsidor, sociala medier och universitet. Handlingar som endast drivs av popularitet, normaliserar utsvävande agerande och absurda motiveringar. Vi ser det i dagens trans- och pronomendebatt, där verkligheten ignoreras för att respektera enskilda människors och gruppers skeva verklighetsuppfattning. Den nya anti-normen leder även till att den som inte fogar sig riskerar att begå socialt självmord – man måste ignorera verkligheten för att få vara med och leka.

Utan oro för sin ställning finns ingen anledning att undvika handlingar som bara gynnar en enskild individ eller Romarrikets extensiva festande och sexuella avvikelser. Sexuell avvikelse normaliseras och uppmuntras, samtidigt som att avstå från extrema utsvängningar är socialt ödesdigert. Är ditt företag hbtqi+-certifierat? Stödjer tillverkaren av dina skor svarta transsexuella kvinnor? Tar inte ditt magisterexamensarbete om ”Ljudvågors destruktiva interferens” hänsyn till genusproblematiken? Då blir det givetvis inte någon finansiering för dig!

Dagens dekadens är överhuvudtaget allt annat än fri från motsägelser. Varvat med hippie-rörelsens moraliska överlägsenhet, har vi dessutom ett enormt självhat. Ett självhat mot de normer och element som byggt välståndet vi idag tar för givet. Ett självhat mot allt svenskt. Det är ju en ”självklarhet” att skända svenska flaggan. När vände vi ryggen mot de normer som lett till dagens välstånd, och de kristna värderingar som fogade oss till att bli väl fungerade och produktiva medlemmar av vårt samhälle? Dekadens tycks vara utfasningen av de element och sociala regler som bidrar till utvecklingen av samhällen och nationer.

Först och främst måste vi som samhälle och nation återupptäcka om hur dekadensen tar sig i uttryck i vårt vardagliga liv. Vardagens hamsterhjul snurrar på och inte en smula självinsikt går att hitta. När vi som individer och samhälle inser graden av dekadens är det första steget att bestämma oss över om detta är den utvecklingen vi faktiskt vill ha. Insikten att påföljden av dagens små handlingar med tiden leder till större kursändringar.

Ska man vara en konsekvent konservativ, måste man förstå vikten av den kristna tron och hur dess moraliska kompass och handlingar utförda i det perspektivet byggt det relativt välfungerande samhället vi har idag. Det västerländska intellektuella systemet byggde på tro, och rationalitet. Hur denna tro tar sig i uttryck kan variera, man behöver inte nödvändigtvis gå på varje högmässa och avsäga sig alla materiella ting. Men det man måste förstå är att den kristna tron och dess godhet är fundamental för oss och vårt vardagliga agerande. Vi måste upprätthålla vår heder och dygd i den rollen vi är födda i. Väldigt få konservativa motsätter sig att en fars uppgift är att agera i sin familjs bästa intresse, med säkerhet och försörjning som grund. Varför skulle detta inte också gälla andra olika roller i samhället?

Om man uttryckligen tar avstånd från kopplingen mellan den kristna tron och vår moral, vill jag sträcka mig så långt som att säga att man då inte har rätt att kalla sig konservativ. Slaveri som exempel är något vi alla finner avskyvärt och vi kan kollektivt säga att utnyttja människor för sin egen vinst är moraliskt fel. Men idag ser många inte detta som grundat i en kristen tro utan en fundamental moral vi alla är födda med. Vad var det som lärde oss att alla människors liv är lika mycket värda? Människor är i grunden egoistiska och kommer att agera i sitt egenintresse om de bland annat inte utsätts för repressalier. Repressalier som att nekas inträde till himmelen, förlora nära och kära eller, inom ramen för dagens samhälleliga läge, fängelse.

Hade vi enbart granskat moral ur ett logiskt perspektiv hade den moraliska och etiska kompass som Sverige är byggt på fallit isär. Man ska inte behöva ur ett logiskt perspektiv upplysa folk om varför barnaga eller att förtära familjens hund är fel, det är något vi intuitivt känner.

Jag tror att med en heder och dygd inför våra skyldigheter mot oss själva och våra medmänniskor, samt en tro på godhet och viljan att agera gott kommer vi undkomma dekadensens oundvikliga resultat. Ska vi likt rajputerna ta steget längre in i dekadensens mörka skugga där en civilisatorisk och samhällelig kollaps är oundviklig eller ska vi restaurera det fundament samhället vilar på som våra förfäder med stor möda låtit sig gjuta?

Alexander Cenusa