Inför mellanårsvalet 2022 diskuterades ivrigt i amerikanska medier möjligheten till en "Red Wave". Trots förväntningarna materialiserades inte den röda vågen fullt ut. Även om Republikanerna vann en knapp majoritet i representanthuset, återupprepade många av de beskyllningar om valfusk och saknar förståelse för hur väljarna kunnat rösta på annat än Republikanerna. Kanske finns det emellertid andra förklaringar närmare sanningen.

En tendens hos de personer talar om systematiskt valfusk är att de inte sällan undviker att tala om andra omständigheter som kan vara tungan på vågen för deras förluster. Exempelvis nämner de inte det faktum att Republikanerna har förlorat den populära rösten i 7 av de senaste 8 presidentvalen. Inte heller beaktar de att Trump, precis som andra framstående konservativa mediepersonligheter, inte är särskilt populära bland en majoritet av alla amerikaner, vilket är relevant då den näst största självidentifierade väljargruppen efter Demokraterna i USA är "independents".

Frågar du konservativa idag varför akademiker och urbana morsor är liberaler får du troligtvis svaret att kulturen är vänsterinriktad eller att universiteten fungerar som indoktrineringsanstalter. Emellertid missar samma människor att en majoritet av alla väljare inte följer politiska skeenden till vardags.

Vad den breda allmänheten i USA däremot följer är nyheter om Superbowl och Taylor Swift. Att profilerade högerpersoner då aktivt försöker politisera allt i kulturen och går ut med absurda konspirationer om hur NFL har riggats så att Swift får skäl att uppträda och därigenom nyttja publicitet att uttrycka stöd för Bidens presidentkampanj är direkt alienerande mot stora väljargrupper. I synnerhet mot independets, eller som jag skulle vilja kalla dem, Swifties.

Med Swifties avses vanligtvis fans till Taylor Swift som just nu reser världen runt på slutsålda arenor för spelningar samt synts i NFL-sändningar kyssa sin pojkvän Trevor Kelce, en framgångsrik NFL-spelare. Taylor Swift, liksom hennes Swifties kan ha stött Biden 2020, men allt i deras estetik och plats i kulturen är underförstått konservativ.

Taylor, precis som hennes fans, är inte konservativa på det sätt som politiska nördar tänker, utan snarare i termer av att vara helt normal och eftersträva en viss livsstil. Taylor Swift har blivit en kulturikon inte nödvändigtvis för sin sång, låtskrivande eller dansförmåga, utan för det narrativ som hennes stjärnglans skapar: att hon är en helt vanlig tjej.Något som skiljer henne från nästan alla stora kvinnliga artister i dag, som samtliga är abnormala, ohälsosamma och totalt perverterade.

Precis som hon själv vill hennes fans vara attraktiva och träffa män. De är inte intresserade av att byta kön eller stödja våldsamma gruppers upplopp. Swifties vill leva traditionella liv och njuta av vardagliga aktiviteter utan att hela dess omgivning är sönderpolitiserad.

Lite godvilligt kan man bredda målgruppen ytterligare, bortom småtjejer som köper Era-tour biljetter för sina studielån-pengar eller mammas kreditkort. Swifties är urbana, oftast under 35 år, kvinnor och män, och har ofta akademisk bakgrund.  En väljargrupp som stegvis har lämnat det republikanska partiet för Demokraterna och aldrig riktigt ersatts i absoluta tal.

Republikanerna kunde ha vunnit deras röster eftersom Republikanerna är de normala människors parti. Partiet för dem som bara vill bli lämnade i fred och slippa politiska galenskaper. Därför är det ett fundamentalt felsteg av republikaner att tro de kulturkrigar när de sågar Taylor och hennes charmigt high school film-liknande relation till pojkvännen. Folk dras till de bägge profilerna för att de åtrår samma sak i sina egna liv, och att detta får bred publicitet är bra för konservativa och dåligt för liberaler.

Det är liberaler som i första hand vill politisera människors privatliv, inte konservativa. Likaså är det liberaler som eftersträvar normrupplösning, inte konservativa.  Givetvis kan man som politiskt motiverad varelse se de politiska dimensionerna i kulturen men ibland måste man också ibland acceptera att vi vinner. Ibland i politiken och ibland i kulturen. Taylor Swift är en vinst.

Emellertids finns det för få anledningar för Swifties att relatera till den mediala konservatismen, deras konservatism reflekteras inte i det politiska klimatet vi lever i dag. När de ser konservativa aktörer i media idag blir de avskräckta och lutar sig i stället mot något annat, något mer normalt.

Även om vi konservativa, i våra informationsflöden ser galna vänsterextremister på universiteten, på myndigheterna och ute på gatorna är det inte alltid vad genomsnittsväljaren ser. Kopplingen mellan galningarna på vänsterkanten och Demokraternas toppskikt är till synes obefintlig för många väljare. samma kan man inte säga om Republikanerna som placerar karikatyrerna som deras främsta representanter.

Samtidigt har tiden då republikaner kunnat förlita sig på sina väljares höga vice versa Demokraternas låga valdeltagande passerat. Urbana medel- och överklassväljare fortsätter att identifiera sig med Demokraterna, trots utmaningar som krisen vid södra gränsen, höga statsskulder eller att presidenten bajsar på sig inför påven. Denna fördel cementeras också starkare för varje dag som går när nya demokrat-väljare strömma in från mexikanska gränsen till traditionellt röda delstater.

I november detta år kommer ännu ett presidentval att äga rum, troligtvis mellan en sittande president med nedsatt kognitiv förmåga och en tidigare president som säger sig förlorat på grund av valfusk. Han kan emellertid inte förklara hur det ska förhindras valet 2024.  Republikanerna kunde haft öppen mål i detta års val när de ställer upp mot en person som är lika dynamiskt som ett Postnord-kolli men sannolikt röstar de fram en kandidat som halva landet avskyr. Med honom vinner man få Swifties och sannolikt kommer vi se få människor som har återvänt hem tillbaka till det republikanska partiet.

I dont know about you but I feel like '22...

Markus Johansson,
Ledarskribent